Herr talman! Sveriges internationella engagemang
utgår från solidaritet och humanism. Vi har ett ansvar
och en möjlighet att vara med och påverka vår om-
värld. Men det handlar också om vad som är bra för
Sverige. Vi är alla ömsesidigt beroende av varandra
och kan i längden bara utvecklas i samverkan med
omvärlden.
Världshandeln har under århundraden samman-
länkat människor och länder i ömsesidigt beroende.
De senaste decenniernas snabba utveckling av infor-
mationsteknik, finansiella transaktioner, miljöproblem
och befolkningsökning har emellertid gett en ny inne-
börd åt begreppet globalisering.
Vi kan avläsa globaliseringens effekter genom ett
antal motstridiga drag i den internationella miljön som
ger anledning till såväl hopp som oro:
?Å ena sidan gör demokratin viktiga framsteg ge-
nom att fler människor får rätten att rösta. Å andra
sidan har utrymmet för det nationella politiska age-
randet minskat. Balansen mellan politik och ekonomi
har förändrats.
?Å ena sidan minskade världens militärutgifter
med en femtedel under 1990-talets första år, och krig
mellan stater har blivit ovanliga. Å andra sidan ökar
antalet väpnade interna konflikter. Konflikter handlar
i dag mindre om att länder står mot varandra och mer
om spänningar inom samhällen.
?Å ena sidan har spädbarnsdödligheten minskat
och medellivslängden ökat. Å andra sidan ökar de
sociala klyftorna både inom och mellan länder. En
femtedel av världens befolkning lever i dag i absolut
fattigdom. Av dessa är 70 % kvinnor.
?Å ena sidan ökar intresset och möjligheterna för
politiskt samarbete och integration. Å andra sidan
tilltar splittringstendenser och fenomen som främ-
lingsfientlighet. Människors benägenhet att definiera
sig själva i motsats till andra är en växande farsot i
både fattiga och rika länder.
Globaliseringen förändrar i grunden förutsättning-
arna för det politiska arbetet. För att möta denna ut-
maning måste vi stärka och utveckla det internationel-
la samarbetet. Vi behöver göra fler områden åtkomli-
ga för politiska beslut för att avvärja växande orättvi-
sor och de långsiktiga hoten mot demokratin och
miljön. Men också för att hantera akuta problem som
flyktingströmmar, fundamentalism och rasism.
Vi måste ta vara på möjligheterna till samarbete.
För regeringen är det två organ som intar en särställ-
ning.
?FN - därför att de stora hoten mot människors säker-
het och framtid är globala och måste hanteras gemen-
samt.
?EU - därför att unionen genom bredden och djupet i
samarbetet ger unika möjligheter till varaktig, gemen-
sam säkerhet på vår kontinent.
Herr talman! FN-samarbetet har i 50 år varit en
hörnsten i svensk utrikespolitik. Sveriges kandidatur
till FN:s säkerhetsråd är ett uttryck för vårt orubbliga
engagemang för FN-tanken och ett effektivt globalt
multilateralt samarbete. Regeringen ger kandidaturen
högsta prioritet.
Som medlem av säkerhetsrådet vill vi arbeta för
att stärka förtroendet för organisationen och vitalisera
dess arbete, att bidra till en öppnare dialog mellan
säkerhetsrådet och övriga medlemmar och ge röst åt
de många små och medelstora länderna i FN.
I säkerhetsrådet kan vi mer direkt än i dag verka
för ett globalt politiskt ledarskap som tar ansvar för att
FN får den roll för internationell fred och säkerhet
som krävs i vår värld. Det innebär ett FN som har
kraft och resurser:
?till tidigt agerande i stället för sen reaktion i konflik-
ter,
?till kamp mot konfliktorsaker i stället för symptom-
bekämpning,
?till förebyggande insatser för fredlig konfliktlösning,
i stället för fredsbevarande insatser när det inte längre
finns någon fred att bevara,
?till sammansatta fredsbevarande aktioner som också
rymmer politiska och humanitära insatser.
FN befinner sig i allvarliga och akuta svårigheter.
Huvuddelen av den kritik vi riktar mot FN skall
egentligen riktas mot de 185 medlemsstaterna, och i
synnerhet mot stormakterna. Som ständiga medlem-
mar av säkerhetsrådet har de ett särskilt ansvar för
internationell fred och säkerhet. FN kan aldrig bli
starkare än det mandat och de resurser som medlem-
marna är beredda att ge. Inte minst måste alla med-
lemsländerna i tid och fullt ut betala sina avgifter till
FN. Annars riskerar FN att gå mot finansiell kollaps.
