Jämställdhet

Herr talman! Carl Thams hittillsvarande karriär

som utbildningsminister har kantats av några spekta-

kulära utspel. I förra veckan har i denna kammare

behandlats centraliseringen och sammanslagningen av

välfungerande, fristående enheter till ett högskole-

verk. I andra sammanhang har grämelsen över lönta-

garfondernas omvandling till stiftelser dominerat

debatten. Men Carl Tham har framför allt under de

allra senaste månaderna gjort sig känd för att ha ska-

pat en polarisering inom högskolevärlden genom sin

kamp för en förment jämställdhet som vi nu skall

behandla.

Resultatet när Carl Tham har suttit ett år som ut-

bildningsminister är svagt. Man kan jämföra med Per

Unckels tid. På ett par år fick denne det att sjuda av

framtidstro i högskolorna. Att hålla fram den högre

utbildningen, även i så svåra tider som de Sverige nu

går igenom, borde vara en självklarhet om landet skall

ha någon framtid.

Carl Tham sparar på högskolan och på forskning-

en när det är absolut nödvändigt att landet utbildar

fler akademiker och andra högre skolade för en före-

tagsamhet som inte kan få nog av högutbildade med-

arbetare. Detta är nödvändigt om Sverige skall ta sig

ur krisen och åter framstå som en ledande nation i

Europa och för att vi skall klara den ökande konkur-

rensen.

Carl Thams sätt att hjälpa svenskt näringsliv och

att stödja universitet och högskolor blir bl.a. att spe-

cialinrätta 30 professurer särskilt inriktade på kvinnor,

även om dessa skulle vara mindre kompetenta än

manliga medsökande. Med detta gör han både kvin-

norna och landet en björntjänst.

Dagens diskussion rör också frågan om skolans

förmåga att forma ungdomarnas jämställdhetskänsla

under de tidiga skolåren. Vi moderater vill peka på

vikten av generella och allmängiltiga kunskaper om

könsskillnader och könsmönster. Skolan skiljer sig

från annan verksamhet eftersom den arbetar med

pojkar och flickor under ständig utveckling.

Regeringen vill framhålla genusforskning inom

skolans område, något som vi moderater anser vara

alltför begränsat och otillräckligt. Det är stor skillnad

mellan att erkänna könsskillnader av biologisk och

psykologisk art och att tolerera olika förtryckssystem

baserade på denna olikhet.

Den moderata grundsynen är att alla är olika, men

har samma människovärde. Det här är en viktig förut-

sättning för kampen för jämställdhet. Vi delar synen

att det är viktigt att ett allsidigt forsknings- och ut-

vecklingsarbete bedrivs inom skolans område, men

önskar att man därvid även tar hänsyn till det biolo-

giska perspektivet.

Vi vill peka på alla andra områden vid sidan av

genusforskning där kvinnor borde ha kompetens och

lämplig bakgrund för att kunna bli lärare och profes-

sorer. Om man antog att kvinnan skulle ha mindre

förmåga att intellektuellt tillgodogöra sig kunskap, så

skulle ju premisserna för jämställdhetsarbete inte alls

finnas - men det är det ju ingen som gör.

Det har på senare tid pläderats för åsikter som

handlar om minoriteternas representation i politiken,

men inte bara där utan också i medierna, i styrelser

och, inte minst, inom utbildningen. Tidigare var kvin-

norna en sådan minoritet. I dag när kvinnorna i lika

stor utsträckning som männen går ut i arbetslivet, gör

de självklart anspråk på att få samma villkor som

männen har. Man hävdar att löneskillnader för lika

arbete och likvärdig utbildning skall minska. Kravet

på lika lön för lika arbete är lika välmotiverat här som

när det gäller sociala klasskillnader.

Genom starka nätverk har kvinnorna också på ett

högljutt, ofta aggressivt, sätt försökt skynda på en

alltför långsam utveckling för att åstadkomma jäm-

ställdhet. Tjänster som i dag är högre avlönade finns

tillgängliga för båda könen att söka. Tyvärr väljer

kvinnorna inte alltid de bäst betalda jobben utan före-

drar de s.k. kvinnliga yrkena som är sämre betalda.

