Herr talman! Eftersom jag har ägnat praktiskt ta-
get hela mitt liv åt normalvärden, hälsokontroller och
liknande tror jag att jag vet vad jag talar om.
Vad gäller professorstillsättningarna talade Ulla
Hoffmann om en manlig professor i psykiatri, som
hamnade på andra plats vid en tjänstetillsättning. Då
hade man faktiskt för en gång skull tagit hänsyn till
andra saker än forskning.
Jag delar Ulla Hoffmanns synpunkter på att man i
dag lägger tyngdpunkten enbart vid forskning. Vi
tycker inte helt olika. Men det finns exempel på att
man faktiskt har börjat ta ställning också till lä-
rarskicklighet och liknande. Jag tror att om vi får
fortsätta ett tag till på den vägen kan man komma
fram till ett sätt att bedöma professorskompetens och
professorsskicklighet utan att det skall behöva innebä-
ra att man kvoterar in kvinnor.
Det som gör att jag reagerar är att kvotering alltid
innebär en diskriminering. I vissa ämnen finns det
kanske bara en eller två professorstjänster i landet.
Det kan ta 20-30 år att meriteras till en sådan tjänst.
Jag vill inte vara med om diskriminering av män - det
finns en sådan också.
Jag föreställer mig en gubbe som kanske har hållit
på att meritera sig i 20-30 år. När han är nästan fram-
me vid målet och tjänsten utlyses kommer det en
kvinna, som i och för sig har professorskompetens,
men som kanske bara har hållit på i fem sex år inom
ämnet. Hon är långt ifrån den spetsforskare som han,
och även andra, upplever att han är. Hon kommer att
gå förbi honom enligt det här förslaget.
Positiv särbehandling innebär automatiskt att
orättvisor skall åstadkommas!