Herr talman! 1989 var det en stor politisk strids-
fråga i vårt land huruvida lärarna skulle kommunalise-
ras eller inte. Vi hade en ny skolminister som hette
Göran Persson. Han hade en mycket bestämd upp-
fattning i den frågan. Han önskade en kommunalise-
ring av lärarna.
Under det året, som var ett år när det skulle slutas
avtal, tillkom det från Statens avtalsverk två olika
avtalsbud till lärarna, ett med kommunalisering och
ett utan. Man kan konstatera att det var avsevärt mer
pengar i budet med kommunalisering. Man skulle
t.o.m. kunna karakterisera budet som var utfärdat
under förutsättning att det inte blev en kommunalise-
ring mera som ett skambud.
Vad som hände var att ett av de två stora lärar-
facken svängde, från att ha varit negativt till kommu-
naliseringen till att bli positivt.
Det förekom under det året tidningsuppgifter, och
det förekom anmälningar till konstitutionsutskottet.
Det blev en muntlig utfrågning våren 1990. Det gällde
påståenden och misstankar om att regeringen via
skolministern skulle ha ingripit i avtalsförhandlingar-
na genom att se till att det erbjöds högre lönehöjning-
ar om facket svängde och accepterade kommunalise-
ringen av lärarna än om man inte gjorde det. Under ett
par timmar värjde sig den dåvarande skolministern
mot frågor i konstitutionsutskottet med den innebör-
den.
Skolministern fick inte kritik av en majoritet av
utskottet den gången. Det fanns en reservation från
Folkpartiet och Moderaterna och en annan från Cen-
tern som kritiserade honom. Sedan fick han också i
själva sakärendet under hösten kritik från Vänsterpar-
tiet genom dess dåvarande företrädare, Ylva Johans-
son, och också av Miljöpartiet.
Sedan, herr talman, gick det sju och ett halvt år,
och så utkom det en bok, skriven av den förre skol-
ministern. Han hade nu avancerat och blivit statsmi-
nister. I boken berättas det i närmast skrytsamma
ordalag om en genomtänkt strategi år 1989, och nam-
net byteshandel är ett självvalt ord av författaren. Det
är en strategi som förbluffande mycket liknar det som
kritikerna misstänkte 1989-1990.
Det här är förstås allvarligt. För var och en som
läser de två dokumenten, den skriftliga utskriften från
1990 års utfrågning och boken Den som är satt i skuld
är icke fri, eller som läser igenom protokollen från
årets utfrågning med statsministern ser att det är två
vitt skilda beskrivningar som ges.
Under årets utfrågning hävdade statsministern att
bägge är sanna men att boken är litet mer fri och litet
mer skönlitterär. Det är förstås så att man som statsråd
har avsevärt större frihet när man skriver böcker än
när man muntligen utfrågas av riksdagens konstitu-
tionsutskott.
Men, herr talman, skillnaden är alltför stor. Det
finns gott om citat - behövs det skall jag läsa upp ett
antal av dem - som visar skillnaden mellan 1990 års
version och 1997 års version.
Det man kan säga om 1997 års version, förutom
att den förstås är litet mer skönlitterär än vad en ut-
frågning kan bli, är att den stämmer så mycket bättre
med vad kritikerna hävdade år 1990 i bokform än
med vad skolministern då hävdade.
Det är beklagligt i största allmänhet att det är så-
dana skillnader mellan versioner givna av en ledande
svensk politiker vid två olika tillfällen om ett och
samma händelseförlopp.
Men det är också beklagligt för KU:s avskräckan-
de uppgift att det i år faktiskt enbart är Folkpartiet och
Moderaterna som tydligt har pekat på diskrepansen
mellan de två versionerna och på att den senaste ver-
sionen, bokversionen, stämmer så väl med vad kriti-
kerna hävdade då.