Herr talman! Jag har med stort intresse följt dagens
debatt och kommer nog inte att ägna särskilt stor
del av mitt inlägg åt just husläkarfrågan. I stället
skall jag tala litet grand om den svenska hälso- och
sjukvården, som under de senaste åren faktiskt har
genomgått många positiva förändringar -- och då av
en storleksordning som vi knappast har upplevt
förut.
De olika landstingen har valt sina egna vägar för att
ge sin befolkning en god hälso- och sjukvård.
Gränser som förut förhindrat människor att söka
vård i grannkommunen eller grannlänet har
försvunnit. Effektiviseringar och ändrade rutiner
har plötsligt brutit den långa perioden med långa
köer där många människor i brist på vård inte
överlevt.
Exempelvis de s.k. Dagmarpengarna gav
förutsättningar för en sådan här utveckling som
gynnat de väntande i sjukvårdsköerna. Ett ökat
samarbete mellan sjukvård och försäkringssystem
har därmed visat sig gynnsamt. Nu kommer
ytterligare möjligheter att utveckla detta samarbete
genom den proposition som ligger på riksdagens
bord.
Centerpartiet har under det gångna året arbetat
fram ett program för den framtida hälso- och
sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagens intentioner
om en sjukvård väl fördelad över landet är ett
grundkrav.
Vi vill skapa ett stort inflytande för patienterna när
det gäller vårdval. Tyvärr saknas det i dag en form
av kvalitetsutvärdering av olika vårdinsatser på
olika kliniker och vårdcentraler. Det är därför
kanske svårt att tillfredsställa kraven på den
valfrihet som vi eftersträvar. De olika försöken ute
i landstingen har varit halvhjärtade, och de privata
vårdalternativens marknadsföring har till stora
delar bara berört tillgänglighet, lokalernas
trivsamhet, personalens trivsel o.d.
Detta har dock visat sig ge effekter, då den ökade
konkurrensen också har medfört att de offentligt
drivna vårdenheterna börjat känna sig mera
medvetna om behovet av patienthänsyn, vad gäller
både tillgång och tillmötesgående men också från
tillgänglighetssynpunkt. Det fria valet har inneburit
att de flesta har valt sin vård så nära arbetsplats
eller hem som möjligt. Detta förhållande är i stort
likvärdigt även i ett internationellt perspektiv.
Centern står fast vid en offentlig finansiering av
sjukvården. De förslag som föreligger rörande en
sjukvårdsförsäkringslösning har vi inte kunnat
acceptera. Över huvud taget anser vi att så få
dramatiska förändringar som möjligt bör ske inom
sjukvårdsorganisationen och finansieringen.
För att kunna erbjuda en differentierad vård inom
regionerna krävs nog ett befolkningsunderlag som
inte bör understiga 250 000 personer. Att låta
kommunerna driva sjukvården innebär enligt vårt
synsätt att olika kommunalförbund skall ersätta
dagens system med landsting. Detta skulle
innebära ett minskat demokratiskt inflytande. Det
vi inom Centern diskuterar är förändringar i de
regioner som har förts fram i Regionberedningens
förslag. Det innebär försöksverksamhet i vissa
regioner, med förändrade gränser och med
bibehållen beskattningsrätt för att finansiera
sjukvården inom regionen.
Centern anser att det bör finnas demokratiska
system för fördelning av resurserna till vården. I
många landsting prövas s.k. köp--sälj-system.
Utvärderingar av effekterna av dessa försök finns
ännu ej i någon större utsträckning. Många går
också ifrån ett sådant system och ersätter det med
ett annat sätt att klara produktionen inom vården.
Alltför mycket av marknadskrafternas inslag i
vården och alltför stora nedskärningar och staket
kan om det vill sig illa förstöra vårt
sjukvårdssystem. Besparingarna har hittills visat sig
framgångsrika, men det finns uppenbarligen en
smärtgräns.
Ibland har brister i samarbetet mellan
sjukvårdsinrättningen och kommunerna inneburit
att äldre människor på ett orättfärdigt sätt fått åka
runt mellan eget boende och en vårdplats. Sådana
brister måste bekämpas. Vi får inte tillåta att
sjukvårdens resurser används på detta förnedrande
sätt. Mångfald och konkurrens skapar nya
infallsvinklar, och vi anser att det ger möjligheter
som inte utnyttjats tillräckligt tidigare.
En ökad samverkan mellan vårdens olika
huvudmän har jag delvis berört tidigare. Lokalt
fungerar det väl på många håll men borde kunna
göra det på alla orter. Där detta skett har
rehabiliteringsåtgärder inneburit avlastningar för
både akutsjukvård och primärvård. Patientens
situation har också förbättrats då samverkande
åtgärder har kunnat snabba upp ett återfrisknande.
När nu husläkarlagen beslutats i riksdagen har de
flesta landsting genom intensivt arbete och kanske
till stora kostnader försökt att förverkliga
möjligheterna till en familjeläkare eller husläkare.
