Herr talman! Jag vill inte yttra mig om huruvida
vissa har hamnat på fel plats i livet. Jag hoppas att de
i stället kan bättra sig.
I övrigt kan jag hålla med om väldigt mycket av
det Anders Björck sade. Den information vi fått och
den granskning som vi har gjort i konstitutionsutskot-
tet om de s.k. svarta hålen i försvarsbudgeten som
uppdagades under 1997 visade att Försvarsdeparte-
mentet och försvarsministern inte alls har skött sin
uppgift med det ansvar som måste anses åligga för-
svarsministern. Det handlar om att föra vidare infor-
mation och att agera för att förhindra att vi fattar
beslut på helt felaktiga grunder här i riksdagen.
Det var till syvende och sist vad som hände. Den
5 december i fjol fattade riksdagen beslut som bygger
på uppenbart felaktig grund. Det handlade inte om
småsummor utan om i storleksordningen 10 miljarder
under den planperiod som diskuterades. Detta hade
lätt kunnat undvikas. Redan tidigt under de första
månaderna av 1997 framkom att den ekonomi som
man planerade för och som man hade överenskommit
om tidigare inte skulle vara möjlig att hålla.
När budgetpropositionen i början på hösten dela-
des till överbefälhavaren var det helt klart. Överbefäl-
havaren varnade försvarsministern i hårda ordalag för
att anta den budget som låg i det skick den var. Det
måste till förändringar för att man skall kunna uppfyl-
la försvarsbeslutet. Trots det här väljer departementet
och försvarsministern att inte göra någonting, att bara
låta saken bero.
I oktober får regeringen ytterligare information,
som den här gången är mer detaljerad och mer exakt.
Man hamnar på ett belopp i storleksordningen 10
miljarder kronor, vilket sedan har visat sig vara rik-
tigt. Men inte ens det räcker för att ministern skall
agera. När konstitutionsutskottet frågar ut honom
åberopar han att det här inte överlämnades på ett
formellt riktigt sätt, och därför kan han inte ta ställ-
ning, därför kan han inte agera.
Försvarsministern passar ansvaret vidare till för-
svarsutskottet, och det är ju helt orimligt. Försvars-
ministern menar att försvarsutskottet, som har fyra
tjänstemän, skall ta hand om hela 40-
miljardersbudgeten och göra omfördelningar i den,
trots att det finns en flerpartiöverenskommelse. Så
fungerar inte det system som vi har byggt upp i Sveri-
ge. För att det skulle fungera skulle vi behöva ha
gigantiska utskott, som verkligen kan gå in i alla de-
taljer och göra förändringar.
Så länge departementet håller på sina siffror och
inte ger några signaler om att det är fel måste riksda-
gen utgå från att siffermaterialet i underlaget är det
som vi skall använda och utgå från, även om det
kommer signaler från myndigheterna om att det inte
alls står rätt till.
Den 5 december, när riksdagsdebatten ägde rum,
var försvarsministerns linje fortfarande att det här inte
skulle behöva ändras, trots att han helt klart var med-
veten om att den linjen i längden är vansinnig.
Försvarsministern måste få ordentlig kritik för det
här agerandet. Det går inte att gömma sig bakom
formella skäl. Det går inte att i alla lägen passa ansva-
ret vidare. Vi måste kunna utkräva ett ansvar. Person-
ligen tycker jag att man kan ge honom en chans till,
men ansvaret måste ändå utkrävas på något sätt. Jag
är besviken över att inte konstitutionsutskottets ma-
joritet orkar stå för att det ansvaret skall ligga tydligt
på Försvarsdepartementet och försvarsministern. I
stället går man nu indirekt med på att lägga ansvaret
på utskottet i riksdagen. Om den linjen skall bli för-
härskande innebär det väldigt stora förändringar i
framtiden.
Jag har en liten sak till. Jag sade tidigare att jag
ville yrka bifall till reservation 14. Jag menade nr 15.