Jämställdhet

Fru talman! Jag skall börja med att läsa upp några

stycken i ett brev som jag fick för nästan ett år sedan.

Det gäller en odisputerad man som fick gå före fem

disputerade kvinnor. Det står så här:

Tyvärr var det bara jag som överklagade. Men jag

kan samtidigt förstå att de andra fyra kvinnorna inte

gjorde det. Också jag blev avrådd, inte bara av sådana

som ville försvara institutionens anseende utan även

av sådana som ville mig väl. En, en lektor vid vår

institution, gjorde en sådan träffande kommentar. Hon

sade: Jag vet ju att du gör detta med livet som insats.

Hon syftade då på mitt överklagande och det som jag

blivit utsatt för under den tid som har gått sedan dess.

Du frågar om du får använda mina papper i debat-

ten. Naturligtvis. Det är ju just det jag vill - att det

skall göras känt vad som pågår och hur det går till, att

det inte längre handlar om att kvinnor saknar kompe-

tens utan om att man ändrar bedömningar om vad som

är relevant när kvinnor börjar konkurrera om samma

tjänster som män och formellt är kompetenta.

Men det finns också annat som jag har lärt mig

under den långa tid som gått sedan jag överklagade.

Det blev helt plötsligt alldeles tyst omkring mig.

Kolleger slutade hälsa och vände ryggen för att slippa

ta ställning till om de skulle hälsa en eller inte, och

jag blev utesluten när det gäller information.

Jag tror att vi måste bli mycket mer medvetna om

hur svårt det är i sådana här organisationer att gå emot

makten när makten är tydlig och tyrannisk. Därför

borde vi kanske också sprida den kunskapen. Kanske

är det t.ex. bättre att inte överklaga, även om du som

kvinna vet att du har blivit förbigången. Kanske måste

vi låta männen ha sina organisationer i fred om vi

anar att deras motstånd kommer att bli mycket stort.

Den personliga risken är alltför stor.

Själv kan jag inte ångra att jag överklagade. Men

samtidigt är min situation speciell. Jag är redan så

gammal att makten inte kan sabotera min framtid. Den

har jag ändå till stor del bakom mig. Jag har också ett

ansvar inför studenter och doktorander, ett ansvar för

att göra det lättare för dem att få tillträde till universi-

tetet på bättre villkor. Dock menar jag att det inte

längre för mig är självklart att råda någon yngre kvin-

na att överklaga en tjänstetillsättning.

Så står det alltså i brevet.

Det är i denna verklighet som det förslag för att

stödja jämställdheten i högskolan som vi nu skall

besluta om skall verka. Vi är alla överens om att någ-

ra formella hinder inte finns. På papperet har varje

individ i Sverige, kvinna som man, lika stora eller lika

små möjligheter i konkurrensen om tjänster och studi-

eplatser. Men verkligheten visar att ju högre upp på

karriärstegen och i organisationspyramiden, desto

färre kvinnor. Högskolan är inget undantag. I

grundutbildningarna finns det 55 % kvinnor, enligt

vissa källor 57 % - en siffra som successivt minskar

för att beträffande de högsta tjänsterna vara 7 %.

Hur skall då detta förstås? Har kvinnor sämre be-

gåvning än män? Detta gäller i Sverige, eftersom det

på andra håll i Europa ser annorlunda ut. Nej, det är

väl ändå ingen som på allvar påstår att det beträffande

varje svensk student som har förutsättningar att ut-

vecklas och en dag bli professor skulle gå 18,5 män

på varje kvinna.

Den relevanta frågan är om det kön som är under-

representerat inom ett område kan ha så stora svårig-

heter att övervinna att ett särskilt stöd kan behövas

som motvikt. På frågan är svaret troligtvis ja. När det

trots formellt lika villkor finns dolda hinder förblir

jämställdheten en rättvisefråga och ett mål att sträva

mot.

Jag vill betona att jag vet att hinder kan vara av

olika slag både i omgivningen och hos individerna.

Jag menar att vi säkerligen måste satsa mycket mer på

insiktsfulla och målmedvetna åtgärder redan från

förskolan och upp genom skolåren.

I dag tänker jag koncentrera mig på högskolans

synbara brist på jämställdhet, trots ny högskolelag och

ny högskoleförordning, där ansvaret för jämställdhet

tas upp som högskolans eget ansvar.

Den sneda könsfördelningen mellan och inom äm-

nen bör uppmärksammas även av andra skäl. JÄST-

gruppen, arbetsgruppen för jämställdhet i högskolans

utbildningar och forskning, i vilken jag är ordförande,

har gått i bräschen för synen på jämställdhet som en

kvalitetsfråga för högskolans utbildningar och forsk-

ning samt för samhället. Vi stöder oss då på kreativi-

tetsforskningen som tydligt visar att det är i korsning-

en mellan olika erfarenheter och kunskaper som något

nytt händer. Det finns en risk för att åsikter och

mönster som etableras blir alltför dominerande och

kväver nya tankar.

Att män och kvinnor inte är lika i alla avseenden

och delvis har olika erfarenheter är ett förhållande

som rymmer en kreativ potential. Detta synsätt ligger

väl i linje med de analyser som gjorts av samspelet

mellan olika grenar och ämnen i högre utbildning.

