Fru talman! Efter morgonens övningar här i dag är
det tydligt att socialdemokraterna helt saknar en
sammanhängande strategi för att skapa tillväxt och
flera arbetstillfällen. Jag tycker att den tydligaste
signalen i dagens meddelande är litet desperation och
att resultatet mest präglas av hop-plock. Det är ett
faktum som den senaste tidens debatt har illustrerat att
lösningarna på Sveriges allvarligaste problem, mas-
sarbetslösheten, finns hos den borgerliga oppositio-
nen.
Det vänligaste som kan sägas om de förslag som
har kommit i dag är väl att man inom socialdemokra-
tin har anamat några tankar från Folkpartiet och de
andra borgerliga partierna. Men det är en sorts pytti-
pannapolitik. Några bitar är förhållandevis välsma-
kande, men tyvärr finns det fortfarande en hel del
direkt illasmakande tillskott. Över alltihop har man
svept något slags s-märkt ketchupsörja, som gör att
slutresultatet blir - ungefär som statsministern själv
sade - helt otillräckligt. Det var ett uppseendeväckan-
de erkännande från honom, får man säga.
Jag menar att det tyvärr är en illusion att tro att det
här på något avgörande sätt skulle bidra till att skapa
de många nya arbetstillfällen som vi behöver i Sveri-
ge. Efter de frågor som jag ställde om finansieringen
kan jag konstatera att den är ganska skakig. Det finns
för mycket engångsfinansiering, det finns en del saker
som bara är aviserade och det finns en hel del opreci-
serade regelförändringar.
Nu skall ju dagens debatt egentligen handla om
vårpropositionen och finansutskottets betänkande med
anledning av den. Vi kan ju konstatera att det i den
sannerligen inte fanns någon lösning på det svåra
sysselsättningsproblemet. Den innehöll ju tvärtom 8
miljarder i ökade pålagor för företagen. I regeringen
erkänner man uppenbarligen själv att detta var fel, när
man i dagens förslag tar tillbaka en mindre del av de
skatteökningarna.
Verkligheten visar ju, tycker jag, ett väldigt be-
klämmande resultat av två års socialdemokratisk
politik. Utvecklingen har i stort sett gått i baklås. I
fredags skrev Dagens Industri på sin förstasida: Sve-
rige mot nolltillväxt. Alla har blivit mycket mer pes-
simistiska när det gäller den ekonomiska utveckling-
en. Alla har blivit mer pessimistiska vad gäller syssel-
sättningen. Den har sjunkit under det senaste året,
faktiskt i en tilltagande minskningstakt. Det är mycket
allvarligt. Arbetslösheten ökar. Den totala arbetslöshe-
ten är i dag ungefär en halv procentenhet högre än vad
den var för ett år sedan. Sysselsättningen har minskat
med 60 000 personer.
Eftersom regeringen visar en sådan uppenbar brist
på initiativ i den ekonomiska politiken har oppositio-
nen tagit initiativet. Folkpartiet har väckt en motion,
andra partier likaså. Göran Persson har kallat detta för
show, och Erik Åsbrink sade i dag att det var ett poli-
tiskt spel. Jag tycker att det är förnedrande att höra ett
sådan språkbruk från regeringens företrädare. Det är
väl närmast ett bevis för att de inser att regeringen har
tappat initiativet.
Det intressanta i den diskussion som har förts om
tillväxt och sysselsättningsutveckling under våren,
och för all del under det senaste året, är att alla de
förslag som har debatterats är borgerliga. Det har
handlat om, och det handlar om, reformer i arbetsrät-
ten, om att skapa en marknad för hushållstjänster
genom lägre beskattning, om att skapa bättre förut-
sättningar för lönebildningen och mycket annat.
Debatten har inte handlat om huruvida förslagen
är bra eller dåliga. Alla inser att de borgerliga partier-
na har ganska bra förslag. Debatten som har förevarit
har handlat om huruvida Socialdemokraterna vågar
eller inte vågar ansluta sig till dessa olika förslag.
Regeringens bidrag har egentligen varit att säga nej,
ibland efter att ha skickat ut något statsråd med en
försöksballong i form av t.ex. ett halvhjärtat ja till en
bättre marknad för hushållstjänster. I slutändan blev
det ändå nej.
