Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
de två socialdemokratiska reservationerna 8 och 9,
som rör äldreomsorgen och handikappomsorgen.
Äldreomsorgen är ett viktigt område, därom är vi
nog alla överens. Väldigt många människor,
325 000, får del av de tjänster som ges inom
äldreomsorgen, varav ungefär 250 000 får sina
tjänster från hemtjänsten. Det kostar ungefär 50
miljarder om året. Samtidigt vet vi att behovet av
tjänster -- hemtjänst, ålderdomshem, särskilda
boendeformer -- sannolikt kommer att öka under
resten av 90-talet, därför att andelen äldre äldre
ökar, och det är de som har de allra största
behoven.
Hur möter man då den utvecklingen i Sverige i dag?
Jo, resurserna minskar för äldreomsorgen. Det
avsätts en miljard mindre i resurser under 1993, och
sannolikt fortsätter minskningen under 1994.
Kommunförbundets ordförande, moderaten
Joakim Ollén, har sagt att i den planering som ligger
mellan 1992 och 1995 kommer resurserna till
äldreomsorgen att minska med 7 %. Som jag sade,
ökar samtidigt antalet äldre.
Vad blir följden av det här? Jo, följden blir
sannolikt en sämre äldreomsorg, vad avser både
kvalitet och omfattning. Vi har redan sett en del av
konsekvenserna. Det står i den borgerliga
majoritetstexten att bland dem som får hemtjänst
ökar andelen personer över 80 år. Det är möjligtvis
sant, men samtidigt skall man då veta att antalet 80-
åringar som får hemtjänst nu minskar, i jämförelse
med hur det var för några år sedan, likaså andelen
av dem som är över 80 år.
Vilka är det då som får mindre hjälp? Jo, framför
allt lågutbildade och kvinnor. Vi har begärt i vår
socialdemokratiska reservation att regeringen skall
göra en analys av det här. Hur kan det komma sig
att de som har den sämsta hälsan, nämligen de
lågutbildade och kvinnorna, får mindre hjälp nu
när resurserna tryter? Jag tycker att det är rimligt
att göra en sådan analys, för att sedan kunna lägga
fram förslag om hur man skall fördela resurserna på
ett rättvisare sätt än vad som görs i dag. Detta har
inte den borgerliga majoriteten gått med på.
En annan sak som man slås av är att det är väldigt
olika i olika kommuner i Sverige. Det skiljer sig
mellan norr och söder, men inte bara det. SKTF
visar att det också finns en avsevärd skillnad mellan
moderatledda kommuner och socialdemokratiskt
styrda kommuner. Det förvånar inte mig.
Moderaterna prioriterar inte äldreomsorgen, det
har jag lärt mig under min politiska gärning, och det
visas i den undersökning som SKTF har gjort.
Däremot är utvecklingen en annan i de
socialdemokratiskt styrda kommunerna, generellt
sett. Det borde mana till eftertanke hos de övriga
borgerliga partierna. Går det att bedriva en god
äldreomsorg ihop med Moderaterna? Jag tycker att
verkligheten, utifrån SKTF:s undersökning, visar
att det inte gör det. Moderaterna prioriterar inte
äldreomsorgen.
Ädelreformen genomfördes med ganska knapp
majoritet här i kammaren. Den var en
överenskommelse mellan Socialdemokraterna och
Folkpartiet. Det har i allt väsentligt blivit en bra
reform. Det var nödvändigt att samla ansvaret för
äldreomsorgen för att vi skulle kunna möta 90-
talet.
Det viktigaste är att byggandet av särskilda
boendeformer har ökat, men också att en hel del av
de medicinskt färdigbehandlade har kunnat tas om
hand i lämpligare vårdformer.
Allt är inte fullföljt. Det ligger fortfarande folk kvar
på medicinklinikerna som inte borde ligga där. De
borde i stället få del av kommunens äldreomsorg.
SKTF har också pekat på det.
Mot bakgrund av de nedskärningar som sker är det
svårt för kommunerna att möta upp och fortsätta
den positiva utveckling som kom direkt efter
Ädelreformen.
Det finns ett par andra områden som inger
betänkligheter. Det är områden där det fortfarande
råder en oklar ansvarsfördelning. Ett sådant
område som vi pekar på i vår motion är
rehabiliteringen.
Det är viktigt att ansvarsfördelningen mellan
kommuner och landsting vad gäller
rehabiliteringen klargörs för att den inte skall
försvinna i det gränsland som finns.
