Herr talman! Det finns en reformprocess som haft
större konsekvenser för svensk sjukvård än de allra
flesta andra, men som sällan lyfts fram i ljuset. Det
är 70-talets ändrade anställningsregler och
anställningsförhållanden för dem som arbetar i
sjukvården, i synnerhet för läkarna.
Årsarbetstiden kortades successivt, och närvaron
på arbetet blev alltmer söderstyckad genom lagar,
förordningar och fackliga avtal. Belöning för att
man arbetat extra många timmar per år togs bort.
Svenska läkare har betydligt kortare årsarbetstid, i
alla fall i närvaro av patienterna, än i de flesta andra
västländer.
Plikten att ansvara för en patient mera långsiktigt
blev allt svårare att leva upp till. Det har blivit allt
vanligare att föra över problem till en kollega.
Den dåliga kontinuiteten är mycket kostsam och en
mycket viktig faktor för låg kostnadseffektivitet
just därför att sjukvården till stor del är
kontinuerlig. Den kräver överförande av
information till nästa man eller kvinna i stafetten.
Den dåliga kontinuiteten är till mycket stor nackdel
för patienten, för personalen och i vissa stycken
även för läkaren. Det är t.ex. svårare att
upprätthålla och utveckla kunnandet.
Ett annat karakteristiskt drag för sjukvården på 70-
och 80-talen var läkarbristen. Det var en anledning
till att en del läkaruppgifter fördes över till andra
personalgrupper. Vi har i Sverige en unik kvot
mellan antalet läkare och antalet övrig personal i
primärvården. Det är två--tre gånger fler övriga
anställda per läkartjänst i Sverige jämfört med
andra västländer. Det leder bl.a. till en risk för
dubbelarbete och därmed ineffektivitet, och det
leder till en risk för att patientunderlaget blir för
litet om en person har ett för smalt
verksamhetsområde.
Husläkarsystemet är en god hjälp för att minska
nämnda problem. Läkarna får och tar ett större
ansvar för kontinuiteten. Det är till stor fördel för
patienten. Effektiviseringar i primärvården
underlättas. Vidare kan husläkarsystemet
underlätta rekrytering av läkare till primärvården
och till distrikt som tidigare haft stora problem att
få läkare. Det har visat sig tydligt.
Husläkardelegationen har nu konstaterat att det
finns ett fullt antal husläkare i landet och vill skärpa
dispensreglerna -- som bl.a. Bo Könberg nämnde.
Det gör man med all rätt. Primärvården går mot en
fortsatt utveckling i positiv riktning med idealt sett
vårdcentraler med 3--4 allmänläkare -- husläkare --
där andra specialister eventuellt kan vara konsulter.
Det blir ett gott samarbete med distriktssköterskor
och andra inom primärvården liksom med berörda
i kommunerna.
Visst kan husläkarlagen kritiseras. Det motsatta
vore orimligt. Men karakteristiskt tycks vara att
vissa anser lagen vara alltför detaljstyrande. Andra
anser att den är för litet detaljstyrande. Båda
åsikterna finns inte sällan inom samma parti. Jag
tror att det råder delade uppfattningar inom alla
partier. Min uppfattning är att lagen i stort sett är
ganska lagom. Den borde få fortsätta att gälla.
Sedan får den fortsatta utvecklingen inom
primärvården avgöra om lagen behöver ändras i
någon mindre del senare.
Ny demokratis agerande i denna fråga är
svårbegripligt och upprörande. Ny demokrati vill
avskaffa landstingen. Leif Bergdahl har ofta
framhållit nackdelen med dubbelt
huvudmannaskap för sjukvården. Han har ofta
framhållit att landstingen har alldeles för stor makt
över läkarna. Genom att rösta för avskaffande av
husläkarlagen ges landstingen ökad makt igen. Det
blir bl.a. en risk för försämrade möjligheter till
konkurrensneutralitet mellan privata och
landstingsanställda läkare.
Husläkarsystemet är under genomförande.
Förslaget att nu upphäva lagen har vållat starka
reaktioner bl.a. inom Läkarförbundet. Förbundet
har tidigare kritiserat lagen. Av ledaren i senaste
numret av Läkartidningen framgår följande: Att
fortsätta med den politiska cirkusen i riksdagen
vore ett svek mot både medborgarnas tillgång till en
god primärvård och de involverade läkarnas
arbetssituation.
Distriktsläkarföreningens ordförande är upprörd:
Sjukvården måste hanteras seriöst. Som det verkar
nu kan man inte lita på politikerna. Läkarna
behöver arbetsro. Arbetssituationen blir helt
omöjligt för dem om politikerna skall ändra
förutsättningarna gång på gång.
Herr talman! Det kan rimligen inte vara en
procentsiffra i en specialisttaxa som gör att Leif
Bergdahl och andra i Ny demokratis riksdagsgrupp
gör ett lappkast -- även om det har framstått så inför
massmedia. I så fall kan man inte skilja på
huvudsak och detalj, på huvuddiagnos och
bidiagnos. Det är allvarligt och ansvarslöst i en så
viktig fråga som denna i rådande läge.
Vad är den verkliga orsaken till att Leif Bergdahl
och company aviserat ett lappkast, går emot en
tidigare överenskommelse och tänker rösta mot ett
beslut som de tidigare röstat för? De positiva
effekter och tendenser som redan nu kan ses under
införandet av husläkarsystemet borde ligga i Ny
demokratis politiska inriktning; förbättrad
kontinuitet, förbättrad effektivitet, förbättrad
rekrytering av husläkare, distriktsläkare och
allmänläkare till glesbygden. Landstingens makt
minskas något i denna sektor, bara det inte blir en
alltför divergent organisation i olika landsting, och
samtidigt ges landstingen möjlighet att anpassa
systemet till egna behov. Vad är det som har hänt
som gör att Leif Bergdahl och company byter fot
och sätter sin politiska heder på spel? Vad är den
verkliga orsaken? Det går endast att spekulera.
Objektiva, registrerbara fakta saknas.