Herr talman! Den socialdemokratiska regeringen
bedriver i långa stycken en orättvis politik, som på
sikt hotar välfärden i vårt land. Många har redan
drabbats. Genom att låginkomsttagarna tvingas att
bidra med lika stor andel till saneringen av statsfinan-
serna som de som tjänar bra ökas orättvisorna. Den
som tjänar litet har betydligt mindre kvar i plånbo-
ken - i många fall är plånboken tom. Ändå skall dessa
människor, som inga pengar har, betala lika mycket
för att få bort statens budgetunderskott. Sänkta barn-
bidrag, lägre ersättningsnivåer i socialförsäkringarna,
höjd fastighetsskatt, andra skattehöjningar - allt slår
särskilt hårt på den som inget har. Det slår dessutom
tillbaka på staten och kommunerna, eftersom fler blir
tvungna att söka bostadsbidrag, socialbidrag osv.
Kostnaderna för de här bidragen ökar, och då blir det
ännu mindre pengar kvar till skolan, omsorgen, vår-
den, miljövården och allt annat som även regeringen
säger sig vilja värna om.
Dessutom bidrar dessa orättvisa besparingar och
skattehöjningar till den höga och nu åter ökande ar-
betslösheten. När pengarna inte räcker i vården, i
omsorgen, till skolorna och på andra håll i den offent-
liga sektorn blir det neddragningar och människor
tvingas ut i arbetslöshet.
Skattehöjningarna och de orättvisa besparingarna
medför att företagen förtvinar. Vilket företag kan sälja
sina tjänster eller produkter till människor som inte
kan eller vågar betala? Hur skall företagen kunna bli
fler eller växa när människor av rädsla för arbetslös-
het och nya åtstramningar i stället använder slantarna
till att betala ned sina lån eller spara dem i pensions-
försäkringar eller något annat? Hur skall företagen
kunna anställa fler när de av regeringen påtvingas nya
skatter och regler som gör deras tjänster och produk-
ter ännu dyrare?
Vad hjälper det att ni redovisar glädjekalkyler som
går ut på att människor i något slags nyvunnen och
egentligen fullständigt omotiverad optimism skulle
skaffa nya bilar, nya kylskåp, större lägenheter eller
något annat som man hittills inte har haft råd med?
Nej, ni kommer att tvingas ändra era siffror och än
en gång komma tillbaka till riksdagen med nya spar-
paket. Vi har sett just detta gång efter gång sedan ert
makttillträde för två år sedan. I och för sig ligger nu
de statsfinansiella besparingarna och åtstramningarna
på en rimlig nivå totalt sett, men de är fördelade på ett
sätt som är kontraproduktivt. Ni har gjort det på ett
sätt som har konserverat en orimligt hög arbetslöshet.
Ni har gjort det på ett sätt som har ökat klyftorna i
samhället, så att fler människor fastnat i fattigdoms-
fällan, alltfler ställts utanför arbete och normalt sam-
hällsliv.
Om ni i stället sparade mer på bidrag och subven-
tioner till företag och till medel- och höginkomstta-
garna, och lät de som har låga inkomster och små
marginaler komma undan billigare, skulle vi haft
många fler i anställning i företagen i dag. Då skulle
inte heller kommuner och landsting tvingas spara på
välfärden och tvinga ut fler i arbetslöshet.
Sänk skatterna och avgifterna på vanligt arbete,
och ta i stället ut motsvarande skatt på energi och
miljöskadliga utsläpp. Då blir det lönsammare för
företagen att anställa, och då finns det mer folk som
har råd att köpa deras varor och tjänster. Då ökar
också statens, landstingens och kommunernas skat-
teintäkter - utan skattehöjningar. Då kommer ni in i
den goda cirkel som förstärker ekonomin och skapar
möjligheter till större rättvisa och solidaritet med de
utsatta både i vårt land och runt om i världen. Då hade
ni inte behövt göra de skamliga nedskärningarna i u-
hjälpen.
Om ni vågade överge er irrationella tro att 40
timmars arbetsvecka är en naturlag som ingen kan fly,
skulle ni kunna sänka arbetstiden, precis som er egen
partikongress har sagt.
Genom att sänka arbetstiden till 35 timmar per
vecka skulle ni kunna ta er upp ur arbetslöshetsträs-
ket. Men det vill inte Åsbrink, eller hur? Ni i rege-
ringen vägrar se verkligheten, den verklighet där
300 000 jobb försvann enbart i industrin i början av
90-talet. Det var jobb som inte kommer tillbaka och
som inte kan återskapas vare sig med ekonomisk
tillväxt eller utbyggd industri, för produktiviteten ökar
kraftigt och konkurrensen likaså.
Om ni vågade inse att medlemskapet i den europe-
iska unionen är ett enda stort ekonomiskt misstag - ett
misstag som kostar det svenska folket oerhörda peng-
ar och som innebär att vår demokrati och det svenska
folkstyret är på väg att förvandlas till ett tomt skal -
och om ni vågade ta konsekvenserna av vad vi nu
tvingas uppleva som medlemmar i EU, skulle vi kun-
na göra gemensam sak och ta oss ur EU:s dyrbara och
byråkratiska vansinne och i stället ta vara på våra
gemensamma resurser på ett klokt och förnuftigt sätt.
