Herr talman! Jag yrkar bifall till finansutskottets
förslag i alla delar.
Jag hoppas att den här debatten skall handla om
arbete, rättvisa och välfärd. Välfärden skapas av ett
folk i arbete. Utan arbete - ingen välfärd, utan välfärd
- ingen rättvisa. Därför är ingen uppgift viktigare än
att avskaffa massarbetslösheten.
I vårt valmanifest hösten 1994 visade vi socialde-
mokrater på Sveriges allvarliga läge. Vi sade: Sverige
står på randen till ett nytt skrämmande samhälle där
massarbetslösheten kan permanentas. För första gång-
en i modern tid riskerar barnen och de unga att få det
sämre än generationen före dem. Så allvarligt var
läget.
I dag föreslår socialdemokraterna och centerpartiet
att hela riksdagen, alla partier, skall ställa sig bakom
målet att halvera den öppna arbetslösheten till 4 % till
år 2000.
Nu måste vi med öppna ögon se att med urholkade
statsfinanser klarar vi inte en uthållig kamp mot ar-
betslösheten. Vi kan aldrig låna oss fram till en trygg
och bestående välfärd. Därför startade vi ett fyraårigt
program för att stärka budgeten, stoppa lånekarusellen
och värna välfärden.
I andra länder brukar kärva program för att sanera
statsfinanserna, åtminstone på kort sikt, innebära
brutalt ökade inkomstklyftor. Men vad vi nu gör i
Sverige är unikt för en så omfattande budgetförstärk-
ning. Inriktningen är att de 20 % av hushållen som har
den högsta standarden skall svara för uppemot 40 %
av budgetförstärkningen.
Visst är detta program påfrestande för de flesta
medborgare i Sverige. Men var hittar vi det land med
stora budgetsaneringar som kan redovisa bättre effek-
ter på inkomstfördelningen? Jag inbjuder Johan Lönn-
roth, Roy Ottosson och andra att ge sådana exempel.
Jag avvaktar ert svar med stort intresse.
Därmed inte sagt att vi socialdemokrater kommer
att nöja oss med den fördelning som vi har i dagens
Sverige. Vi kommer att fortsätta att intensivt arbeta
med fördelningsfrågorna och ta vara på alla tillfällen
till förstärkning och en rättvisare fördelning. När vi
gör det måste vi ha i minnet att den viktigaste fördel-
ningsfrågan är arbetslösheten. Kan vi ta ned arbets-
lösheten, åstadkommer vi den bästa effekten på för-
delningen. När vi arbetar med dessa frågor måste vi
också med öppna ögon se att det krävs goda villkor
för företag och företagande, om vi skall få fram alla
de jobb som behövs. Detta är någonting som social-
demokratin alltid har tagit hänsyn till. Under alla de
decennier som partiet har varit i politisk ansvarsställ-
ning har vi alltid sett till en bra fördelning och goda
villkor för företagen.
Johan Lönnroth påpekade belåtet att vi nu föreslår
nya offensiva åtgärder. Ja, det gör vi, Johan Lönnroth.
Men skillnaden mot Vänsterpartiet är att vi också
föreslår att åtgärderna skall finansieras.
Hur möter vi framtiden? Ja, inte är det genom att
snärjas in i ett nät av låneberoende och inte genom att
släpa oss fram med en blytung räntebörda. Det vore
inte rätt mot våra barn och barnbarn.
Miljöpartiet tyckte att vi har gjort en riktig av-
vägning när det gäller åtstramning och expansion. Jag
vill gärna säga att jag håller med miljöpartiet om den
grundläggande principen att miljöpolitiken kan an-
vändas för att driva på förnyelsen av svenskt närings-
liv och få fart på ekonomin. Samtidigt är det uppen-
bart att ert samlade ekonomiska program leder till
lägre tillväxt och mindre effektivitet. Det finns goda
inslag i det, men det håller inte ihop, enligt min be-
stämda uppfattning.
