Fru talman! För oss kristdemokrater är det en
självklarhet att alla människor, varje individ, har rätt
att utvecklas till sin fulla potential utan strukturella,
traditionella eller andra hinder. Eftersom utbildnings-
väsendet är ett av de viktigaste områdena för att för-
medla de värderingar som ligger till grund för en
sådan inställning är det särskilt viktigt att just utbild-
ningsväsendet genom hela sin uppbyggnad och hela
sitt innehåll inriktas på att skapa ett jämställt samhäl-
le.
Jämställdhet handlar både om kvantitet och kvali-
tet. En jämn procentuell fördelning mellan kvinnor
och män behöver i sig inte vara ett tecken på att man
har uppnått jämställdhet inom ett visst område. Ännu
viktigare är att kvinnors och mäns kunskaper, värde-
ringar och erfarenheter möts med samma respekt och
tas till vara på lika villkor och att varje kvinnas och
mans rätt till integritet, rätt att bli betraktad som sub-
jekt och inte som objekt respekteras. För att uppnå
jämställdhet i dess mest positiva mening krävs därför
en grundläggande attitydförändring i hela samhället.
Tyvärr präglas skolan fortfarande i alltför stor ut-
sträckning av traditionella könsroller och har inte
lyckats tillgodogöra sig de forskningsresultat som
faktiskt finns när det gäller pedagogikens betydelse
och betydelsen av undervisningens innehåll på det här
området. Därför är det positivt att regeringen har lagt
fram ett förslag med ambitionen att förbättra jäm-
ställdheten inom hela utbildningsväsendet. Förslagen
som till stor del bygger på slutrapporten Vi är alla
olika, som arbetsgruppen Kvinnligt och manligt i
skolan har tagit fram, och rapporten Kartläggning och
utvärdering av jämställdhetsprojekt inom universitet
och högskolor ligger i linje med vår politik. Det har
därför varit helt naturligt att vi ställt oss bakom många
av de förslagen.
I det avsnitt av betänkandet som handlar om åt-
gärder inom det obligatoriska skolväsendet märks
samstämmigheten mellan partierna genom att inget
parti har reserverat sig i den delen. Jag tänker av den
anledningen inte uppehålla mig vid de frågor som tas
upp där, även om vi kristdemokrater hade en del för-
slag till ytterligare åtgärder i våra motioner, bl.a. när
det gäller insatser för att stimulera pojkar att välja mer
otraditionellt, precis som vi gör när det gäller flickor.
När det gäller högre utbildning och forskning ser
vi positivt på att regeringen har ambitionen att för-
bättra jämställdheten på flera nivåer i forskningssam-
hället. Det finns ett stort antal kompetenta kvinnor
inom det området. Det har vi hört flera gånger här i
dag, och det vet vi sedan tidigare. En viktig del av
jämställdhetsarbetet är att det också visar sig i att de
får sin rättmätiga tilldelning av högre tjänster.
För att uppnå det målet behöver flera olika åtgär-
der vidtas. Jag kan ta några exempel. Det är viktigt att
definiera och ibland omdefiniera vilken kompetens
som krävs t.ex. vid en professorstillsättning. Kvinnor
och män har inte alltid utvecklat samma typ av kom-
petens, men det hindrar inte att den kan bedömas som
likvärdig. Därför är det för det första viktigt att den
kvinnliga kompetensen identifieras på ett tydligt sätt.
För det andra måste rekryteringsmål ställas upp
för fler tjänstekategorier än professorer för att tillför-
säkra en jämnare könsfördelning på längre sikt. Det
gläder mig att utskottet ställt sig bakom kristdemokra-
ternas motion på det området.
För det tredje kan ämnesinriktningarna behöva
förändras så, att ämnen där kvinnor av tradition är
överrepresenterade integreras med mer mansdomine-
rade ämnesområden.
Det kan, för det fjärde, handla om att aktivt söka
kvinnor som är kompetenta forskare och inrätta och
utlysa professurer inom de områden där de finns.
