Jämställdhet

Fru talman! Regeringens proposition om jäm-

ställdhet berör hela utbildningsområdet - dels det

offentliga skolväsendet, dels högre utbildning och

forskning. Jag vill börja med förslagen som handlar

om det offentliga skolväsendet.

Förslagen är enligt vår bedömning i stort sett

mycket bra, dvs. de sammanfaller till stora delar med

Miljöpartiets förslag. Jämställdheten skrivs explicit in

i skollagen. Det betonas att jämställdhet är en angelä-

genhet för alla verksamma i skolan. Bakgrundstexter-

na och angivna skäl för regeringens bedömningar

lyfter fram viktiga områden inom vilka jämställdhet-

sarbetet skall intensifieras.

Man poängterar att jämställdhet är ett pedagogiskt

problem och att det är viktigt att jämställdhetsfrågan

får en framskjuten plats även i lärarutbildningen. I

propositionen konkretiseras förslagen om jämställd-

hetsarbetet på ett föredömligt sätt. De handlar om

vardagsarbetet i skolan, och det förefaller åtminstone

som om man sökt och funnit några av de knutar som

måste lösas upp för att jämställdheten skall kunna

frigöras i våra skolor.

En svag punkt i regeringens förslag är emellertid

frågan om tillsynen av hur den nya skollagen efter-

levs. Den har man i stort sett glömt bort. Inte heller

ställer man krav på en samlad utvärdering av före-

slagna åtgärder utan nöjer sig med vaga antydningar

om kommande uppdrag till Skolverket att "i sitt

forskningspolitiska program initiera och stödja

forskningsinsatser, som har sin utgångspunkt i den

pedagogiska processen i klassrummet, som ett stöd

för skolans pedagogiska jämställdhetsarbete". Det här

bådar inte gott.

Miljöpartiet föreslår att Skolverket och kommu-

nerna i sitt tillsynsarbete särskilt skall uppmärksamma

hur skolorna uppfyller de nya kraven på jämställdhet-

sarbetet och se till att vi får en uppföljning av hur

jämställdhetsarbetet framskrider.

Men, som jag redan har sagt, regeringens förslag

vad gäller jämställdhetsarbetet i skolväsendet förefal-

ler vara väl genomtänkta och valida och borde kunna

innebära ett steg framåt i det långsiktiga arbetet för

ökad jämställdhet mellan flickor och pojkar i våra

skolor, så att grunden läggs för jämställdhet mellan

kvinnor och män i hela det svenska samhället.

Så över till den del av propositionen som handlar

om högre utbildning och forskning. Utbildningen vid

våra universitet och högskolor har successivt öppnats,

från att vara en huvudsakligen manlig sysselsättning

till att gälla såväl kvinnor som män. Detta har tagit

lång tid, men nu är vi i alla fall där. Vi har i stort sett

lika många kvinnliga som manliga studerande vid

våra universitet.

Däremot har vi inte anpassat studieförhållanden

och karriärvägar så att samma villkor gäller för män

och kvinnor. Precis som för det offentliga skolväsen-

det så ligger en stor del av problemen i den s.k. peda-

gogiska situationen. De kvinnliga studenterna möter

en organisation och ett ämnesinnehåll som återspeglar

decenniers utveckling under en helt mansdominerad

styrning. De kvinnor som önskar gå vidare efter grun-

dexamen till forskarutbildning och ett fortsatt arbete

som forskare/lärare möts av många hinder som inte de

manliga studerande möter.

Det börjar redan tidigt i utbildningen och om inte

förr så när C-studierna påbörjas. Valet av uppsatsäm-

ne är en sådan punkt. Handledarna är som regel män,

och uppsatsämnena ligger inom deras forskningspro-

jekt. Det finns en tydlig tendens att kvinnliga stude-

rande väljer egna ämnen i stället för att, som manliga

studerande normalt gör, ansluta sig till redan existe-

rande projekt.

Antagningen till forskarutbildning sker med bl.a.

examensuppsatsen som merit. De studenter som arbe-

tar inom projekt på institutionen har bättre prognos

för forskarutbildningen och har därför lättare att bli

antagna i forskarutbildningen. Väl inne skall avhand-

lingsämne väljas, med en handledare vid institutionen.

Och samma problem möter kvinnorna som tidigare

vid C-uppsatsen, men nu av mer genomgripande be-

tydelse. Nu handlar det om större forskningsuppgifter

som dessutom kräver ordentlig finansiering. Den som

inte ansluter sig till existerande projekt har nästan

inga möjligheter att få sitt avhandlingsarbete finansie-

rat.

Kvinnan närmar sig nu också den ålder då hon

normalt bildar familj och föder barn. Den sociala

tryggheten är av större betydelse för kvinnan än för

mannen i denna situation. Kvinnan är något mer bero-

ende av tillgången på doktorandtjänster än männen.

Antalet doktorandtjänster är helt otillräckligt. Dess-

utom behöver vi i Sverige öka antalet forskarstude-

rande.

Nåväl, allt fler kvinnor tar sig igenom även denna

något ojämlika konkurrenssituation - och doktorerar.

Då har kvinnan nått den ålder att det nu om inte förr

är dags att ägna sig åt familjeliv, föda barn och återin-

träda i den normala livscykeln. Det handlar om att

även kvinnor i forskarkarriär skall kunna ha ett fullö-

digt liv med full livskvalitet. Även om kvinnan endast

totalt är hemma i samband med barnafödsel i ett år så

kommer hon som regel efter i meritering jämfört med

sina manliga kamrater.