Jag tycker att detta än en gång illustrerar att Soci-
aldemokraterna så uppenbart saknar en sammanhäng-
ande strategi för vad man behöver göra. Jag är för all
del ganska säker på att det hos enskilda ledamöter,
möjligen t.o.m. inom regeringen, finns en känsla för
vad som skulle behöva göras. Men det blir inte några
förslag, i synnerhet inte om man ser till vad som har
krystats fram i dagens förslag tillsammans med Cen-
terpartiet.
På något sätt blir slutsatsen litet grand att det
egentligen inte är regeringen som styr landet, utan det
är LO som styr regeringen. Jag tycker att det är väl-
digt allvarligt. Vare sig man drar slutsatsen att rege-
ringen inte vet vad den skulle vilja göra eller i prakti-
ken vet, men inte vågar av hänsyn till andra band
inom rörelsen, så är detta ett mycket allvarligt miss-
lyckande. Resultatet är att massarbetslösheten består
eller t.o.m. växer, enligt rätt många otrevliga bedöm-
ningar. Politiken faller i vanrykte, och många med-
borgare känner sig svikna av politikerna - med ganska
stor rätt, tycker jag. Regeringen gör inte vad den har
skyldighet att göra, nämligen regera landet på ett
någorlunda vettigt sätt.
Herr talman! Det finns ett alternativ till detta. De
borgerliga partierna, från vilka Centern tyvärr för
närvarande har uteslutit sig självt, har i två principiel-
la reservationer till dagens betänkande slagit fast vad
som behöver göras. Detta är än mer tydligt utvecklat i
Folkpartiets motion, som också finns beskriven i
dagens betänkande.
Man kan ganska enkelt förklara det så att det up-
penbarligen finns ett mycket stort antal behov i sam-
hället. Många människor behöver mer konsumtionsut-
rymme. De har svårt att få pengarna att räcka till för
vardagens utgifter. Vi har många och stora eftersatta
behov inom sjukvården, äldreomsorgen och barnom-
sorgen. Vården är ett område som i dag alldeles up-
penbart lider av resultatet av en dålig politik från
regeringens sida. Det finns många behov inom miljö-
politiken. Det finns också en väldig massa resurser -
en förfärlig massa människor utan arbete. En miljon
människor i arbetsför ålder saknar arbete. Det är väl-
digt många lediga resurser.
Vad regeringen har gjort är att bygga staket och
murar mellan dessa behov och resurser så att de inte
kan mötas. Vad regeringen har ägnat sig åt i nästan
två års tid nu är att lägga fler stenar på dessa murar, så
att behoven och resurserna inte kan bli förverkligade i
en tillväxtprocess. Resurserna används inte för att
tillgodose behoven.
Vad vi i Folkpartiet och de övriga borgerliga par-
tierna vill göra är att riva dessa murar. Vi vill riva ned
de hinder som finns mellan behoven och de lediga
resurserna, så att företagandet kan få möjlighet att
växa och inte bara tillgodose enskilda människors
önskemål om ett eget arbete att kunna leva på, utan
också skapa resurser för att kunna genomföra väldigt
angelägna förbättringar inom t.ex. vårdsektorn eller
miljöpolitiken.
Jag menar att dagens förslag som vi skall besluta
om - vårpropositionen - har lagt på ytterligare ett
antal stenar på muren som försvårar för växande före-
tagsamhet. Med de förslag som har lagts fram i dag
kanske man kan säga att någon liten sten tas bort, men
en del andra hinder läggs till.
Jag skulle vilja uppmana regeringens företrädare
att fundera på följande lilla sifferserie. För att halvera
den totala arbetslösheten till sekelskiftet krävs ungefär
3 000 nya arbeten varje vecka fram till dess. Det är
väldigt många nya jobb. Under våren 1994 före rege-
ringsskiftet, när vi fortfarande hade en borgerlig re-
gering, tillkom nära 7 000 nya arbeten varje vecka.
7 000 är klart mer än 3 000. Under det senaste året
med socialdemokratisk politik har Sverige tappat mer
än 1 000 arbeten varje vecka under 52 veckor. Det blir
sammanlagt minus 60 000 jobb.
Jag vill fråga regeringens företrädare: Vilken po-
litisk inriktning tycker ni verkar bäst - den som ger
plus 7 000 arbeten i veckan, eller den som ger minus
1 000 arbeten i veckan?
