Fru talman! Jag tror att jag vågar påstå att alla i
den här kammaren är för ökad jämställdhet. Vi har
också i dag konstaterat att vi i långa stycken är rätt
överens om hur vi skall nå dit. En punkt som vi disku-
terar här i dag är vi emellertid oense om. Jag tror inte,
vi kristdemokrater tror inte att det främjar jämställd-
heten om man specialdestinerar 30 professurer för
kvinnor. Vi tror tvärtom att det kan få motsatt effekt,
och vi förbehåller oss rätten att tycka det och att för-
söka påverka utbildningsministern och andra att ändra
åsikt.
Vi är inte heller de enda som tycker så här. Det är
inte bara fem riksdagspartier som har reagerat på
samma sätt, utan det har också stora delar av forskar-
världen gjort, och studenterna, SFS, alltså de som
förhoppningsvis är de blivande professorerna, har gått
emot det här förslaget. Det finns alltså ett starkt mot-
stånd, men som vanligt - vill man kanske säga i det
här sammanhanget - är det förslaget från regeringen
som gäller. Detta går liksom inte att diskutera, utan
det är det som är det allena saliggörande. I stället
misstänkliggörs de som vill gå fram på ett annat sätt.
Om det nu är så - och det är väldigt mycket som
tyder på det - att det är slump och relationer och
utvaldhet som styr en del av tillsättningarna, då är det
det vi måste komma åt. Vi måste ta bort alla hinder,
både synliga och osynliga, som gör att inte alla de
kompetenta och välmeriterade kvinnor som finns fram
släpps fram.