Då skulle det bli lättare att få ned arbetslösheten,
utveckla välfärden och inte minst minska miljöskul-
den. Rätta mig om jag har fel, men visst är det så att
finansminister Åsbrink inte vill medverka till att ta
Sverige ur EU-träsket?
Herr talman! Det behövs genomgripande struktu-
rella förändringar för att få ned arbetslösheten till
hälften, utveckla välfärden och samtidigt få ordning
på statens finanser. Jag har redan pekat på några vik-
tiga åtgärder. Jag vill framhålla särskilt två.
Den första åtgärden är att arbetstiden måste för-
kortas som en anpassning till verkligheten, en verk-
lighet där vi jobbar mera effektivt och produktivt och
därför naturligtvis inte behöver jobba lika mycket för
att åstadkomma samma saker.
Den andra åtgärden är att beskattningen på arbete
måste sänkas. I stället bör vi öka beskattningen fram-
för allt på energi och koldioxidutsläpp. Den invänd-
ning som brukar tas fram här av finansministern är att
han inte tror att energi är en stabil skattebas. Det är
väldigt intressant att föreställa sig ett samhälle utan
energianvändning. Det är ungefär lika tokigt som att
tänka sig ett samhälle utan arbete. Skattebasen energi
och skattebasen arbetskraft är självklart stabila. Det är
den mycket höga beskattningen på arbete som är en
väldigt viktig drivkraft till den permanent höga arbets-
löshet vi nu ser. Genom att justera ned beskattningen
på arbete och i stället lägga beskattningen på den
stabila skattebasen energi i större utsträckning kan vi
långsiktigt klara arbetslöshetsproblemet.
Det är något av en ödets ironi att regeringen i
morse annonserade att man nu skall sänka arbetsgi-
varavgifterna för att minska arbetslösheten, tvärtemot
vad man har sagt i tusentals sammanhang under sena-
re år. Samtidigt håller regeringen benhårt fast vid att
behålla 40-timmarsveckan, tvärtemot det egna partiets
nyligen fattade kongressbeslut.
Jag vill peka på två ytterligare avgörande struktu-
rella åtgärder som krävs för att klara arbetslösheten
och därmed också samhällsekonomin. De är att dels
satsa på gröna jobb, dels satsa på utbildning och
forskning.
Det behövs en miljöomställning av främst trafik-
och energisystemen i vårt land. Järnvägarna behöver
byggas ut kraftigt. Produktion och distribution av
miljöanpassat drivmedel för bilar som t.ex. etanol
måste sättas i gång. Detta kräver ändrade budgetpos-
ter, ändrade skatter, medvetna satsningar på både
utvecklings- och infrastrukturprojekt, ändrad lagstift-
ning, en ny miljöbalk osv. Kärnkraften måste avveck-
las så snart som möjligt och ersättas med effektivare
energianvändning och utbyggnad av miljöanpassade
alternativ. Detta förutsätter mängder av investeringar
och mängder av jobb. Här finns de nya jobben.
Jag har hunnit bläddra i den proposition som läm-
nats nu på morgonen för att se vad regeringen tänker
sig på det här området. Jag noterar att det är väldigt
tunt. Vi ställer självklart gärna upp från Miljöpartiet
och hjälper till med konkreta förslag så att vi kan få
fart på de gröna jobben i Sverige.
Vi välkomnar självklart satsningen på komvux och
högskolorna. Den ingick ju faktiskt i den uppgörelse
som Miljöpartiet hade med regeringen förra hösten i
tillväxtpropositionen. Men detta är närmast att betrak-
ta som en fullständigt nödvändig anpassning till verk-
ligheten. Utbildningsklyftorna i vårt land måste mins-
kas. En mycket stor del av de arbetslösa är arbetslösa
för att de inte har rätt kompetens och utbildning. Hög-
skolor och universitet är allt viktigare motorer för att
skapa nya företag och nya lösningar.
Men regeringen måste också följa upp med ökad
grundforskning. Där har vi fått en utarmning, delvis
beroende på EU-medlemskapet som har styrt bort
pengarna men också på att man inte satsar på forsk-
ning i samma takt som man satsar på utbildningsplat-
ser. Risken är stor att högskolorna förvandlas till
utbildningsfabriker med på sikt sjunkande kvalitet.
Det ger inte positiva effekter på vare sig företagande
eller sysselsättning.
Vårpropositionens huvudnummer är egentligen
utgiftstaket för staten. Här är det riksdagen som har
tröttnat på regeringars oförmåga att hålla sig till den
budget som riksdagen beslutat om. Ständigt, år efter
år, har regeringar släppt i väg utgifter så att budget
efter budget har spruckit. Gång på gång har riksdagen
maktlöst i efterhand tvingats acceptera ytterligare
utgifter. Detta har pressat fram ökade skatter och
ökande räntebärande statsskulder. Nu är statsskulden
helt enorm, och räntorna på denna skuld tränger ut
betydligt viktigare behov. Sparandet i staten beror ju
faktiskt i hög grad på dessa ökade räntekostnader.