Nu har vi tagit ett rejält grepp om statsfinanserna,
och nu håller vi fast greppet tills vi får balans. Vi
investerar i kunnande och kompetens. Vi satsar på det
livslånga lärandet och på ett nationellt kunskapslyft.
Vi utvecklar vårt näringsliv och ser till att företagen
vill växa och vågar växa. Vi tar vara på den härliga
växtkraft som finns i den nya miljötekniken. Vi inves-
terar fram en kretsloppsanpassning av byggande,
bostadsområden och vattensystem. Kretsloppssörja,
sade Anne Wibble föraktfullt. Till skillnad från Anne
Wibble är vi beredda att i människornas vardag se till
att ekonomi och ekologi kan gå hand i hand.
Anne Wibble vill liksom Per Unckel ha konfron-
tation när det gäller arbetsrätten. Vi vill i stället att
parterna på gammalt gott svenskt maner skall komma
överens. Vi vill engagera 40 000 äldre långstidsarbets-
lösa i vård, omsorg och andra offentliga verksamhe-
ter. Vi skall utveckla arbetslinjen till att bli arbets-
och kompetenslinjen, och vi skall halvera den öppna
arbetslösheten.
Sverige har goda förutsättningar inför framtiden.
Låt oss steg för steg utveckla vårt land med arbete,
rättvisa och välfärd.
Herr talman! Innan jag går vidare i debatten är det
min sak att som ordförande i finansutskottet något
redovisa att riksdagen i dag med dagens beslut defini-
tivt har gått in i ett nytt sätt att hantera inkomster och
utgifter. Vi håller samman utgiftsområden, sätter
ramar och sätter tak, kortar riksdagens behandling av
budgeten från fem till tre månader, ändrar budgetår
till kalenderår, följer upp och kontrollerar som aldrig
förr. Allt detta är något mer än bara en ny budgettek-
nik. Jag vill nästan säga att det är ett nytt sätt att tän-
ka, i varje fall ett nytt sätt att söka sig fram till ratio-
nella och bra beslut. Vi lyfter fram de stora, långsikti-
ga och övergripande frågorna och behandlar dem
först. Just genom att vi börjar med att klara ut de stora
linjerna, slipper riksdagen att i onödan gräva ned sig i
detaljer. Det blir givetvis en del detaljarbete i alla fall,
men riksdagen riskerar inte att bli slav under småsa-
kernas tyranni. Debatterna kan bli mer koncentrerade,
och vi får mer tid för något som vi har eftersatt i alla
år, nämligen att följa upp, utvärdera och kontrollera -
vad blev det av reformen, vad hände med riksdagens
beslut? På detta vis blir sammanhangen tydligare i
politiken. Det blir lättare för partier att göra politiska
vägval. Det blir lättare också för väljarna att se dessa
val, och det är bra.
Jag läste i tidningen att finansutskottet nu kommer
att få mycket makt och blir ett överordnat utskott. Jag
delar inte den uppfattningen. Det är inte finansutskot-
tet som skall styra och ställa i riksdagsarbetet, utan
det är riksdagsgrupperna som skall driva politiken.
Jag tror inte att fackutskottens ställning kommer att
försvagas. Tvärtom kommer de ju tidigare än hittills
att komma in i en diskussion om de övergripande
frågorna.
Någon beskrev de nya reglerna som en tvångströja
för riksdagen, men så är det inte. Det handlar snarare
om smidiga och bra hängslen, som håller budgeten
snyggt och prydligt på plats. Utgiftstaket är väl när-
mast en livrem som ger fasthet och stadga åt det hela,
men som givetvis inte behöver dras åt hårdare än
nödvändigt. Det är riksdagen som bestämmer om de
tillbehör som skall användas och hur de skall använ-
das.
