Herr talman! Jag är glad att utrikesministern tog
tillfället i akt att besvara mitt angrepp. Jag tycker
att det är befogat. Vi har fört denna debatt i
tidningarna, och jag är gärna beredd att föra den
också här.
När högern tillträdde på posten som
utrikesminister och tog ansvar för en utrikespolitik
som tidigare -- som Pierre Schori sade -- hade varit
enig mellan Centern, Folkpartiet och
Socialdemokraterna, och som bara högern mält sig
ur, inte minst när det gällde kärnvapenfrågorna,
varnade jag för vad som skulle komma att hända,
och det har också visat sig.
När man tillsatte en utredning i UD hade den som
sitt enda mål att den skulle arbeta med icke-
spridning av kärnvapen. Frågan om provstoppet
var då inte alls av intresse. Den skrevs bort. Det var
först efter en mycket intensiv diskussion i Sveriges
riksdag -- där Centern, Folkpartiet och
Socialdemokraterna gjorde gemensam sak -- som vi
kunde vända utrikesminister Margaretha af Ugglas
ointresse för provstoppsfrågan.
Det är bra att regeringen har lagt fram ett
fullständigt förslag till provstoppsavtal i Genève.
Det har jag gjort, och det har mina föregångare
Alva Myrdal och Inga Thorsson också gjort
tidigare. Tiderna förändras, och man kan vidga
avtalet. Det är bra att det förslaget ligger. Jag
hoppas att det kommer att kunna ligga till grund för
det provstopp som vi alla vill se.
Men det räcker icke med detta. Om man vill
komma åt kärnvapnen måste man gå längre. Då
måste man ta upp frågan om deras olagliga
användning. Då måste man också driva frågan om
en kärnvapenfri zon. Då måste man i Förenta
nationerna använda sig av möjligheten att konstant
lägga fram förslag för att få en stor och bred
majoritet bakom sig.
I FN har Sveriges röst totalt tystnat när det gäller
freds- och nedrustningsfrågor. Det är t.o.m. så att
de gånger det läggs fram förslag eller ageras, blir
det så att man nästan frågar sig om det inte vore
bättre att Sverige inte agerat. Det må gälla de
landminor vi här har diskuterat eller
kärnvapenfrågor. Det är tyvärr så.