Om både män och kvinnor verkligen valde de bäst

betalda yrkena, skulle marknaden jämna ut de lö-

neskillnader som består.

Nu har det emellertid i de aktuella propositionerna

rests krav på kvotering, och då hamnar man i en be-

svärlig situation. Vad är det som hindrar att man, när

man kvoterar in ett antal kvinnliga professorer, i själ-

va verket diskriminerar ett antal socialt rekryterade

män från arbetarklassen eller ett antal invandrare,

samer, handikappade eller andra som tillhör en annan

minoritet? Vi blir så lätt fångade i fällor vi inte har

avsett.

Tyvärr innebär positiv särbehandling alltid att nå-

gon annan diskrimineras. Det finns en rad yrken som

är dominerade av kvinnor - skall man tvinga in män

där? Det är ju också ett sätt att uppnå jämställdhet.

Vilket samhälle vill vi egentligen ha?

Sedan andra världskriget har kvinnornas möjlighe-

ter att lämna de traditionella kvinnorollerna lett till en

explosion av nya roller. Inga möjligheter är längre av

sociala skäl stängda för kvinnor. Den enda begräns-

ningen är fortfarande den biologiska: att föda barn.

För de kvinnor som väljer att föda barn tidigt finns

det en risk att de kommer för sent ut på arbetsmark-

naden, kanske med ofullständiga studiegångar. För

dem som väntar tills de är över 30 år kan barnafödslar

bilda svåra hinder i den karriär där kvinnorna tävlar

med männen. Men valmöjligheterna ökar hela tiden.

Ökade möjligheter på arbetsmarknaden för dem som

är 40 år och äldre vore ett sätt att hjälpa de kvinnor

som kommer sent ut på arbetsmarknaden.

Fortfarande återstår mycket innan man kan tala om

en godtagbar jämställdhet mellan män och kvinnor.

Också kvinnors förmåga att använda en uppnådd

jämställdhet till handling för fortsatt jämställdhetsar-

bete är bristfällig.

Den långsiktiga förvandlingen av vår samhälls-

struktur till ett jämställt samhälle är det i dag ingen

som tvivlar på. Vid en analys av universitetsinstitutio-

nernas organisation och ledningsstrukturer finner man

att dessa ofta är otidsenliga jämfört med annan verk-

samhet i samhället. Det kan finnas ett samband mellan

detta och kvinnors svårigheter att meritera sig. Men vi

kan också se att vi är i full färd med att gå över från

en ekonomi baserad på muskelkraft till en som är

baserad på hjärnkraft. Detta ändrar en ofördelaktig

situation för kvinnorna, så att de får större möjligheter

över huvud taget.

Även mannen har fått en ändrad situation. Han är

inte längre den enda ekonomiska kraften i familjen

och börjar därför revoltera mot en roll som berövat

honom mycket av det känslomässiga nöjet att se sina

barn växa upp. Det händer ju t.o.m., även om det är

ovanligt, att mannen väljer att stanna hemma för att ta

hand om barnen medan hustrun går ut i förvärvsarbete

eller studerar. Att sedan en situation som har varit

människosläktets bestämmelse i årtusenden inte har

kunnat förändras totalt på några få decennier är kan-

ske inte så konstigt.

Vi moderater anser att det är olämpligt att positivt

särbehandla kvinnor vid tillsättning av doktorand-

tjänster. Att kvinnligt kön vid tillsättning av sådana

tjänster skall vara ett kriterium innebär en nedvärde-

ring av kvinnlig kompetens. Det utgör också de facto

en diskriminering av kompetenta män.

Vi moderater kan inte acceptera att medel öron-

märks för kvinnliga forskare. En sådan särbehandling

är olämplig. Därigenom blir man bunden till ett visst

urval, vilket i sig innebär en nedvärdering av kvinnor

och deras kompetens. Om det föreligger en kraftig

obalans, bör man angripa de strukturella problemen

som leder till detta och inte medverka till en ökad

polarisering mellan män och kvinnor. Detta påverkar

både jämställdheten och kvaliteten inom utbildning

och forskning på ett negativt sätt.

Vi har alltså starka invändningar mot att positiv

särbehandling skall tillämpas vid tillsättning av pro-

fessurer till förmån för underrepresenterat kön, i detta

fall kvinnor. Kunskap och kompetens bör fälla utsla-

get vid professorstillsättningarna.

