Herr talman! Ja, Ana Maria Narti, och den gången
var jag ganska glad. Då låg nämligen på bordet ett
förslag till skärpning av diskrimineringslagen, vilket
jag motionerat om från den månad jag kom in i riks-
dagen 1992. Och så blev det en lag för några år se-
dan. Vi har inte sett stora resultat av den ännu. Det är
ett tungt och svårt jobb att ta sig igenom.
Jag vill erkänna att det inte är så enkelt att plöts-
ligt få in hundratusentals människor från helt andra
kulturer mitt under en lågkonjunktur. Därtill kommer
alla de misstag, den kulturblindhet, de fördomar och
den diskriminering som förekommit. Det är en jätte-
uppgift.
Det var egentligen därför jag begärde ordet efter
Ana Maria Nartis anförande, nämligen för att stryka
under att detta är den kanske mest prioriterade frågan
när vi nu trots allt går framåt i en bättre arbetsmark-
nad än vi haft tidigare.
Men förringa inte de framsteg som har gjorts! Det
har gjorts rejäla framsteg, men problemen är jättesto-
ra. Och det kan jag garantera: I en konjunkturnedgång
blir det högre barriärer, och det är just människor som
kommer in nya på arbetsmarknaden, som kanske har
utländsk bakgrund och som har funktionshinder som
kommer att ha den sämsta ställningen. Låt oss alltså
förena alla goda krafter till att kämpa för att det ska
finnas en öppenhet för att alla dessa ska kunna kom-
ma in i arbetslivet. Det är faktiskt grunden för för-
sörjning, och det är grunden för social delaktighet.
Jag tycker själv att arbete är en mänsklig rättighet.