Fru talman! Jag vill gärna medge att begreppet
positiv särbehandling av män i det här avseendet inte
är en juridisk formulering. Det är helt korrekt.
Man kan emellertid inte hävda att det inte sker en i
de flesta fall sannolikt omedveten men i vissa fall
också medveten diskriminering av kvinnor i det aka-
demiska livet. Det finns mängder av belägg för detta.
Det allra mest betydelsefulla belägget är de faktiska
realiteterna, verkligheten som den ser ut, det förhål-
landet att vi i många ämnen, i flertalet ämnen, har
många kompetenta kvinnliga forskare på lägre nivåer.
Det gäller t.ex. inom medicinen, där andelen kvinnor
på lektorsnivå eller forskarassistentsnivå är 30-35 %,
medan man däremot har 4 % kvinnliga professorer.
Detta kan inte vara ett uttryck enbart av en högsta,
vetenskaplig rättvisa, utan detta är ett resultat av ett
akademiskt samhälle som har fungerat på ett visst sätt.
Jag tror att propositionen och den debatt - den
positiva debatt - som den har skapat kommer att leda
till att man i framtiden ser på de här frågorna på ett
helt annat sätt. Det var intressant att höra vad ordför-
anden i Medicinska forskningsrådet litet hjälplöst och
på sitt sätt väldigt uppriktigt sade när han ställdes
inför den avslöjande undersökningen om hur de
kvinnliga sökandena hade sorterats bort från forskar-
assistentstjänsterna: Det bara blev så, det var nog en
slump. Jag tror inte att någon ordförande i något
forskningsråd kommer att säga så i framtiden, utan
man kommer på ett helt annat sätt att vara medveten
om att det krävs en vaksamhet och en medveten strä-
van för att korrigera de här förhållandena.