Det finns stor risk för att kvinnor, som blir tillsatta

därför att de tillhör ett underrepresenterat kön och

därför inte är de mest meriterade, blir sedda med

misstro. En tillämpning av positiv särbehandling

kommer därför, enligt min mening, i stället för att

gynna jämställdhetssträvandena tvärtom att skada

dessa. Förfarandet innebär också i sig en nedvärde-

ring av kvinnors kompetens, som inte kan anses vara

förenlig med strävandena mot jämställdhet.

Nu försvarar man förfarandet med att ingen kom-

mer att tillsättas som inte är kompetensförklarad. Men

även kompetensförklaringen är ett subjektivt ställ-

ningstagande av de sakkunniga. Vi skall inte glömma

bort att kompetensförklaringen endast säger att ve-

derbörande uppfyller vissa minimikrav för att uppe-

hålla en tjänst. Skillnaderna i kompetens mellan två

kompetensförklarade akademiker kan vara mycket

stor. Enligt oss moderater kvarstår kravet att endast

den mest kompetenta skall få tjänsten. En genomförd

diskriminering av män skulle medföra en kvalitetsför-

lust inom områden som är avgörande för Sveriges

framtid.

Detta innebär inte att man inte skall ta itu med de

mer grundläggande problemen bakom den sneda

könsfördelningen bland professorer. Dit hör bl.a.

nätverk, kulturer och traditioner där manliga intressen

dominerar, men också de brister som finns i definitio-

nen av kompetens och kunskap. Inte minst otydlighe-

ten vid utannonsering av tjänster kan skapa utrymme

för godtycke och omedveten könsdiskriminering.

Man bör inte för universitet och högskolor införa

mål avseende könsfördelningen bland nyrekryterade

lärare eller professorer. Vi skall inte heller acceptera

att ange mål i form av särskilda åtaganden under

anslagen för forskning och forskarutbildning och

därmed låta dessa utgöra grunden för bedömningen av

resurstilldelningen. Enligt jämställdhetslagens be-

stämmelser åligger det redan universitet och högsko-

lor att upprätta jämställdhetsplaner, där åtgärder för

att uppnå en jämnare könsfördelning skall redovisas.

Sexuella trakasserier, som också nämns i proposi-

tionen, kan naturligtvis inte accepteras. Den lagstift-

ning som finns i brottsbalken och jämställdhetslagen

till skydd mot sådana trakasserier skall tillämpas för

att komma till rätta med problemen även vid universi-

tet och högskolor. Ytterligare skrivningar, att uni-

versitet och högskolor har en skyldighet att verka för

att studenter inte utsätts för sexuella trakasserier,

behövs därför inte och kan innebära att inte avsedda

förlöjligande situationer kan uppstå.

Kvinnliga lärare och forskare vill knappast ha

lösningar som gör att de hamnar i ett A- eller B-lag.

Vi måste se könsskillnaderna i ett historiskt perspek-

tiv. Kvinnorna har successivt erövrat majoriteten av

platserna på de lägre nivåerna på högskolorna. Vad

gäller lägre examina har de redan majoritet inom

många ämnesområden. Om man undantar vissa natur-

vetenskapliga ämnen är inte bristen på jämställdhet

särskilt påtaglig jämfört med i andra samhällssektorer.

Detta motsäger i själva verket en del av den funda-

mentala feminismens konspirationsteorier.

Vägen till att bli professor är ofta lång. Det kan ta

20-30 år att nå professorstiteln. Det innebär en efter-

släpning för kvinnorna. Men förolämpa inte kvinnor-

na genom att anta att de inte kan komma fram på

annat sätt än genom kvotering!

Egentligen finns det bara ett sätt att åstadkomma

fullständig jämlikhet, nämligen att införa enkönade

högskolor, lika många för vardera könet. Genom att

hålla isär studiegången för män och kvinnor skulle

man uppnå jämlikhet och jämställdhet - kanske något

att föreslå för Grönköping.

Jag ställer mig givetvis bakom samtliga moderata

reservationer. För att inte i onödan ta upp kammarens

tid yrkar jag dock bara bifall till reservation nr 14.