Riksdagen har därför begärt och fått förslag om
utgiftstak från regeringen. Tyvärr har inte regeringen
lyckats prestera tillräckligt bra beräkningar, dvs. pre-
sentationer av hur man har fått fram sina förslag till
utgiftstak. Det har varit svårt för riksdagen att helt
veta hur man har fått fram siffrorna. I andra fall har
man givit sken av att det skulle vara ett slags prelimi-
när budget, och det är det ju faktiskt inte. Dessutom
finns det stora brister på inkomstsidan och skattesidan
i regeringens vårproposition. Vi får se detta som ett
förstlingsverk och hoppas att vi får bättre produkter
nästa gång.
Herr talman! I Sveriges konvergensprogram som
är inlämnat till EU står det inledningsvis följande:
"Regeringen är fast besluten att se till att dessa kon-
vergenskriterier såväl som sysselsättnings- och mil-
jömål uppfylls för svensk del." Litet längre fram
deklareras följande: "Konvergensprogrammet innehål-
ler även en redovisning av arbetsmarknadspolitiken
och medelfristiga projektioner för sysselsättning och
arbetslöshet samt av de krav som ställs på en långsik-
tigt hållbar utveckling ur miljösynpunkt." Ännu längre
fram utlovas att regeringen avser att följa upp detta
svenska konvergensprogram varje halvår.
Jag känner mig tvingad att påminna finansminister
Åsbrink och regeringen om vad som faktiskt står och
utlovas i Sveriges konvergensprogram. Där står det i
klartext: Förutom de av Maastrichtfördraget fastställ-
da kraven på statens finanser och penningpolitiken
skall Sverige för sin del samtidigt få ned arbetslöshe-
ten och minska miljöskulden. Där står också i klartext
att regeringen två gånger om året skall rapportera för
riksdagen om hur det går med uppfyllandet av det
svenska konvergensprogrammet. Den första rapporte-
ringen gjordes i en bilaga till tillväxtpropositionen i
höstas och den andra kom nu med den vårproposition
som vi nu behandlar.
Men var finns redovisningen av miljömålen, mil-
jöeffekterna och effekterna på miljöskulden av rege-
ringens politik? Ingenting sägs. Ingenting redovisas.
Varför följer regeringen inte sitt eget konvergenspro-
gram? Varför sviker regeringen och faktiskt också
Centern den gemensamma uppgörelsen, där också kds
och Miljöpartiet är med? Varför struntar regeringen i
att ens rapportera hur det går med miljöskuld och
miljömål trots att det fullständigt kristallklart utlovas i
det svenska konvergensprogrammet? Står ni social-
demokrater inte för ingångna uppgörelser? Förbereder
ni ett svek i miljöfrågan? Eller har ni tillfälligtvis
förlorat förmågan att komma ihåg och förmågan att
läsa innantill?
Herr talman! Nu när jag ändå är inne på frågor
som berör den planerade europeiska monetära unio-
nen, EMU, vill jag ställa ytterligare en fråga till fi-
nansministern. Det är nämligen så att ett svenskt
medlemskap i EMU innebär att den svenska kronan
avskaffas och ersätts med penningar som ges ut av
EU.
Anser finansministern att det behövs någon änd-
ring i Sveriges grundlag för att avskaffa den svenska
kronan, och därmed också förvandla Riksbanken till
ett lokalkontor till EU:s centralbank i Frankfurt? Det
vore välgörande för svenska folket att få veta hur
landets finansminister ser på dessa grundlagsfrågor.
Skall den ändras eller inte?
Herr talman! Jag har en stickfråga till moderater-
na. Jag ställde en fråga till Per Unckel förut. Jag note-
rar att Lars Tobisson har uttalat att det viktiga numera
inte är att tala om kostnader, utan att vidta åtgärder
och strukturella reformer för att få människor i arbete
och tillväxt i ekonomin. Då kan man inte se det som
en kameral övning om det blir lika mycket intäkter
som utgifter. Detta uttalade han i går. Det står i ett
TT-meddelande.
Betyder det att ni moderater än en gång föresprå-
kar ofinansierade skattesänkningar? Om jag förstod
Per Unckel rätt räknar ni moderater med att det skall
bli en kraftig, eller åtminstone något slags, tillväxt i
ekonomin om ni sänker skatterna. Därigenom har ni
er finansiering. Men detta är ingen finansiering! Det
är precis samma brist på finansiering som ni hade i er
reservation när skattereformen var aktuell här i riks-
dagen. Verkligheten har visat att det inte blev några
dynamiska effekter av skattesänkningarna på kapital
och för höginkomsttagare.
Ni har själva under den senaste regeringsperioden
försökt att med skattesänkningar få en tillväxt som
skall betala skattesänkningarna. Det är som jag ser det
exempel på en slapphänt budgetpolitik. Det är ett sätt
att öka underskotten och statsskulden. Detta är fak-
tiskt ett av de sämsta förslagen för svensk ekonomi
som vi har på bordet i dag.