Herr talman! Jag skall börja med att yrka bifall till
reservationerna nr 3, 10, 19 och 23. Självklart står vi
också bakom samtliga övriga vänsterreservationer.
Varför är det då så allvarligt med arbetslösheten?
Jag tror att en av orsakerna är att är man arbetslös
känner man sig inte behövd. Man känner sig osynlig
för andra människor. Jag tror att det är ungefär sam-
ma typ av problem som det min gamla kloka faster,
som har fyllt 90, talade om för ett tag sedan. Hon sade
att hon tyckte att man kunde se redan på små barn
vilka som skulle må dåligt senare. Det var de barn
som var osynliga, som inte uppmärksammades, som
inte i någon mening behövdes av andra människor.
Det är, som många talar om och kommer att tala
om i dag, absolut nödvändigt att få ned arbetslösheten.
Men det är också absolut nödvändigt att få ned den
nu, mycket snabbt, därför att varje dag som männi-
skor går arbetslösa minskar deras möjligheter att
komma tillbaka.
Utskottet säger med anledning av den moderata
motionen att moderaterna blundar för den nödvändiga
avvägningen mellan att strama åt i en lågkonjunktur
och behovet av att minska statsskulden. Det kan jag
hålla med om. Man kan naturligtvis diskutera om Bo
Lundgren och andra moderater blundar eller om de
medvetet väljer att inte låtsas om konsekvenserna av
sina egna förslag.
I dag finns det faktiskt en och annan marknadsak-
tör, för att inte tala om alla dessa borgerliga ekono-
mer, som har börjat inse att det är farligt att strama åt
i en lågkonjunktur som har fördjupats sedan vårpro-
positionen lades fram. Det kanske är så att Bo Lund-
gren helst skulle vilja att de här ekonomerna och
marknadsaktörerna inte läste vad som egentligen står i
den moderata reservationen, som innebär ytterligare
massarbetslöshet.
Bo Lundgren talar här med darr på stämman om
att vissa energiskattehöjningar slår ut arbetsplatser i
dag. Men, Bo Lundgren, hur många jobb försvinner
genom era ytterligare åtstramningar i en djupnande
lågkonjunktur?
När det gäller vänstermotionen är utskottet mer
bestämt. Man avvisar vår motion. Man kan fundera
över varför utskottet inte säger någonting om den
nödvändiga avvägningen i anslutning till vår motion.
Den här avvägningen handlar nämligen om att bedö-
ma hur pass djup den nuvarande lågkonjunkturen kan
komma att bli. Nu säger alltfler bedömare att det man
trodde när vårpropositionen lades fram, att lågkon-
junkturen kunde komma att mildras framåt hösten inte
kommer att gälla. Den kommer att fortsätta att vara
djup.
Vi lägger fram ett förslag som i stora drag innebär
20 miljarder kronor till arbetslöshetsbekämpande
åtgärder. Det handlar om gröna jobb. Det handlar om
både privat och offentlig tjänstesektor, inte minst
kommuner och landsting. Det finns uppenbarligen i
delar av de förslag som regeringen lägger fram i dag
förslag som ligger i linje med det som vi föreslår och
som faktiskt denna kammare kan ta ställning till redan
någon gång i kväll.
Faktum kvarstår ändå, regeringen och Centerpar-
tiet för genom dagens betänkande fram förslag som
innebär ytterligare åtstramning redan nästa år, trots
den pågående lågkonjunkturen. Då tycker jag faktiskt
att ni som står bakom majoritetsskrivningen borde
fundera över att göra den här avvägningen en gång
till. Är det verkligen klokt att inte åtminstone avvakta
med ytterligare åtstramningar?
Jag roade mig häromdagen med att läsa igenom
den socialdemokratiska motion som väcktes för två år
sedan, på den tiden Göran Persson var socialdemo-
kratins ekonomiska talesperson. Där lade man fram
ett paket i ett konjunkturläge som faktiskt var något
bättre än dagens, ett paket som skulle ge 90 000 nya
jobb, och man räknade på s.k. multiplikatoreffekter.
