Jämställdhet

Fru talman! År 1842 stadgades om allmän folk-

skola i Sverige. Varje socken och stadsförsamling

skulle ha minst en fast skola. Den undervisning som

där erbjöds skulle även gälla flickor. Detta var den

första undervisningen för flickor som samhället ord-

nade. För pojkar hade det under ett par århundraden

funnits pojkläroverk.

I början av 1860-talet gavs så rätten för flickor att

avlägga studentexamen. Då flickorna inte erbjöds

någon plats på läroverken fick de avlägga examen

som privatister.

År 1883 disputerade den första kvinnan i Sverige.

1937 fick vi den första kvinnliga professorn. Då hade

flickorna och kvinnorna funnits i det svenska utbild-

ningsväsendet i nästan 100 år. Nästan 100 år hade det

tagit innan den första kvinnan släpptes fram till en

topposition i vårt utbildningsväsende. 100 år!

År 1937 fick vi den första kvinnliga professorn. I

dag, 58 år senare, innehar 147 kvinnor professur. Det

är 146 fler än 1937. Dessa kvinnor utgör 7 % av det

samlade antalet professorer i ett utbildningsväsende

som faktiskt omfattar alla.

Vad beror detta på? Beror det på sämre intellek-

tuella förutsättningar för kvinnor att ägna sig åt studi-

er och forskning? Jag tror inte att någon i dag ansluter

sig till denna förklaring.

Fru talman! I 150 år har flickorna funnits i klass-

rummen tillsammans med pojkarna. De har funnits

där, men har de någonsin fått den uppmärksamhet

som pojkarna fått? Har de någonsin blivit synliggjor-

da på samma sätt som pojkarna blivit?

Skolan har alltid funnits mitt i byn. Skolan har all-

tid verkat mitt i samhället. Den har speglat samhällets

värderingar. Skolan prioriterade därför länge öppet

pojkarnas behov. De skulle bära upp samhället som

ledare och betald arbetskraft.

Samhället har förändrats. Kvinnor deltar i dag ak-

tivt i samhällets styre och i arbetslivet som betald

arbetskraft. Skolan prioriterar inte i dag öppet pojkar-

na, men i den sublima undervegetationen finns ett

manligt synsätt kvar av tradition, av vana, svårare att

se och greppa, men dock.

Fortfarande läggs ofta undervisningen upp efter

pojkarnas behov och villkor. Lärarna ägnar mer tid åt

pojkarna. Läromedlen är fyllda av pojkarnas värld

och pojkarnas erfarenheter. Flickorna känner att

bildningssystemet är pojkarnas men att de faktiskt

också får befinna sig där. Framför allt är matematik,

teknik och naturvetenskap pojkarnas värld, och när

flickorna i gymnasiet får möjlighet att lämna den

världen gör de det.

Men matematik, teknik och naturvetenskap är i

dag basen för tänkandet i vårt samhälle. Från dessa

sektorer emanerar utveckling och problemlösning.

Dessa sektorer växer sin nu ännu större och bredare i

det kunskapssamhälle vi inträtt i. Dessa sektorer ska-

par varje ny generations världsbild. Det är därför

allvarligt att hälften av befolkningen, kvinnorna, här

är så dåligt företrädda. Män drar sina slutsatser i en

manlig värld. Perspektivet blir snett och slutsatserna

för snäva, som Ulla Hoffmann så ingående gav exem-

pel på.

Jämställdhet måste lyftas fram som en pedagogisk

fråga och ett kunskapsområde. Det är viktigt att initie-

ra och stödja forskningsinsatser som har sin utgångs-

punkt i den pedagogiska processen i klassrummen. En

sådan forskning skulle gynnas av ett arbete över insti-

tutionsgränserna.

Vi delar regeringens uppfattning att arbetet för en

ökad jämställdhet inom bildningssystemet går för

långsamt. De borgerliga ledamöterna i utskottet gör

det också, till en viss gräns. Den gränsen går vid grin-

den till bildningssystemets maktpositioner, varifrån

forskningens prioriteringar och forskningens utveck-

ling styrs. När det gäller att fatta beslut om konkreta

åtgärder för att snabbare öka antalet kvinnliga forska-

re är det slut på samsynen.