Vi tillämpar för första gången ett system med ut-
giftstak för de samlade utgifterna. När konstitutions-
utskottet lämnade sitt yttrande kunde vi se att utskottet
ifrågasatte om riksdagen nu i vår av formella skäl
kunde följa propositionens förslag om att fastställa
utgiftstak för de kommande åren. Men när finansut-
skottet nu med dubbla streck stryker under att detta
givetvis rör sig om ett riktlinjebeslut och vi dessutom
detaljerat beskriver innebörden av utgiftstaket, skall
det inte behöva kvarstå någon tveksamhet eller oklar-
het om det formella. En annan sak är att Vänsterpar-
tiet är emot hela idén om utgiftstak. Men riksdagen
kan i dag fastställa utgiftstak för de kommande åren.
Vi hörde Bo Lundgren hålla sin provpredikan i
den ekonomiska debatten. Han var uppenbart stärkt av
att han har fått med både kds och Folkpartiet på reser-
vationerna om den allmänna ekonomiska politiken.
Men Bo Lundgren vill montera ned stora delar av
kommunernas barnomsorg och deras sociala verk-
samhet. Får moderaterna som de vill mister våra hårt
pressade kommuner 19 miljarder kronor år 1998.
Därefter går Moderaterna fram med ännu brutalare
nedskärningar. Det slår sällsynt hårt mot vård och
omsorg i kommunerna. Enbart i min egen kommun,
Göteborg, skulle 2 570 heltidsjobb försvinna 1998.
Sedan blir det ännu värre de kommande åren. Det är
ett politiskt systemskifte rakt in i medborgarnas var-
dag. Jag kan försäkra att vi socialdemokrater kommer
att göra allt vi kan för att hindra den nedmonteringen
av välfärden.
Det är förvånande att Folkpartiet och kds vill sam-
sas med Moderaterna om den allmänna inriktningen
av den ekonomiska politiken, även om det för all del
inte står särskilt mycket i de två reservationerna.
Mats Odell mästrade på oklara grunder statsminis-
terns tonfall. Om det vore som Mats Odell säger, att
debatten bara handlar om gamla borgerliga förslag,
borde han själv ha låtit litet muntrare. Men jag kan i
och för sig förstå att de gamla förslagen inte höjer
humöret särskilt mycket.
Mats Odell vill vara alla goda gåvors givare. Men
betalningen, den får man titta i skyn efter.
I en debatt nyligen här i kammaren hörde jag Bo
Lundgren sucka uppgivet: Varför skall man hålla på
och diskutera vad som skedde under den borgerliga
regeringsperioden? Jag kan i och för sig förstå om Bo
Lundgren vill dra en tystnadens barmhärtiga slöja
över denna period. Men hans egna uttalanden och
skriverier gör detta omöjligt.
"Arbetslösheten är i dag rekordstor" står det i den
motion som riksdagen nyss remitterade till arbets-
marknadsutskottet. Men det stämmer inte, Bo Lund-
gren. Rekordet sattes 1993. Då var arbetslösheten
större än i dag.
Ni utdelar underbetyg åt regeringen för att varslen
ökar. Men de är inte alls lika många i dag som för tre
fyra år sedan. Ni leker med siffror och säger att ar-
betslösheten egentligen är så hög som 1 miljon män-
niskor. Då räknar ni in förtidspensionärer också. Men
hur hög var i så fall motsvarande siffra för 1993? Kan
Bo Lundgren svara på den frågan?
Vi vill inte dölja den massarbetslöshet som Bo
Lundgren bidrog till att skapa när arbetslösheten tre-
dubblades. Vi vill ta krafttag mot den. Moderaterna
tar gärna ut korta perioder och talar dramatiskt om att
antalet jobb ökade eller minskade med 1 000 i veckan.
Men låt mig läsa från den borgerliga regeringens
finansplan i april 1994. Där står: Sedan år 1990 har
sysselsättningen minskat med drygt 550 000 personer.
550 000 personer - det var här massarbetslösheten
uppstod. Nu gäller det att avskaffa den. Då går Cen-
tern och Socialdemokraterna i bräschen. Arbete, rätt-
visa och välfärd är vår väg att möta framtiden.