Men FN är också i behov av genomgripande re-
former. För ett år sedan presenterade den av statsmi-
nister Ingvar Carlsson och Sir Shridath Ramphal
ledda Kommissionen för globalt samarbete sin rapport
Vårt globala grannskap. Regeringen delar kommis-
sionens grundläggande analys av den globala utveck-
lingen och reformbehoven.
Regeringen ställer sig bakom huvuddragen i rap-
porten och avser följa upp en rad av kommissionens
konkreta idéer och förslag, exempelvis:
utvidgning av säkerhetsrådet, där vi skulle välkomna
Tyskland och Japan tillsammans med ett land från
vardera Asien, Afrika och Latinamerika som perma-
nenta medlemmar,
?att stärka FN:s finanser, också med hjälp av interna-
tionella avgifter,
?att det inom FN-systemet utvecklas en möjlighet att
demokratiskt hantera den internationella ekonomin,
?att stärka FN:s förmåga till konfliktförebyggande
arbete och icke-militär konfliktlösning samt att snab-
bare sätta in styrkor i fredsbevarande operationer.
Efter det kalla kriget är nedrustningsarbetet av
central betydelse för framväxten av en fungerande
säkerhetsordning. Därför verkar vi för att intensifiera
nedrustningssträvandena.
Regeringen kräver att alla kärnvapenstater snarast
vidtar ytterligare åtgärder för kärnvapennedrustning.
Det krävs en tidtabell för fortsatta sådana åtgärder. En
överenskommelse om att totalt avskaffa kärnvapnen
borde kunna nås inom 10-15 år, förutsatt att den poli-
tiska viljan finns.
Det närmaste, mycket viktiga delmålet under 1996
är en överenskommelse om ett fullständigt kärnva-
penprovstopp. Det är också nödvändigt att snarast få
till stånd ett förbud mot framställning av uran och
plutonium för vapenändamål.
I ett sextiotal länder finns närmare 100 miljoner
minor utspridda. De sprider dagligen skador och död,
främst bland oskyldiga civila, inte minst barn. Rege-
ringen verkar för ett internationellt totalförbud mot
truppminor. Sverige har fått förtroendet att som ordfö-
rande leda översynen av 1980 års konvention om
särskilt inhumana vapen. Regeringen ger betydande
bidrag till minröjning och stödjer utvecklingen av
effektivare metoder och teknik för minröjning.
Herr talman! Afrika är den kontinent med vilken
Sverige har sitt mest omfattande utvecklingssamarbe-
te. Demokratiska reformer får nu allt större genom-
slag. Afrikas del av världshandeln har minskat till
ungefär 1 % , och kontinenten marginaliseras alltmer i
världsekonomin. Skuldbördan är ohållbar. Befolk-
ningen växer nu snabbare än ekonomin. Regeringen
inleder i år en större genomlysning av förändringarna
i syfte att förnya svenskt och internationellt samarbete
med Afrika.
Europas kontakter med Asien och Latinamerika
måste intensifieras. Ett toppmöte mellan EU och
asiatiska länder äger rum i Bangkok i mars och kom-
mer att ge impulser till ett djupare samarbete. Demo-
kratins frammarsch i Latinamerika är imponerande.
Europa har en viktig uppgift att på alla sätt befästa
dessa landvinningar.
I årtionden har Sverige fört en aktiv Mellanöstern-
politik. Med EU:s Medelhavskonferens i Barcelona
och den nu pågående fredsprocessen i Mellanöstern
öppnas nya möjligheter för ett fortsatt och fördjupat
svenskt engagemang - politiskt, ekonomiskt och kul-
turellt. Medelhavskonferensen är ett exempel på att
EU-medlemskapet givit Sverige en ny plattform för
samarbete också med resten av världen.
En frihandelsvänlig politik mot omvärlden kan
tillsammans med en generös biståndspolitik bidra till
att minska de ekonomiska och sociala klyftorna i
världen. Det är inte bara uttryck för en förnuftig han-
delspolitik och solidaritet. Det är också framåtblick-
ande säkerhetspolitik. Det är viktigt att frigörelsen av
handeln inom världshandelsorganisationen, WTO,
fortsätter och att det multilaterala regelverket vidare-
utvecklas.
Riksdagen beslutade 1995 att resurserna för inter-
nationellt utvecklingssamarbete bibehålls nominellt
oförändrade till och med budgetåret 1998. Regering-
ens ambition är att Sverige åter skall uppnå målet om
1 % av bruttonationalinkomsten till svenskt utveck-
lingssamarbete när de finansiella förutsättningarna
föreligger. Endast Norge, Danmark, Nederländerna
och Sverige uppfyller FN:s rekommendation om
0,7 % av BNI i bistånd. Regeringen verkar för att alla
industrialiserade länder som ett första steg skall uppnå
detta mål.