Det läggs ned massor av arbete för att skapa krea-

tiva arenor och torg för möten mellan t.ex. humaniora

och teknik för att underlätta samspel och skapa förut-

sättningar för utveckling. För dessa oväntade möten

mellan människor som bär på olika erfarenheter och

kunskaper finns det alltså förutsättningar, om man

inser att det finns möjligheter till nytänkande genom

meningsutbyte mellan män och kvinnor tillsammans. I

detta perspektiv utgör kvinnorna inom tekniken och

männen inom omvårdnaden eller förskolan en kvali-

tetsfaktor som vi inte har råd att undvara. Sverige är

ett litet land med begränsningar av olika slag. Låt oss

då underlätta alla möjligheter att använda hela vår

mänskliga potential.

I debatten här och i tidningar har hävdats att om vi

nu får ett tillskott på 30 kvinnliga professorer, så

kommer kvaliteten att sänkas. Jag tycker att de som

anser detta skall svara mig på frågan om kvaliteten i

högskolan hänger på om vi har 7 % eller 8,5 %

kvinnliga professorer. Tvärtom måste andelen öka,

när vi samtidigt är överens om att vi skall öka antalet

kvinnor i sakkunniggrupper och i tjänsteförslags-

nämnder. För att inte de ynka sju procenten kvinnor

skall slita livet ur sig måste de bli fler. Annars kom-

mer vi på sikt att inte ha någon.

Mona Eliasson i Uppsala undersökte tjänstetill-

sättningar mellan 1973 och 1983, sammanlagt 139,

där män och kvinnor tävlat om samma tjänster. Hon

fann att kvinnor fick en lägre andel av jobben, om

man tar hänsyn till kompetens och antal sökande.

Speciellt tydligt var detta vid lektorstillsättningar.

Mona Eliasson säger att det verkar som om man först

bestämmer sig för vem som skall ha tjänsten och att

man sedan letar efter argument som passar. Ett typfall

som hon stötte på var där en man fick tjänsten trots att

han enligt utlåtandet ansågs mindre noggrann, ibland

ytlig och ensidig och trots att han inte fått docent-

kompetens. Kvinnan hade den bästa avhandlingen

men ansågs vara för försiktig. Detta stämmer väl med

undersökningar från Norge som har gjorts av Elisa-

beth Fürst. Hon konstaterar att kvinnors meriter sys-

tematiskt undervärderas. Observera att jag inte säger

att denna nedvärdering systematiskt är medveten. Nej,

ofta beror den dels på att manliga bedömare inte kän-

ner igen kompetens som något avviker från den egna

erfarenhetssfären och forskningsparadigmet och dels

det som Carl Tham var inne på men som också den

norske vetenskapssociologen Hans Christian Sörhag

har skrivit: "När könsdiskriminering kommer på dag-

ordningen krockar dess problematik med vetenskaps-

samhällets idealbild av sig själv som saklig, neutral

och objektivt opartisk."

Självfallet är universitet, högskolor och samhälle

präglade av värderingskonflikter, intressekonflikter

och maktkamp. Men detta vill universitets- och hög-

skolevärlden inte inse. Under sken av saklighet och

objektivitet kan fördomar, oreflekterade påståenden

och fobier torgföras.

På JÄST-gruppens initiativ och på Linköpings

universitets och departementets uppdrag pågår just nu

en undersökning i Sverige om tjänstetillsättningar.

Den utförs av professor Ulla Riis och skall vara färdig

till hösten.

För att återknyta till kvinnan som jag tidigare cite-

rade: Osynligheten är det svåraste. Man finns där men

ändå inte. I högskolans intellektuella miljö borde man

ändå ha de bästa förutsättningar att diskutera dessa

frågor, men så är det inte.

Menar vi allvar med de teoretiska mål vi har satt

upp för jämställdheten, bör vi nu våga stå loppet ut

och visa vårt allvar i praktisk handling.

Som utskottet och nu även kammaren vet har jag

och mitt parti inte riktigt samstämmiga åsikter just nu

i frågan om de 30 kvinnliga professurerna. Jag anser

att förslaget är en logisk fortsättning på den väg som

inleddes med den första jämställdhetslagen av Jan-

Erik Wikström 1979. Därför bifaller jag i denna del

hemställan i betänkandet och stöder inte reservation

14.

Fru talman! Jag skall som avslutning be att få läsa

upp ett tänkvärt citat av Niccolo Machiavelli som i

Fursten 1513 skrev följande, som jag tycker är en

utmärkt illustration av vad det handlar om: "Det finns

ingenting så svårt att ta itu med, ingenting så väldigt

att leda, ingenting så osäkert i framgång, som att

införa en ny tingens ordning: ty den som försöker har

nämligen alla dem till fiender som drog fördel av den

gamla ordningen och han har endast ljumma försvara-

re i dem som drar fördel av den nya. Denna ljumhet

beror delvis på rädsla för motståndarna, som har lagen

på sin sida, och delvis på människornas klentrogen-

het, ty de tror inte på nyordningar om de inte ser dem

som följd av en lång erfarenhet. Därav kommer det

sig att var gång de som är fientligt inställda har tillfäl-

le att angripa de nya förordningarna, de gör det med

våldsamt ursinne under det att de andra försvarar dem

så ljumt, att man i deras sällskap råkar i fara."