Fru talman! Jag tycker att det är en glädjens dag när vi nu faktiskt är sju partier som står här och argumenterar för trängselskatter, eller trängselavgifter som jag vill kalla dem för. Det är också en stolthetens dag för Miljöpartiet som har drivit en fråga i motvind, nästan storm, och lyckats få förnuftet att vinna över ideologiska låsningar och inskränkthet i en så viktig fråga.
Men när jag lyssnar på debatten slås jag lite grann av den brist på självreflexion som jag märker från de borgerliga debattörerna. Jag tycker att det är läge att påminna om hur processen såg ut fram till trängselavgifternas införande och om hur oerhört uppskruvat tonläget var, inte minst från många borgerliga debattörer. Man skulle kunna sammanfatta debatten med en travesti på några bevingade ord från Winston Churchill: Sällan har så många haft så oerhört fel om så mycket som när det gäller trängselavgifterna i Stockholm.
Man sade att det skulle bli en död hand över Stockholm. Man sade att företagen skulle flytta ut i en massflykt från trängselavgiftszonen på grund av avgifterna. Man sade också att trängselskatten inte skulle få någon effekt, att det bara skulle bli en straffskatt på bilister och att de skulle fortsätta att köra. Samtidigt skulle kollektivtrafiken översvämmas. Och Essingeleden skulle fullständigt gå under därför att det skulle bli en sådan överflyttning dit. Hagaparken skulle bli en enda stor parkeringsplats, sade man. Man sade samtidigt att trängselavgiftssystemet skulle gå med förlust varje år, för det kostade så mycket pengar. Men det är samma pengar som man nu ska använda för att investera i vägnätet.
Var finns självanalysen från det borgerliga lägret? Jag tycker att vi skulle kunna förvänta oss om kanske inte en ursäkt för att man hamnade så fel så åtminstone en skammens rodnad över att man var så oerhört fel ute i den här frågan.
Det var inte så att man bara kom med osakliga argument och drev felaktiga frågor, utan man började också driva frågorna i domstol i stället för att driva dem i politiken. På ett närmast rättshaveristiskt sätt överklagade man beslut ända upp i högsta instans, med syfte att fördröja och förhala frågan så mycket som det bara gick. Man började lägga sig i den lokala demokratiska processen genom att skicka brev till kranskommunerna och försöka skapa osäkerhet och förvirring. Det var faktiskt fyra borgerliga ledare, som i dag alla fyra är statsråd i den borgerliga regeringen, som gick ut och uppmanade kranskommunerna att genomföra folkomröstningar. Bara några dagar efter valet vände de dem sedan fullständigt ryggen. Man fick dem att investera mångmiljonbelopp på att genomföra folkomröstningar. Man fick folk att gå och rösta och struntade sedan i valresultatet. Här tycker jag verkligen att många borgerliga debattörer är skyldiga de människorna en ursäkt.
Jag märker också i den här debatten en bristande förståelse för trängselavgifter som styrmedel. Även om man nu inför trängselavgifter verkar det som att man inte alls har greppat de möjligheter som finns med dem. Uppenbarligen ser man dem fortfarande mest som en finansieringskälla, som en vägavgift.
Faktum är att vi med trängselavgifterna visade att man med ekonomiska styrmedel kan få framkomlighet i trafiken på befintliga vägar. Om man inte utnyttjar möjligheterna att analysera behovet av infrastruktur i Stockholm - vi kan ju få framkomlighet genom systemet med trängselavgifter som det är uppbyggt i Stockholm - vilka vägar kommer då att behövas? Man gör inte det, utan man går vidare med samma väginvesteringar som gällde även före Stockholmsförsöket. Det spelar ingen roll att framkomligheten blev så oerhört förbättrad.
Ett annat problem är detta med lokal makt över trängselavgifterna. Det var ett oerhört tungt argument från många borgerliga debattörer. Man sade att man egentligen kunde tänka sig att vara för, men då var man tvungen att föra över makten till det lokala planet, till regionen. Men nu när man sitter vid makten och har möjlighet att genomföra det, då klubbar man igenom trängselavgifterna utan att flytta över makten till det lokala planet. Vart tog de här argumenten vägen? Varför får vi inte se några initiativ nu? I stället begraver man frågan i Grundlagsutredningen. Det skulle gå att på ett väldigt effektivt sätt snabbutreda frågan och få igenom en förändring, men det väljer man att inte göra.
I detta anförande instämde Helena Leander (mp).