Det skulle ge 7½ miljard i ytterligare skatteintäkter
och 7½ miljard i minskade bidrag. Det var ett sätt att
tänka som påminde om gamla goda traditioner - Wig-
forss och Keynes.
Jag skulle gärna vilja fråga dagens finansminister:
Har ni tänkt om? Har ni stoppat in Keynes och Wig-
forss i giftskåpet och sagt att nu gäller inga multipli-
katoreffekter längre? Är det Milton Friedmans bud,
att det inte finns några multiplikatorer, som gäller nu?
Har ni bytt ekonomisk doktrin?
Det finns i dagens förslag, som vi naturligtvis
skall läsa igenom mycket noga, inslag också när det
gäller fördelningen som är positiva. Jag hörde på
presskonferensen i morse att det handlade om att
flytta pengar från stora företag till små företag. Det
skulle alltså gynna småföretag. Det är också förslag
som vi har lagt fram. Det ser vi mycket positivt på.
Men man skulle önska sig också detta fördelning-
sperspektiv i övrigt.
Vi har påpekat i vår motion hur det samlade bud-
getsaneringsprogrammet slår på olika inkomstgrup-
per. Vi har faktiskt fått hjälp av Finansdepartementet
att göra den kalkyl som ni av någon anledning inte
valde att göra. Det kan vi tacka för.
Det visar sig nu att med de tillkommande förslag
ni har kommer den lägsta tiondelen av hushållen i
inkomstskalan att drabbas med uppemot 9-10 % i
minskad real disponibel inkomst fram till 1998. Det är
alltså den största procentandelen av alla de olika in-
komstgrupperna. Det måste vara en fullständigt oac-
ceptabel profil. Jag kan inte heller förstå att Centern
kan ställa sig bakom denna fördelning.
Detta måste radikalt ändras. Det handlar inte om
att höja skattetrycket, det handlar om att fördela om
det mycket kraftfullare än enligt det förslag som ni
lägger fram i dag. Det är också bra ur konjunktursyn-
punkt. Alla vet vi att konsumtionsbenägenheten hos
låginkomsttagaren är högre, medan däremot den rike
bara lägger pengarna på hög.
Jag hörde i morse arbetsmarknadsministern, som
var inne i kammaren för en stund sedan, på presskon-
ferensen säga att jämställdhetsperspektivet skall gå
som en röd tråd genom de propositioner som läggs
fram i dag. Det låter ju bra, och vi skall noga kontrol-
lera att det är sant. Men då kan man fråga sig: Varför
kunde inte denna röda tråd också få finnas i den pro-
position som vi behandlar i dag? Vi har haft väldigt
svårt att hitta någon sådan röd tråd. Det blir väldigt
svårt för regeringen att få trovärdighet när den upp-
manar alla utredningar att klara jämställdhetsperspek-
tivet om den inte klarar av att göra det själv.
Jag skulle också gärna vilja höra den manlige fi-
nansministern säga något om hur han skall verka för
denna s.k. mainstreaming, som det tydligen är popu-
lärt att kalla detta.
Här vill jag göra en liten parentes. Begreppet
mainstream används ju inom nationalekonomin för att
beteckna huvudfåran, dvs. i allt väsentligt den gamla,
borgerliga nationalekonomin. Jag har därför haft litet
svårt att ta till mig detta med att kalla jämställdhet-
sperspektivet för att "mainstreama". Jag tycker att vi
skulle försöka hitta något bättre och gärna svenskt ord
för det här.
Men som sagt var: Jag vill höra finansministern
tala om hur han skall se till och medverka till att vi
verkligen får ett jämställdhetsperspektiv.
Biståndet skall nu också få ett jämställdhetspers-
pektiv; det har riksdagen beslutat. Det är ju också
positivt. Men det finns en viss risk att det blir något av
en fernissa när det samtidigt pågår en nedrustning av
biståndet.
