Fru talman! Utrikesministern nämnde GATT-
avtalet i sin deklaration. Till det vill jag göra en
liten kommentar. Jag vill påstå att det nya GATT-
avtalet inte gav så värst mycket till u-länderna. För
exempelvis större delen av Afrika blev avtalet
närmast en förlust. De textilexporterande u-
länderna fick ge mera än vad de själva fick i utbyte.
Indien minskar exempelvis de genomsnittliga
tullarna på industrivaror med 55 %, medan EU
bara minskar tullarna med 22 % och USA minskar
med 18 %. GATT-förhandlingarna blev en
uppgörelse mellan USA och EU. Så uttryckte sig
flera av u-ländernas förhandlare. Såvitt jag förstår
kan det som uppnåddes i Uruguayrundan därför
bara ses som ett första steg som måste följas av ett
andra där u-ländernas intressen mera kommer att
tillgodoses.
Talet om en ny världsordning måste nu följas av
konkreta åtgärder. En ny världsordning betyder för
mig en rättvisare värld. Det betyder bl.a. att
världsmarknaden måste öppnas för u-länderna på
lika villkor. Det betyder för mig att u-ländernas
enorma skuldbörda måste avskrivas. Det betyder
för mig att råvarupriserna måste stabiliseras och bli
mer rättvisa. Tullarna på exempelvis Afrikas
tillverkningsexport måste sänkas. Biståndet, inte
minst till Afrika, måste ökas. Det måste också
innebära att GATT måste införa en miljöklausul
för att förhindra att den rika världen dumpar sina
miljöfarliga avfall i tredje världen och flyttar sin
miljöfarliga industri dit. Det måste också innebära
att GATT ser till att få en effektiv socialklausul.
Den grova exploateringen av främst barn men
naturligtvis även av vuxna av bl.a. de
transnationella företagen måste förhindras.
Det är väl endast, fru utrikesminister, när vi har
uppnått den rättvisa världen och fått jämlikhet
mellan den rika världen och den s.k. fattiga världen
som vi kan börja tala om en fri världshandel. Som
bekant existerar den inte i dag. Jag är inte
motståndare till en fri världshandel, men en
förutsättning är att den rättvisare världsordningen
är konkret. Man skall vara försiktig när man i dag
talar om frihandel och fri världshandel.
Jag noterade att fru utrikesministern inte med ett
ord kommenterade klyftan mellan att bara tala om
mänskliga rättigheter och att konsekvent tillämpa
dem i relationer med länder ute i världen. Jag tog
tre exempel på länder där ett hemskt förtryck äger
rum. Jag upprepar dem -- Indonesien, Kina och
Marocko. Det är inte bara så att dessa länder grovt
bryter mot de mänskliga rättigheterna, utan
samtliga länder är också ockupationsmakter. Till
dessa länder ger vi bistånd. Samtidigt sätter vi upp
ett förnumstigt finger mot andra små länder, som
naturligtvis också bryter mot de mänskliga
rättigheterna. De är dock inte intressanta
kommersiellt. Vi kan inte tjäna något på dem.
Christer Windén från Ny demokrati borde också
kommentera denna fråga. Såvitt jag förstår tycker
Ny demokrati att det är acceptabelt med denna
dubbelmoral när det gäller mänskliga rättigheter.
Eller har ni en annan uppfattning? Ni talar ju om
moral i så många andra sammanhang som rör
bistånds- och utrikespolitiken. Varför är ni tysta på
just den här punkten?