Den enda postdoktorala tjänst som finns att kon-

kurrera om är forskarassistenttjänsten. Här räknas

fortfarande på många ställen endast meriter under de

närmaste fem åren efter doktorsexamen. Därmed är i

praktiken många kvinnor helt chanslösa, med manliga

kolleger som har ett handikapp på ett till två år. Övri-

ga universitetstjänster är som regel också låsta. Ad-

junkter, lektorer och professorer sitter ofta på livstid.

Några rörliga mellantjänster finns inte vid våra uni-

versitet.

Hur skall kvinnan då kunna ta sig in i och upp i

detta system? Det är inte ett dugg förvånande att yt-

terst få kvinnor har lyckats meritera sig med sådan

kvalitet och omfattning att de kan konkurrera om

professurer. Det är inte alls förvånande att endast 6-

7 % av landets professorer är kvinnor.

Mot denna bakgrund har Miljöpartiet i sitt utbild-

ningsprogram föreslagit en rad åtgärder. Ändra på

studieförhållandena redan på C-nivå, garantera hand-

ledning även av självständiga studenter och skapa

möjligheter för forskarstuderande att få egna medel

för avhandlingsprojekt. Detta löser upp en del hinder

för kvinnor vid antagningen till forskarutbildningen.

Universiteten måste vidare vidga handledarnas ar-

betsuppgifter till att även omfatta ämnen i utkanten av

sina egna forskningsområden. Öka antalet doktorand-

tjänster. Ändra meriteringsgrunden för antagning till

forskarassistenttjänster. Inför fler forskarassistent-

tjänster. Bryt upp tjänstestrukturen vid universitet och

högskolor och inför en rad olika mellantjänster med

visstidsförordnande. Uppmärksamma frågan om meri-

teringsgrunden för professurer så att inte mängden

artiklar totalt är utslagsgivande utan så att tyngdpunk-

ten läggs på den vetenskapliga kvaliteten. Det finns

undersökningar som tyder på att kvinnor har en annan

fördelningsprofil i sin meritering med en ökad aktivi-

tet i slutet av 30-årsåldern, medan männen har sina

toppar tidigare.

Jämställdhetslagen ger tydliga möjligheter att ar-

beta för en jämnare fördelning av män och kvinnor på

olika tjänster. Miljöpartiet har föreslagit att efterlev-

naden av jämställdhetslagen bör skärpas genom att

man vid varje tjänstetillsättning i tjänsteförslags-

nämnden skall ha en särskild ledamot som har till

uppgift att bevaka att jämställdhetslagen uppmärk-

sammas och verkligen används vid alla tjänstetillsätt-

ningar. Dessa åtgärder plus några till har vi föreslagit

i våra motioner.

Vad har då regeringen gjort?

Ja, man skär ner på forskningsmedel totalt, mins-

kar fakultetsanslagen och minskar antalet doktorand-

tjänster. Bl.a. avbryter man helt utbyggnaden av ut-

bildningsbidrag till doktorandtjänster. Allt detta drab-

bar kvinnorna särskilt hårt. Man finner i propositio-

nen ingen analys av vari bristerna i jämställdheten

består. Det är väl sannolikt en av orsakerna till att de

få förslag man har för ökad jämställdhet förefallet

omotiverade.

Man föreslår öronmärkta tjänster för kvinnor -

några doktorandtjänster, några forskarassistenttjänster

och några professurer, 30 stycken, speciellt för kvin-

nor. Det handlar om några få tjänster och i jämförelse

med nedskärningarna mycket blygsamma insatser av

närmast symbolisk karaktär. Om detta har man lyckats

få en jättedebatt, som i och för sig kunde ha varit

intressant, om den inte hade haft den förfärliga effek-

ten att den kastat en slagskugga över hela det egentli-

ga problemet med bristande jämställdhet vid universi-

tet och högskolor. Det debatten handlat om är just

symbolvärdet. Har det ett positivt eller negativt sym-

bolvärde att inrätta några professurer speciellt för

kvinnor? Carl Tham har varit relativt ensam om att

tycka att symbolvärdet har varit särskilt positivt. Ris-

ken med att ge kvinnor tjänster som de inte av egen

kraft kan få har påtalats av många. Vi får väl hoppas

att farhågorna inte besannas.

Under alla omständigheter måste vi konstatera att

den viktiga jämställdhetsfrågan vad gäller universitet

och högskolor har slarvats bort i regeringens förslag.

Det här är faktiskt ett ärende där man skulle kunna

våga prediktionen att ingen här i kammaren kommer

att gå upp och hävda att regeringens förslag kommer

att innebära någon väsentlig förbättring för kvinnorna

i högre utbildning och forskning vid våra universitet

och högskolor. Jag yrkar bifall till reservationerna 11,

14 och 19.

Som en särskild punkt i propositionen tas frågan

om sexuella trakasserier upp. Det skall klart utsägas

att sexuella trakasserier är ett allvarligt problem för

många kvinnliga studerande, att detta är fullständigt

oacceptabelt och att kraftfulla åtgärder skall vidtas för

att få bort beteendet snabbt och effektivt. Miljöpartiet

ställer sig bakom regeringens förslag men vill gå ett

steg längre och föreslår tillsammans med Vänstern

och kds i en gemensam reservation att man utvidgar

lagregeln i jämställdhetslagen till skydd mot sådana

trakasserier till att gälla också studenter i den högre

utbildningen. Jag yrkar därför bifall till reservation

24.