Herr talman! Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att jag inte med ett ord har vänt
mig mot Ny demokrati i mitt anförande. Tvärtom
återgav jag några uttalanden som har gjorts av
enskilda politiker, bl.a. under den gångna
sommaren. Men jag har inte med ett ord anklagat
Ny demokratis företrädare för att vara rasister. Jag
förutsätter faktiskt att det inte -- även om det kan
låta så ibland, Lars Moquist, och även om man
faktiskt får intrycket att ni ibland önskar inta en
egen särposition i dessa frågor -- finns någon
rasistisk ådra i ert partiprogram. I så fall vore det
värre än jag har anat.
Jag uttryckte mig inte som Lars Moquist påstod,
alltså att det finns flyktingvänner och rasister i
Sverige. Men det låter så i debatten ibland,
eftersom bara ytterligheterna kommer till tals. Just
detta är det stora problemet. Jag vill säga -- för att
återvända till Lars Moquist, som tog upp detta -- att
om man vore litet mer omsorgsfull med
debattinläggen och med orden, skulle vi få en
sakligare debatt, där det inte hela tiden låter som
om två poler står mot varandra. Så är ju faktiskt
inte fallet, utan här liksom i alla andra frågor
handlar det om en grå eller ibland ljusare vardag,
där vi skall försöka lösa problemen i samförstånd i
stället för genom en polarisering som saknar
förankring i verkligheten.
Jag kunde inte låta bli att nämna de båda
fotbollsspelarna, eftersom de är två mörkhyade
gossar, som faktiskt har fått utstå en del smälek just
på grund av sin hudfärg. Men jag skulle inte
drömma om att anklaga Lars Moquist för att
tillhöra dem som stressar dessa spelare för det.