Herr talman! Någon, jag säger inte vem, har
träffande sagt: ''En demokratisk stat är ett land där
var och en har rätt att säga sin mening. Men där
ingen är tvungen att höra på.'' Blickar jag ut över
kammaren, finner jag att flertalet
riksdagsledamöter tydligen uppfattar demokratin
på detta sätt.
Den 23--30 september besökte kulturutskottet
Grekland, bl.a. det ryktbara Apollontemplet i
Delfi. Jag passade naturligtvis på att fråga det i
dimmor insvepta oraklet hur vi i Sverige skall
komma till rätta med vårt stora budgetunderskott.
Något klart besked hade jag inte väntat mig. Svaret
blev: ''Lång natts färd mot kall gryning.''
Tyvärr har nationalekonomerna en del av skulden
till vårt växande underskott. Under l970-talet
hävdade en rad kända ekonomer, bl.a. Erik
Lundberg och Assar Lindbeck, att de som var
oroade över budgetunderskottet bara var trista
kamrerare och bokhållare. Under en debatt på
Nationalekonomiska Föreningen förklarade Assar
Lindbeck:
''Att se på budgetunderskottets storlek istället för
det samhällsekonomiska läget när man tar ställning
till finanspolitiken är som när en berusad person går
fram till en termometer och finner att den visar 24
grader och utropar: ''Å fan är det redan midnatt!'''
(enligt Björn Elmbrant: Så föll den svenska
modellen, s. 35).
En ledande politiker som då tog
nationalekonomernas ord på allvar var ingen
mindre än Gösta Bohman, som vanligtvis är mycket
kritisk mot ekonomer, inte minst mot mig. I
moderaternas partimotion l976 sades om
budgetsaldot att det var ett ''dåligt och skäligen
ointressant'' mått på hur ekonomin fungerade. Och
i en intervju l978 förklarade Bohman att
underskotten inte var någon avgörande fråga för
framtiden (enligt Björn Elmbrant, s. 43). Men efter
l979 års val förklarade Bohman offentligt att
budgetunderskottet var ett bekymmer.
Om ett lands budgetunderskott har stor eller liten
betydelse beror givetvis på hur underskottet har
uppstått och på ett lands ekonomiska situation. Har
sålunda ett land samtidigt en stor statsskuld,
betyder ju varje underskott att denna skuld
fortsätter att växa.
Sverige har i dag det största budgetunderskottet
och den största statsskulden per invånare i
västvärlden. Därför förvånar det hur lätt
finansministern tycks ta på detta problem. Vid
varje framlagd budgetprognos påstår hon att läget
är under kontroll, oavsett hur felslagna prognoser
som tidigare levererats. Det innebär
ofrånkomligen, som Harry Schein påpekade i sin
krönika i DN i måndags, att orden ges en ny och
ofta motsatt innebörd, precis som i Orwells
berömda bok ''l984''.
Det vore intressant att veta om finansministern
även i efterhand anser att hon haft läget under
kontroll. Då är det fråga om en ny betydelse av
begreppet kontroll.
Vår statsfinansiella situation är självklart
utomordentligt allvarlig. Nu pekar prognoserna på
att statsbudgetens underskott fortsätter att stiga.
Och även om budgetunderskottet skulle sjunka
budgetåret l994/95, fortsätter statsskulden att växa.
Det kommer den att göra så länge vi har ett
budgetunderskott. Det betyder att statsskulden om
ett par år är över 2 000 miljarder kronor och
kommer att växa ännu mer innan vi har fått balans.
Mot den bakgrunden är det en illusion att tro att
räntorna skall nämnvärt sjunka. Räntorna sjunker
inte bara därför att många kräver det. Snarare
väntar en uppgång allteftersom statens
upplåningsbehov ökar.
Finansministern, liksom riksbankschefen, påstår
att kronan är undervärderad. Men kronan är
varken undervärderad eller övervärderad. Den
ärvärderad av marknaden -- just till den kurs som
den har i dag.
Naturligtvis kan varje människa, således även en
finansminister,tyckaatt kronan är undervärderad.
Men det bryr sig inte marknaden om. Vad
marknaden bryr sig om är vårt jättestora
budgetunderskott och vår enorma statsskuld, att
Internationella valutafonden sagt att besparingarna
i statsbudgeten bör uppgå till minst 20 miljarder
kronor per år och inte l0 miljarder kronor, som är
regeringens linje.
Nu hävdar en del ekonomer att vi inte lever över
våra tillgångar. Och det är klart att vi inte gör när
vi har en arbetslöshet på över en halv miljon
människor. Men det allvarliga är att vi har gjort det.
Därför har vi en stor statsskuld, som inte motsvaras
av en lika stor ökning på tillgångssidan.
Jag har ett förslag till besparing: Dra in
flerbarnstillägget! Tillägget kostar l,3 miljarder
kronor per år, men det finns ingen anledning att i
dag ha kvar detta tillägg. Det kom till l982, när
nativiteten var låg, och kostade då blott l25
miljoner kronor.
I dag erhåller en fembarnsfamilj 72 000 kronor per
år skattefritt i barnbidrag, vilket motsvarar en
inkomst på l44 000 kronor vid en marginalskatt om
50 %.
Under senare år har så många barn fötts att vi har
ett reproduktionstal på 2,1, vilket krävs för att
uppnå en konstant befolkning.
Kostnadsmässigt finns ingen anledning att öka
barnbidraget när barnantalet ökar, eftersom den
genomsnittliga kostnaden per barn blir lägre när
barnantalet ökar.
I dag -- det vet också herr talmannen -- fyller
finansministern 50 år och firas på annat håll. Själv
började jag mina studier i nationalekonomi för 50
år sedan. Så även för mig är det en högtidsdag, trots
att ingen i regeringen, efter alla dessa mina år av
studier i nationalekonomi, lyssnar på vad jag säger,
inte ens när jag redan i januari förra året föreslog
att den svenska kronan borde flyta.
Men när, herr talman, i mänsklighetens historia fick
förnuftet råda över prestigen? -- Sällan, varför jag
härmed slutar mitt utmätta 6-minutersanförande.