Fru talman! Låt oss vandra upp i den akademiska

hierarkins trappa. Vi har i dag drygt 250 000 studen-

ter i Sverige. Av samtliga studerande är mer än hälf-

ten kvinnor. Två tredjedelar av lärarna och forskarna

är emellertid män. Rektorerna vid de statliga högsko-

lorna är till 78 % män.

Prefekterna, som i sin egenskap av institutionsche-

fer har stort inflytande vid lönesättning av lärare och

fördelning av doktorandtjänster, är till 88 % män.

Dekanerna och prodekanerna, som har stor makt över

universitetens hela verksamhet är till 90 % män., och

landets professorer är till 93 % män.

Vi delar regeringens uppfattning att det nu är hög

tid att starta arbetet för en ökad jämställdhet i bild-

ningssystemet. Vi ställer oss bakom regeringens för-

slag att som en engångsåtgärd anvisa medel för inrät-

tande av nya professurer för att åstadkomma en jäm-

nare könsfördelning. Pengarna räcker till ca 30 tjäns-

ter. Ingen behöver känna makten rubbad. Vi ökar

antalet kvinnliga professorer från 7 % till 8,2 %. Vi

anser vidare liksom regeringen att positiv särbehand-

ling bör tillämpas vid tillsättandet av dessa tjänster.

Detta skall ses som ett första steg mot att uppnå

målet att bägge könens andel av professurerna vid

högskolan skall uppgå till minst 40 %. Sådana mål

bör inte finnas bara för professorer utan även för

andra tjänster som lärare och forskare inom högsko-

lan. Det är den delen av propositionen som är den

viktiga delen. Därför är det väldigt glädjande att alla

partier utom ett står bakom den målsättningen.

För att nå detta mål krävs ett långsiktigt arbete

med att öka kvinnors möjlighet att skaffa sig den

kompetens som dessa tjänster kräver. Vi ställer oss

därför bakom regeringens förslag till extra åtgärder

för att stimulera kvinnor att avlägga doktorsexamen.

Vi ställer oss också bakom regeringens avsikt att

öronmärka pengar för postdoktorala stipendier för

kvinnliga forskare. Vi anser det som mycket viktigt

att underlätta för kvinnor att skaffa sig internationella

meriter. På detta sätt förbättrar vi ju möjligheterna för

kvinnor att konkurrera med män om forskartjänster.

Hur kan dessa förslag till åtgärder skapa ett sådant

ramaskri i debatten?

Först 1937 fick vi den första kvinnliga professorn.

I dag 58 år senare har vi ökat detta antal till 147.

Dessa kvinnor utgör 7 % av det samlade antalet pro-

fessorer i landet. Tillåts denna ökningstakt att fortsät-

ta har vi uppnått nämnda 40-procentsmål om ett par

hundra år, som flera talare har sagt tidigare.

Det som borde uppröra och skapa ramaskriet i de-

batten är väl den brist på jämställdhet som finns i

bildningssystemets högre sfär. Vi vill förhindra en

fortsatt negativ särbehandling av kvinnor i forskar-

sammanhang. Ett större antal kvinnor måste ta del av

styrningen av forskningsinriktning och utveckling.

Flickorna i vårt utbildningsväsende behöver fler

kvinnliga intellektuella förebilder för att se på forsk-

ning som också en kvinnlig del av samhället.

Fru talman! Jag vill som avslutning läsa följande

ur protokollet från Europaparlamentets sammanträde

den 16 mars 1995:

"3. Parlamentet beklagar att kvinnor fortfarande är

underrepresenterade på beslutsfattande poster inom

den ekonomiska, sociala och kulturella verksamheten.

4. Parlamentet anmodar de europeiska medlems-

staterna i deras egenskap av arbetsgivare att ställa upp

mål i siffror för rekrytering av kvinnor till ansvarspos-

ter."

Det är just detta det handlar om. Det är därför be-

klagligt att dessa strävanden möts av Moderaterna

med argument som att det är fundamentalistisk femi-

nism som kräver förändring på ett högljutt och ag-

gressivt sätt.

Jag vill med hänvisning till det anförda yrka bifall

till utskottets hemställan.