Jämställdhet

Fru talman! Denna proposition heter Jämställdhet

mellan kvinnor och män inom utbildningen, och flera

talare har påtalat att den ju handlar om hela utbild-

ningssystemet och om många olika frågor.

Propositionen handlar också om att försöka bryta

ett mönster som finns i vårt samhälle, där traditions-

och könsrollsbestämda val avgör mäns och kvinnors

utbildnings- och yrkesval. Därför handlar det också

ytterst om att bryta den segregation som fortfarande

finns på den svenska arbetsmarknaden. Vi vet alla

vilka följder denna segregation får, bl.a. att kvinnor

oftast återfinns i låglönegrupperna.

Detta är en svår och omfattande åtgärd, som krä-

ver många års arbete. Vi kan i dag se att det finns

mycket att göra också i vår skola, och det råder enig-

het om detta. Men det går ju, vilket både Ulla Hoff-

mann och Majléne Westerlund Panke har påpekat, en

gräns för den enigheten när man kommer in på den

akademiska världen.

Det är att märka, att just den akademiska världen

är den mest mansdominerade av alla utbildningssys-

temets delar. Att diskussionen om just detta blir så

intensiv beror kanske på att det också handlar om

makt. Kunskap är makt.

I vårt vetenskapsberoende samhälle ger det makt

att inneha en ledande forskningstjänst. Det ger möj-

lighet att delta i den allmänna debatten, det öppnar

dörrar som annars skulle vara stängda och det ger

inflytande i samhället långt utöver vetenskapsrollen.

Det är därför denna debatt är så viktig. Det är

verkligen inte bara en akademisk fråga, om uttrycket

tillåts. Den har effekter på hela samhället. Ulla Hoff-

mann och Majléne Westerlund Panke har påpekat

detta. Många har i debatten pekat på att frånvaron av

kvinnor på professurerna och de högre forsk-

ningstjänsterna inte bara påverkar forskningen, utan

också undervisningen och relationen mellan mäns och

kvinnors studieval.

Jag tycker att detta i det stora hela har varit en

mycket stimulerande och bra debatt. Det råder inget

tvivel om att denna proposition och den debatt som

den har dragit i gång har satt i gång en process utöver

de rent konkreta förslagen. Ingenting kommer längre

att vara sig riktigt likt i den traditionellt mansdomine-

rade akademiska världen; det tror jag faktiskt att man

vågar påstå.

Alla partier utom Moderaterna har ju ställt sig

bakom det kanske viktigaste förslaget i propositionen,

nämligen kravet på högskolorna att ställa upp mål

avseende könsfördelningen bland de nyrekryterade

professorerna. De målen kommer för första gången att

anges vid budgetpropositionen inför 1996, inför bud-

getåret 1997 och inför den kommande treårsperioden.

Om dessa mål skall infrias kommer det självfallet

att krävas betydande åtgärder av högskolorna, liksom

möjlighet att utnyttja jämställdhetslagens bestämmel-

ser om positiv särbehandling. Det är den fråga som

har blivit mest kontroversiell.

Man kan naturligtvis fråga sig hur påpekandet av

att man kan tillämpa en lag som funnits i snart 15 år

kan förorsaka en så intensiv debatt.

Att Moderaterna går emot detta tycker jag på ett

sätt är ganska naturligt; det gick som ensamt parti

emot jämställdhetslagen på den här punkten när den

antogs 1979. Moderaterna har aldrig varit för jäm-

ställdhet när det har kommit till kritan. Det har debat-

ten under decennier visat, alltsedan debatten på 60-

talet om att avskaffa sambeskattningen.

Mer svårförståeligt är det att Centern och Folk-

partiet slår följe med Moderaterna. Men det måste

sägas att Centern har avgett en reservation som i

praktiken innebär samma sak som positiv särbehand-

ling. Man vill bara ge den en annan form, nämligen

att öppna möjligheten till instiftande av professurer

som i praktiken skall vikas för kvinnor. Detta är också

en form av positiv särbehandling, om än inte just i

lagens form.

Något som bekymrat och förvånat mig är att Folk-

partiet har intagit denna position. Det var ju Folkpar-

tiregeringen som lade fram propositionen om jäm-

ställdhetslagen. Conny Sandholm talade om en sol-

förmörkelse, men jag har en känsla av att den har

drabbat Folkpartiet. Det tycks ju som om inte ens

Folkpartiets ordförande känner till vad lagen innehål-

ler, att döma av hennes uttalanden.

