Fru talman! Vi är alltså överens om att informa-
tionen fanns. Den varierade något, men det var ingen
som helst tvekan, fru talman, om sakinnehållet i in-
formationen: att en mycket betydande obalans höll på
att uppstå. Överbefälhavaren varnade också skriftligt
för att lägga fram det förslag som försvarsministern
gjorde.
Det korrekta i detta läge hade naturligtvis varit att
informera försvarsutskott och riksdag - inte minst
skulle kammaren ha fått reda på det innan man fattade
beslutet - om att här föreligger klar risk för en mycket
betydande obalans, 10 miljarder kronor. Det är svårt,
skulle man ha sagt, att nu kvantifiera detta exakt då
uppgifterna varierar, men när det gäller nivån och
inriktningen råder det ingen diskussion om att någon-
ting djupt olyckligt håller på att hända. Det skulle
man faktiskt ha kunnat göra.
Vad det i grunden handlar om är emellertid - som
jag sade i mitt inledande anförande, fru talman - att
det under de senaste åren inte har varit annat än stän-
diga slagsmål. Det är väl bra med försvarsministrar
som är litet stridslystna, men det bör rikta sig åt rätt
håll. Det har varit bråk vid ett antal tillfällen med
överbefälhavaren, så att statsministern har tvingats
lämna förtroendeförklaringar. Det har varit bråk med
arméchefen. Det har varit bråk med flygvapenchefen.
Man skulle då tro att detta hårda regemente från
socialdemokratiska statsråd och försvarsministrar
skulle leda till att det blev en perfekt tingens ordning
när det gäller rapportering och annat. Men det har i
själva verket, fru talman, blivit precis tvärtom. Trots
alla bråk och slagsmål - eller kanske just därför att
det har saknats förtroende - har man hamnat i ett läge
där riksdagen ytterst sattes i en besvärlig situation och
fattade ett beslut på ett felaktigt underlag.