Goda villkor för doktorander är, för det femte, A
och O för rekrytering av fler kvinnor. Att inrätta nya
doktorandtjänster för kvinnliga doktorander är därför
en positiv åtgärd. Men att en stor del av doktorand-
tjänsterna kommer att omvandlas till tjänster med
utbildningsbidrag, med dåligt socialt skydd, som
regeringen föreslagit tidigare i år, kommer samtidigt
att motverka nyrekryteringen. All erfarenhet visar att
just doktorandtjänster bidrar positivt till att öka anta-
let kvinnliga doktorer. Regeringens signaler är därför
väldigt motstridiga när den försämrar villkoren för
framför allt många kvinnor genom att avskaffa ett
antal doktorandtjänster samtidigt som man föreslår att
ett antal nya doktorandtjänster speciellt avpassade för
kvinnor skall inrättas. Det vore intressant att få en
förklaring av statsrådet till hur det är tänkt.
Vi kristdemokrater motsätter oss av flera skäl re-
geringens förslag att vid utnämningen av professorer,
som det uttrycks i propositionen, "en tjänst tillsätts
med en kompetent sökande av underrepresenterat
kön, även om vederbörande är mindre kvalificerad än
medsökande av det andra könet". Att utnämnas till
professor trots att en annan bedömts som betydligt
skickligare kan inte vara en särskilt bra utgångspunkt
varken för den som fått utnämningen, för klimatet på
institutionen eller för samhällets kompetensutveck-
ling. Jag är däremot inte beredd att upphöja denna
fråga till en fråga om liv och död, som Ulla Hoffmann
gjorde tidigare. Det tycker jag är att gå litet väl långt.
Hittills har jämställdhetslagens rätt till positiv sär-
behandling begränsats till att medge att sökande av
underrepresenterat kön med i stort sett lika kompetens
som den mest kompetente sökanden har kunnat få
företräde. I propositionen och betänkandet nöjer man
sig med att tala om tillräcklig kompetens, alltså ett
slags behörighet.
I professorskonkurrensen handlar det om att samla
på sig meriter av olika slag för att höja sin kompetens.
Vilka meriter som skall krävas och vilken betydelse
olika meriter skall tillmätas kan, som jag sade tidiga-
re, diskuteras. Det bör också diskuteras. Men att man
helt skall kunna bortse från att en person som skall
utses till en tjänst på den nivå handlar om här har
betydligt högre kvalifikationer än den som får tjänsten
gagnar varken den enskilde eller samhället. Som sym-
bol för missriktad jämställdhetssträvan kan det i stäl-
let få negativa konsekvenser för utvecklingen mot
bättre jämställdhet i stort, är jag rädd för. Jag yrkar
bifall till reservation 14.
Fru talman! Jag vill också ta upp frågan om skydd
för sexuella trakasserier. Att känna trygghet och triv-
sel är kanske den viktigaste förutsättningen för att
man skall kunna utvecklas och ta till vara sin potential
fullt ut. Tyvärr upplever många kvinnliga studerande
tvärtom otrygghet och vantrivsel i sin vardag på grund
av att de utsätts för sexuella trakasserier av manliga
lärare, handledare eller andra studenter. Det är ett
problem som har tilltagit under senare år, enligt flera
undersökningar.
Vid flera universitet och högskolor har man redan
utarbetat åtgärdsprogram för att förebygga och mot-
verka sexuella trakasserier. Det bör göras vid alla
lärosäten. Därför är det en bra och viktig markering
att det skrivs in i högskoleförordningen att det är en
skyldighet för universitet och högskolor att arbeta för
att studenter inte utsätts för sådana trakasserier.
Men vi kristdemokrater tycker att det är dags att ta
ett steg till genom att utvidga tillämpningsområdet för
jämställdhetslagen så att den också kan omfatta stu-
denter. Jag är förvånad över att regeringen och ut-
skottsmajoriteten inte går med på det. Det hjälper inte
hur många insatser vi gör på andra områden för att
förbättra jämställdheten så länge kvinnor tillåts be-
traktas och behandlas som sexobjekt.
En lagreglering ger den tydliga signal som krävs
för att visa att samhället tar klart avstånd från alla
former av sexuella trakasserier. Det tvingar alla an-
svariga att ta problemet på allvar och vidta åtgärder
som leder till att både kvinnliga och manliga studenter
kan få genomföra sin utbildning i en trygg miljö,
vilket som sagt är grundförutsättningen för att man
skall lyckas.
Jag yrkar bifall till reservation 24.