För min egen del är slutsatsen helt klar. Jag menar
att vi har mycket stora behov av en politik som ger
plus i antalet arbeten. Det är bara då som vi inte bara
kan ge människor möjlighet att försörja sig själva på
ett socialt meningsfullt arbete, utan också bara då som
vi kan skapa resurser för nödvändiga insatser t.ex.
inom sjukvården.
Vi har i dag, vilket framgår inte bara av regering-
ens egen proposition utan också av en del senare rap-
porter, t.ex. Riksbankens inflationsrapport, ett struktu-
rellt problem i Sveriges ekonomi. Arbetslösheten är i
hög grad strukturell. Det hjälper inte så jättemycket
med en draghjälp i utlandskonjunkturen - det tror jag
att regeringen inser. För att kunna lösa ett sådant här
strukturellt problem kan man inte bara förlita sig på
utländsk draghjälp. Man måste genomföra strukturella
åtgärder.
Folkpartiet har i motionen pekat på vad man be-
höver göra. Det återfinns också i de två principiella
reservationerna, särskilt i den som handlar om villkor
för företagande. En hel del handlar om skatter - lägre
sådana för företagsamhet, sparande, kapitalbildning
och riskkapital. En hel del handlar om ökad konkur-
rens, som faktiskt är ett mycket effektivt instrument
för att hålla prisökningarna nere. Annat handlar om
hur arbetsmarknaden och lönebildningen fungerar.
Man kan se att lönerna i Sverige har blivit högre
än i vår omvärld medan produktivitetsökningen fak-
tiskt har blivit lägre. Detta vet säkert regeringen ock-
så. Glappet däremellan, som gör det svårare att driva
företag och att skapa jobb i Sverige, har blivit större.
Jag har lyckats hitta en mening om detta i dagens
avlämnade propositioner. Regeringen skriver att lö-
nebildningen måste utformas så att de arbetslösas
intressen tas till vara bättre i dag.
Det är tilltalande att regeringen skriver så. Men
det som är uppseendeväckande är regeringens passivi-
tet i genomförandet av de åtgärder som skulle skapa
en möjlighet till en lönebildning som bättre tar till
vara de arbetslösas intressen i dag. Regeringen är
förmodligen passiv av hänsyn till LO - om skälet är
något annat vore det intressant att få höra det.
Det finns inga sådana här förslag. Socialdemokra-
ternas inställning och hållning är helt enkelt passiv
och handlingsförlamad. Jag vet inte om de struntar i
detta, eller vad det handlar om. I varje fall blir det
inga förslag, och resultatet går ut över de arbetslösa.
Grundfelet, herr talman, som jag tror att socialde-
mokratisk politik lider av - och i nuvarande tappning
också Centerpartiet - är att man hela tiden förutsätter
att det är staten eller några offentliga institutioner,
offentliga pengar, som skall sätta i gång en utveck-
lingsprocess som skall skapa tillväxt och nya arbeten.
Så länge man bygger på den felaktiga inställningen att
tillväxt skapas med statliga insatser, vare sig man
skriver något annat i ord eller inte, är man dömd att
misslyckas. Jag tycker att det är mycket allvarligt.
Jag menar att Sverige i stället behöver en politik
som bygger på det vi har fört fram från Folkpartiets
sida och som finns beskrivet i de två principiella re-
servationerna nr 1 och nr 2. Vi måste bygga på en-
skilda människors initiativ och aktivitet. Vi måste
uppmuntra enskilda människor att ta egna initiativ,
uppmuntra människor att vidareutbilda sig och fak-
tiskt skapa några morötter för enskilda människor att
göra dessa viktiga personliga insatser. De statliga
insatserna bör i huvudsak begränsas just till att skapa
förutsättningar för sådana enskilda insatser.
Jag tror för min del att många inom Centerpartiet
faktiskt inser detta. Det är en inriktning som i någon
mening återspeglas i en del centeristiska näringspoli-
tiska motioner. Men man har inte haft kraft nog att få
sin vilja igenom i samarbetet med socialdemokrater-
na. Därför har det blivit detta pyttipannaresultat. Jag
beklagar det.
Herr talman! Jag vill sluta med att yrka bifall till
reservationerna 1, 2 och 22.