Jag har pekat på de nedskärningar som sker inom
äldreomsorgen. De påverkar också en annan
väsentlig del, nämligen anhörigvården. Vi vet
sedan länge att anhöriga gör en stor insats inom
äldreomsorgen. Utvecklingen under de senaste
åren tyder på att vi sliter alltför mycket på de
anhöriga. Det rör sig nämligen om ett samspel
mellan samhällets insatser och de anhörigas
insatser. Det behövs avlastningsplatser. Om
anhöriga skall kunna orka med måste de ha tillgång
till avlastningsplatser. Det skall finnas ordentligt
utbyggd dagverksamhet för att anhöriga skall
kunna orka med.
Mycket tyder nu på att detta nödvändiga samspel
mellan anhöriga och den kommunala
äldreomsorgen inte alltid fungerar tillfredsställande
beroende på de nedskärningar som sker ute i
kommunerna. Jag kan tänka mig hur kommunerna
resonerar. När man har ont om pengar och ser att
det finns anhöriga läggs en för stor börda på de
anhöriga. Jag tror att det är en dålig strategi, därför
att man sliter ut dem. Till sist blir det samhället som
får ta hela ansvaret.
Man borde se över denna problematik. Anhöriga
gör en ovärderlig insats, och det är frågan om den
egentligen kan öka mer volymmässigt.
Jag vill säga något om valfrihetsrevolutionen, som
de borgerliga pratade om. I praktiken har denna
valfrihetsrevolution handlat om privata alternativ.
Man har öppnat för privata producenter. Det har
rört sig om ett ovanifrånperspektiv när det
egentligen borde har rört sig om en
valfrihetsrevolution utifrån medborgarnas
perspektiv. Man borde låta medborgarna välja
vilka alternativ de tycker är bäst utifrån sina
utgångspunkter.
Jag tror inte att medborgarna uppfattar att det har
hänt inom äldreomsorgen. Tvärtom har
nedskärningarna inneburit sämre valfrihet.
Det har funnits privata alternativ redan tidigare.
Socialstyrelsen har tittat på hur man har handlagt
de privata entreprenaderna ute i våra kommuner.
Där finns omfattande brister. Jag skall läsa högt:
''Socialstyrelsen har granskat ett 50-tal avtal som
slutits med entreprenör som åtagit sig att driva
särskilda boendeformer. Avtalen kommer främst
från storstadsregioner eller större städer.
Granskningen visar att avtalen i många avseenden
är bristfälliga främst ur rättssäkerhetsaspekten.
Mest uppseendeväckande är bristen på krav på
insyn, kontroll och kvalitet i
entreprenadverksamheten samt planer på
uppföljning av verksamhetens överensstämmelse
med gällande lagstiftning och mål för äldre- och
handikappomsorgen. Inte heller berörs
länsstyrelsens tillsyn annat än undantagsvis.
Uppgifter saknas oftast om vem som ansvarar för
omprövning av biståndsbeslut, när ett behov
förändras, vem som ansvarar för dokumentation
och hur handlingarna skall förvaras. Sekretess och
tystnadsplikt regleras långtifrån alltid. Få avtal
innehåller krav på vilken utbildning och kompetens
som erfordras för att utföra arbetsuppgifterna.
Avtalen förnyas som regel automatiskt utan
egentlig utvärdering av verksamheten. I några fall
var avtalstiden anmärkningsvärt lång -- upp till 10
år.''
Vi har pekat på de här problemen gång efter annan.
Nu pekar också Socialstyrelsen på dem. Vad ämnar
regeringen göra? Det är väl ingen tillfredsställande
situation? Det kan knappast vara det om man inte
kan följa upp, om man inte har någon insyn och om
man inte vet hur kvaliteten i dessa alternativ är.
Till sist vill jag säga litet grand om
handikappolitiken. Vi är överens om den
handikappreform som genomförs. Det är en
oerhört viktig reform, men den är inte allt. De
generella insatserna ligger i botten på
handikappolitiken. Det finns oroande tendenser
ute i kommuner och landsting för tillfället. När man
ökar klasstorlekarna och barngrupperna på dagis,
försämrar kollektivtrafiken och försämrar
färdtjänsten minskar möjligheten till integrering i
barnomsorgen och i skolan och möjligheterna för
barn med funktionshinder att kunna delta i
verksamheten på så lika villkor som möjligt.
När färdtjänsten och kollektivtrafiken försämras
minskar möjligheterna att delta i idrott, kultur och
vettiga fritidsarrangemang. Det är just det som
händer i inte bara en utan väldigt många
kommuner. Det tillhör också den samlande
handikappolitiken. Visst är de individuella åtgärder
vi har genomfört positiva, men vi måste se till
helheten när det gäller handikappolitiken! Där
finns också en annan, tyvärr mer negativ, sida.