Jag måste fråga Folkpartiet: Är det så att man skall

tolka ert och de andra borgerliga partiernas ställnings-

tagande i denna fråga som att ni vill att jämställdhets-

lagens bestämmelser om möjlighet till positiv särbe-

handling skall gälla på samhällslivets alla områden,

utom just i det akademiska livet? Det måste vara

innebörden av ert ställningstagande.

Hur kan det komma sig att Folkpartiet, som under

så många år har arbetat för jämställdet och som har

gjort ett utmärkt arbete också när det gäller den högre

utbildningen genom Margitta Edgren, intar en sådan

position? Detta, om något, måste ju vara en sorts

solförmörkelse, eller möjligen ett utslag av den jäm-

ställdhetstango som Conny Sandholm talade om - ett

steg framåt och två, möjligen tre, steg tillbaka.

Man kan naturligtvis fråga sig hur det kan komma

sig att förslaget har väckt en sådan debatt. Om man

ser till debatten över hela landet och inte bara läser

Svenska Dagbladet, visar det sig att det är ganska

jämt fördelat mellan dem som tycker att förslaget är

bra och dem som ogillar det mer eller mindre mycket.

Min övertygelse är att orsaken till att det här har

väckt en sådan debatt i det akademiska livet är att

förslaget har fyllt sin funktion. Det är egentligen ett

obetydligt förslag; det handlar om 30 tjänster. Inte ens

den mest rabiata kvinnomotståndare i det akademiska

livet kan egentligen känna sig hotad av dessa 30

tjänster.

Orsaken till att det har väckt sådan debatt är att

det hotar den akademiska självbilden, föreställningen

om att dessa tjänster utses efter en högre vetenskaplig,

ja, nära nog gudomlig skala och sanning. Så är det

inte. Det är snarare så, som docenten och forskaren

Ulla Wikander uttryckte det i en artikel, att det ofta är

slump, relationer och utvaldhet som i hög grad be-

stämmer urvalet av professorer.

Det är helt uppenbart att det finns situationer där

en person är oerhört meriterad. Inger Davidson talade

om detta och frågade om en person som är betydligt

mer meriterad verkligen skall få stå åt sidan. I så fall

tillämpas ju inte den här bestämmelsen. Det framgår

alldeles klart av vad som står i propositionen. Det

framgår också klart av den lagtolkning som har gjorts

av kammarrättslagmannen Margit Kärrström i den

utvärdering av jämställdhetslagen som gjordes för ett

antal år sedan.

Det här har skakat om föreställningen om de ob-

jektiva principerna. Nu har dessa objektiva principer

hittills i stor utsträckning inneburit i sin tillämpning

att det är män som utses. Det finns så många exempel

på detta. Det går inte att blunda för att det är förhål-

landet. Det är också på det sättet att kvinnor inte sö-

ker tjänster därför att de vet att de inte har någon

chans - inte på grund av att de nödvändigtvis har

sämre meriter, utan därför att de som gör bedömning-

arna i de här församlingarna helt enkelt inte uppskat-

tar eller värderar deras meriter på samma sätt som när

det gäller männen.

Det är där vi står i dag. Det är därför vi har den

här situationen. Det är därför som det krävs krafttag.

De krafttagen gäller naturligtvis inte bara detta; jag

vill ge dem som har påpekat detta alldeles rätt. Det är

massor med åtgärder som krävs. Dit hör naturligtvis

också att kvinnor skall vara med och vara väl repre-

senterade i Tjänsteförslagsnämnden, sakkunniga och

andra grupper, så att det sker en annan sorts meritvär-

dering.

Ytterst är det ändå på det sättet att det är den rå-

dande ordningen i dag som bara är illusoriskt köns-

neutral. Den ordningen innebär, bortsett från allt

övrigt, bortsett från rättviseaspekter och mer ideolo-

giska aspekter, ett väldigt mänskligt kompetensslöse-

ri. Det är i själva verket majoriteten, männen, som är

positivt särbehandlade. Det är, för att citera jäm-

ställdhetsombudsmannen Lena Svenaeus, den negati-

va särbehandlingen av kvinnor som är "roten till det

onda".