Omfördelningen gäller naturligtvis också arbetsti-
derna. Den socialdemokratiska partikongressen, som
jag följde med mycket stort intresse, beslutade ju efter
en del motstånd från partistyrelsen att man nu skulle
verka för avtal på det här området för att omfördela
arbetstiden. Men det som förvånar oss vänsterpartister
är att inga initiativ tas. Känner inte regeringen något
ansvar för att själv ta initiativ och få till stånd sådana
här avtal? Man har nu haft överläggningar om arbets-
rätt med parterna, osv. Varför tar man inte upp frågan
om arbetstiderna? Det har tidigare här i debatten pe-
kats på Finland. Varför händer ingenting?
Nu hörde jag i och för sig arbetsmarknadsminis-
tern i morse säga att man kunde tänka sig att kommu-
nerna, som skall få ett större ansvar, skall kunna ta
initiativ också när det gäller arbetstiderna. Men då vill
jag veta mer konkret vad det är man avser. Kommer
man att på något sätt stödja kommunerna och hjälpa
dem att få i gång t.ex. sådan försöksverksamhet med
sex timmars arbetsdag som faktiskt pågår runt om i
landet?
Finansministern talade här tidigare om behovet av
en bred acceptans för den ekonomiska politiken i det
svenska samhället. Då är frågan: Betyder begreppet
"bred acceptans" socialdemokratin och Centerpartiet?
Räcker det med Per-Ola Eriksson? Räcker det med att
Erik Åsbrink håller Per-Ola Eriksson i handen? Kän-
ner han sig trygg?
Jag känner i luften att det inte är så där alldeles
säkert med hållbarheten på längre sikt i det här fallet.
Det är inte så att jag på något sätt önskar att Centern
skall falla ifrån, men jag skulle ändå vilja ställa unge-
fär samma fråga till Per-Ola Eriksson som jag tidigare
här ställde till Per Unckel: Är Per-Ola Eriksson be-
redd att för sina landstingskamrater här i Stockholm
tala om vad den borgerliga - moderata - ekonomiska
politiken betyder för kommuner och landsting och
vilken oerhörd katastrof det skulle innebära om den
moderata politiken gick igenom?
Är han också beredd att där mana sina partikamra-
ter att ta ansvar och inte skälla på t.ex. de vänsterpoli-
tiker som under oerhört stor vånda - det vågar jag
försäkra - nu har ställt sig bakom den mycket tuffa
strukturplanen? Jag läste i någon tidning att det enbart
var min partikamrat Gunnar Ågren som vågade gå ut
på trappan och möta de demonstranter som proteste-
rade mot strukturplanen. Jag skulle då vilja fråga Per-
Ola Eriksson och gärna också Erik Åsbrink: Är ni
beredda att tala med era partikamrater och låta dem
stå bakom den ekonomiska politik som ni för här i
riksdagen? Till saken hör nämligen att vi lägger fram
förslag, även i dagens betänkande, som innebär mera
resurser till kommuner och landsting. Trots det tar
mina partikamrater ansvar för den politik som fram-
tvingas av era ekonomiska beslut.
På Vänsterpartiets kongress beslutade vi att vi vill
försöka öppna svensk politik för ett nytt alternativ
som skall vara förankrat i arbetarrörelsens fackliga
och politiska organisationer och ha en tydlig rödgrön
profil. Vi är fullständigt övertygade om, vilket också
Hans Andersson talade om här tidigare, att det inte
håller långsiktigt om politiken inte också är förankrad
i fackföreningsrörelsen.
Vi trodde på Ingvar Carlsson när han efter det
första stora budgetsaneringsprogrammet sade att det
nu är arbetslöshetsbekämpningen som gäller. Vi var
med och tog ett mycket stort ansvar där. Vi var be-
redda att fortsätta, men ni valde någonting annat.
Högern kommer aldrig att klara - det har den visat
också i praktiken - vare sig arbetslösheten eller bud-
getsaneringen. Ni har lyssnat alldeles för mycket på
och varit alldeles för rädda för denna pratglada höger,
som egentligen absolut ingenting har att komma med.
Det är dags, Erik Åsbrink och andra socialdemokrater
och gärna också centerpartister, att fundera över en ny
kurs, att välja ett nytt alternativ.
(Applåder)