I dag kommer detta beslut att tas upp för en ny
omröstning. Nydemokraternas vankelmod och
populistiska vilja har med ens förändrat
majoritetsförhållandet inför denna lag.
Förtroendet för Leif Bergdahl saknas numera
fullständigt.
Jag kan inte annat än beklaga att de beslut som vi
har fattat i riksdagen inte längre kan gälla.
Förtroendet för riksdagen och politikernas arbete
stärks inte av ett sådant beteende. Jag yrkar därför
bifall till de reservationer till detta betänkande som
är avgivna av regeringspartierna.
I Västerbottens läns landsting har den
socialdemokratiska majoriteten utan hörande av
landstingsfullmäktige gått ut och bränt de brev som
just skulle sändas ut rörande fördelningen av
länsborna till husläkare. På fredag skall man avgöra
vad husläkarreformen egentligen skall stå för. Vad
kommer att hända där om riksdagen nu beslutar att
bifalla vår reservation?
Herr talman! När det gäller alla de personalgrupper
som är verksamma inom sjukvården anser vi från
Centern att det förebyggande arbete som
distriktssköterskor och mödravårdspersonal gör är
värdefullt och måste behållas. Ett utökat
folkhälsoarbete med tonvikt på förebyggande
insatser bör utvecklas. I det arbetet bör samverkan
ske mellan kommuner och landsting samt med
organisationer på den lokala nivån. Detta kan
understödjas av arbete även regionalt.
När det gäller det pågående utredningsarbetet i
HSU år 2 000 har vi med förvåning upplevt att de
två partierna Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet har hoppat av under utredningens
gång. Detta innebär ett naturligt avbräck i ett
utredningsarbete. Trots detta planerar vi att
komma med några betänkanden under våren. Dels
föreligger ett stort internationellt material som
förtjänar att finnas med i sjukvårdsdebatten, dels
finns det anledning att söka lösningar för
forsknings- och utvecklingsarbetet inom
sjukvården. Leif Bergdahl är ledamot i den
utredningen men har tyvärr inte deltagit i arbetet
med någon större intensitet.
Förnyelsearbetet i landsting och kommuner med
att hitta lösningar som förenar rättvis fördelning
med mångfald och valfrihet måste fortsätta. Här
bör huvudmännen tillåtas att utforma olika
lösningar anpassade till lokala och regionala
förhållanden, så länge systemen tillgodoser
befolkningens behov av vård och patienternas
grundläggande rättigheter.
I detta betänkande behandlas även anslagen till
Socialstyrelsen och Folkhälsoinstitutet. Jag har i en
sjupartimotion krävt något som borde ha varit
självklart, nämligen att Samarbetsnämnden för
fördelning av statsbidrag till vissa
nykterhetsorganisationer skall få samma status som
andra samarbetsorgan som fördelar statsbidrag.
Det gäller t.ex. samfundens fördelning av deras
statsbidrag. Genom att revisorer finns utsedda
borde denna fördelning kunna ske utan att
pengarna först skall passera Folkhälsoinstitutet och
sedan fördelas av samarbetsnämnden. Detta arbete
bedrivs på uppdrag av regeringen, men tillåts alltså
inte denna självständighet.
I årets budgetförslag framgår det över huvud taget
inte hur stort anslaget är. Detta kan jämföras med
de anslag som fördelas genom Socialstyrelsen. Där
anges för varje organisation vilka anslag som avses.
Utskottet och även riksdagen anförde i fjol att man
antog att regeringen övervägde vilka former dessa
statsbidrag till nykterhetsrörelsens organisationer
skulle få. Jag utgår från att detta anges i
regleringsbrevet och att anslaget inte har minskat
utan är lika stort som föregående år, närmare 18
miljoner kronor. Det är synnerligen osäkert för alla
dessa organisationer att inte kunna planera för sin
framtid, då dessa uppgifter saknas i
budgetförslaget. Tidigare år har dessa uppgifter
alltid funnits med, så att organisationerna redan i
januari har kunnat planera för sin verksamhet.
Samarbetsnämndens arbetssätt är reglerat enligt
regeringens direktiv. Detta förfarande talar för att
regeringen inte tagit detta uppdrag på fullt allvar.
Jag förutsätter att regeringen tar hänsyn till dessa
ståndpunkter när nästa budgetförslag skall
förberedas.
I sken av Alkoholkommissionens förslag, som
lämnades förra veckan, borde naturligtvis anslagen
till nykterhetsorganisationerna öka. Det krävs
mycket förebyggande arbete på alla plan om vi skall
kunna klara de påfrestningar som det innebär om
alkoholpriserna sänks och tillgängligheten ökar.
Herr talman! Jag vill med detta yrka bifall till
reservationerna 5, 6, 12, 13 och 14 som har avgivits
av regeringspartierna och därutöver till utskottets
hemställan.