Herr talman! Ett människoliv ger oss ett alldeles för
kort perspektiv på naturen och landskapet. Vad jag
såg som barn, ser helt annorlunda ut i dag. Mina
mor- och farföräldrar upplevde ett helt annat
landskap än det jag upplever och har upplevt. Vems
upplevda landskap är det rätta? Vilket skall
bevaras?
Markanvändningen och landskapsbilden skiftar
sålunda kontinuerligt utan att det kan påstås vara
något fel med detta. Inom skogshistorisk forskning
har jag funnit hur flera seklers utnyttjande av
marken drastiskt varierat. Faktum är att ett
generellt utvecklingsmönster kan avläsas.
Jag har själv arbetat som jordbrukare och brukat
mark i den lilla byn Hitthem i södra Östergötland.
Professor Lars Kardell har gjort studier över just
den byn. Under 1700-talet hade byn ungefär samma
ängs- och åkerareal som i dag. På 1800-talet
däremot tvingade befolkningsutvecklingen fram ett
annat mönster, baserat på behovet av livsmedel.
Skogen trängdes undan till förmån för jordbruket.
Svedjebruk och bete tärde också på skogsmarken.
Men så bröt industrialiseringen igenom. Folk
lämnade landsbygden för tätorterna. Människor
sökte sitt levebröd i USA. Kinda var säte för den
första emigrationen. Samtidigt började
livsmedelsproduktionen att effektiviseras. Skogen
tog därmed tillbaka den mark som jordbruket
nyttjat, och växelspelet accentuerades av den
framväxande sågverks- och massaindustrin. Den
ekonomiska tyngdpunkten förflyttades från
produktion av mat till skogsbruk och
virkesproduktion.
På så vis flyttas ständigt gränserna och
nyttjandeformerna fram och tillbaka i det landskap
som de därmed också präglar från tid till tid. Detta
växelspel måste vi bli varse. Vi måste spela med,
och se helheten.
Herr talman! När man för något år sedan på
egendomen Föllingsö i samma dalgång önskade
föra över jordbruksmark till golfbana för att bevara
det öppna landskapet åt framtiden, uppstod en
konflikt -- med myndigheterna. Men ägaren erbjöd
en kompromisslösning. Kulturellt känsliga
områden skulle skyddas, men omgivningen skulle
utan störningar kunna brukas för golfändamål -- allt
i en harmonierad lösning. Byråkratisverige i
Riksantikvarieämbetets skepnad gick emot detta.
Regeringen godkände emellertid ägarförslaget.
Och vad blev resultatet av detta? Jo, att
Riksantikvarieämbetet trots detta tvingade fram sin
lösning! Betalningsansvarigt blev svenska folket --
som vanligt.
I den gångna veckan berättar nu pressen hur
kulturarvet skall värnas i Föllingsö. Man har köpt
upp hägnad av gärdesgårdar. Samtidigt har
elstängsel satts upp kring betesdjuren och
tryckimpregnerade stolpar använts. Potatisåkern
skall grävas för hand, trots att traktorer har plöjt
åkrarna i årtionden och skördetröskor bärgat
skördarna där.
Hur långt tillbaka skall man låtsas gå? Vad får den
här leken kosta samhället? Hur länge skall man
hålla på, och varför? Medborgarna förstår och
accepterar inte den här hanteringen.
Herr talman! Det är sålunda en grannlaga uppgift
att med förnuft värna det landskap som är värt att
värna, för den biologiska mångfaldens skull, för
arternas skull, för värdefulla biotopers bevarande.
Så långt är alla med.
Men det får inte urarta till att bli ett tyckande, vare
sig från byråkratin eller från politikerna. Stora
värden står på spel -- kulturella, biologiska och
ekonomiska. Helheten är viktig. Det är nu vi skall
sammanjämka jord och skog med natur och miljö,
med landskap och mångfald, med människan -- och
detta med förnuft, med sikte på framtiden.
Det krävs tidsperspektiv såväl framåt som bakåt för
detta. Det krävs samspel och helhet. Det krävs
hänsyn och respekt. Vi måste hitta system, som
hushållar. Vi måste hitta lösningar, som
kombinerar. Vi måste hitta aktörer, som har både
kunskap, känsla och vilja. Först då kan vi lyckas att
till kommande generationer föra vidare den del av
ett arv, som vi finner så värdefullt att det är värt att
leva vidare i en ny omgivning och med nya
värderingar.
I detta arbete krävs också ödmjukhet. De bästa
lösningarna är inte alltid politiska. Det gamla är
inte värdelöst. Sedan långliga tider har markägare
känt ansvar för både samtid och framtid. De har
vårdat och värnat. Med enskilt ägande följer
normalt ett positivt engagemang. Det måste alltfort
nyttjas som en kärna i den naturvård,
landskapsvård och miljövård som inkluderas i våra
målsättningar och våra internationella åtaganden,
när det gäller att bevara genetisk variation och att
säkerställa ekosystem.
När delar av jordbruksutskottet nyligen besökte
Tyskland och delstaten Bayern tog vi bl.a. del av
deras och Europas strävanden på de aktuella
områdena. Man konstaterade nödvändigheten av
ett hänsynstagande just till helheten och att det
förelåg ett beroendeförhållande mellan jordbruket
och naturvården. Man vill satsa på frivilligheten
och medelst avtal med bönderna få till stånd ett
bevarande av vissa miljöer. Samtidigt tillförsäkras
bönderna en ekonomisk och kompletterande bas i
sin näring, varvid jordbrukets
överskottsproblematik också successivt skall lösas
över tiden.
I våra pågående jordbruksförhandlingar med EG
och i kommande nationella propositioner om
biologisk mångfald och bevarade biotoper kommer
det att framgå vilka krav som vi måste leva upp till
på detta område. Det förutsätter både realism,
helhetssyn och framsynthet i våra lösningar, samt
medvetandet om att allt inte åstadkommes på
politisk väg. Det civila samhället har
kvalifikationer, som inte bör ställas utanför när de
viktiga besluten fattas.