Fru talman! Det är möjligen bara i Gunnar Goudes
inbillning som jag har hävdat att den här propositio-
nen skulle vara betydelselös. Jag vill verkligen inte
hävda att så skulle vara fallet. Jag hävdar däremot att
detta inte är sista ordet, utan det kommer mera och det
behövs mera.
Det finns massor med saker som kan och bör gö-
ras och som inte nämns här. Åtskilligt måste göras av
högskolorna själva. Med det system vi har är det ju
högskolan och dess ledning och lärarna och studen-
terna tillsammans som nu måste arbeta med de här
frågorna för att gå vidare och för att högskolorna skall
få möjlighet att infria de rekryteringsmål som de nu
skall sätta upp.
Detta kommer att påverka hela strukturen. Det är
det som är det fina med förslaget. Efter vad jag har
hört och förstått av många möten ute på högskolorna
är man i full färd med att diskutera hur man skall gå
vidare. Det finns i dag ett helt annat intresse för de
här frågorna än för bara något år sedan. Då kommer
alla de här konkreta åtgärderna in.
Sedan tillkommer att propositionen innehåller en
rad konkreta åtgärder av det slag som ofta brukar
efterlysas. Det heter ibland att positiv särbehandling
inte är så bra och att vi i stället skall satsa på att få in
kvinnor i Tjänsteförslagsnämnderna. Detta finns med
i propositionen. Eller det heter att fler kvinnor behö-
ver få chansen att få s.k. post-doc-stipendier. Också
detta finns med i propositionen. Propositionen inne-
håller en hel lång rad av sådana åtgärder.
Det är klart att man alltid kan säga att det behövs
mer. Så kan man självfallet alltid säga. Jag menar
ändå att det här är en mycket god början på ett arbete
som nu måste drivas vidare hårt och som naturligtvis
framför allt måste drivas ute på universitet och hög-
skolor.