Fru talman! Vi hade önskat oss litet mer. Vi skulle
ha velat veta hur man uppnår dessa 40 %. Det är klart
att man kan säga att universiteten får klara av detta
själva, men det är alldeles uppenbart att man skulle ha
kunnat komma med konkreta förslag som skulle ha
fört frågan betydligt längre.
En del av de prutningar som görs i propositionen
drabbar ju kvinnorna hårdare än männen. Detta måste
ju uppmärksammas.
Jag tror inte att vi har misstänkliggjort något, i alla
fall inte från Miljöpartiets sida. Vi har i stället påpe-
kat att om det nu är så att regeringens förslag går
igenom, vilket är det troliga, är det väl lämpligt att
inrätta dessa 30 professurer på områden där vi redan
har framstående och kvalificerade kvinnliga forskare.
Det är ingen konst att leta reda på 30 sådana inom
områden som är deras specialområden och inrätta
professurerna där. Det är ingen som på något sätt
misstänker att det skulle leda till en tokig väg.
Däremot är det mindre bra att man, som regering-
en har föreslagit, skulle inrätta dem på de områden
där det finns få kvinnor representerade, dvs. där det
inte finns särskilt väl meriterade kvinnor. Det skulle
möjligen kunna leda till ett sådant B-lag som några
har talat om. Jag har inte använt den termen i debatten
tidigare. Det känns litet främmande. Men risken finns,
och det finns goda skäl att uppmärksamma detta och
titta på dessa tjänster på ett litet annat sätt.
Det finns erfarenheter från andra länder där man
gör den här typen av åtgärder som visar att det inte
alltid blir så lyckat. Jag tror att det vore bra med en
viss försiktighet, inte minst med tanke med de kvinn-
liga professorer som sedan skall jobba.