En viktig utrikespolitisk uppgift som Sverige tar
på stort allvar är att värna de mänskliga rättigheterna
varhelst de hotas. Ett ökande antal av våra och EU:s
biståndsprogram är ägnade detta viktiga arbete. I
globaliseringens spår blir behovet att stärka folkrätten
och rättsstatens principer om demokrati, tolerans och
pluralism än större.
Sverige kommer i sommar att vara värd för
världskongressen mot kommersiell sexuell exploate-
ring av barn. Tillsammans med FN:s barnfond och
enskilda organisationer vill vi bekämpa utnyttjandet
av barn genom att anta en handlingsplan för bättre
efterlevnad av FN:s barnkonvention.
Herr talman! Det kalla kriget har vi nu bakom oss.
Då var vår säkerhetspolitik präglad av att Europa var
delat. I spänningen mellan supermakterna fanns då ett
begränsat utrymme för samarbete. I dag har utrymmet
för samarbete ökat dramatiskt.
Vi står mitt i ansträngningarna för att skapa ett
nytt och enat Europa, där integration och samarbete
fördjupas så att krig på vår kontinent blir otänkbara.
Den oberoende kommissionen för nedrustnings-
och säkerhetsfrågor som i början av 1980-talet leddes
av Olof Palme lanserade begreppet gemensam säker-
het. Kommissionen menade att säkerhet uppnås ge-
nom samarbete snarare än genom avskräckning. I
dagens Europa, befriat från kalla krigets låsningar,
finns förutsättningar för att successivt förverkliga och
utveckla detta sätt att se på säkerhet.
Motorn i detta arbete är Europeiska Unionen och
utvidgningen av samarbetet österut. Den tysk-franska
visionen om fred och välstånd genom samarbete, som
formade Europaintegrationen, motsvaras i dag av en
dröm i Öst- och Centraleuropa om fred och välstånd
genom medlemskap i EU. En positiv ekonomisk ut-
veckling i dessa länder innebär också nya möjligheter
för människor och näringsliv i de nuvarande med-
lemsländerna.
Regeringen vill göra de närmaste åren till en kraft-
samling inom EU-samarbetet för att kunna välkomna
nya medlemmar. Vad gäller EU:s östutvidgning har
regeringen tidigt poängterat vikten av en likvärdig
behandling av samtliga kandidatländer. Ett viktigt
steg i rätt riktning var de principer som antogs vid
Europeiska rådet i Madrid.
Varje kandidatland måste självfallet meritera sig
för medlemskap. Regeringen anser att förhandlings-
processen skall inledas samtidigt med alla länder.
Därefter får varje lands framgång i förhållande till
medlemskapets krav bli utslagsgivande. Här krävs en
fortsatt pådrivande och stödjande svensk roll i förhål-
lande till kommissionen, medlemsstaterna och kandi-
datländerna. Låt oss komma ihåg att innebörden av
samarbete och solidaritet är att dela bördor för att
tillsammans nå gemensamma fördelar, ekonomiskt
och politiskt.
Utvidgningen ställer krav på omfattande reformer
inom EU. Detta förutsätter en anpassning av unionens
arbetssätt så att handlingsförmåga och beslutskraft
inte försvagas. EU måste vara i stånd att driva en
verkningsfull politik med ett större antal medlemmar.
Detta ställer nya krav på unionens institutioner, men
också på interna reformer på viktiga områden, t.ex. i
jordbruks- och strukturpolitiken.
Sverige har varit medlem av EU i ett år. Vi har
nått viktiga ekonomiska fördelar men också en möj-
lighet att påverka utformningen av EU-samarbetet i
sin helhet. Sverige har det gångna året varit pådrivan-
de i flera viktiga frågor. Sysselsättning, jämställdhet,
miljö, fred, demokrati, frihandel och öppenhet är de
områden som regeringen har prioriterat.
I mars i år inleds EU:s regeringskonferens som
skall se över Maastricht-fördaget och anpassa EU till
en ny tid och nya utmaningar.
Från svensk sida har vi två huvudmål vid denna
konferens. För det första förväntar vi oss att den banar
väg för östutvidgningen. Vi förväntar oss för det and-
ra att konferensen leder till en fördjupning av samar-
betet och till konkreta resultat för våra prioriterade
frågor. Endast om samarbetet ger resultat i de för
människor avgörande frågorna kan EU få den förank-
ring hos medborgarna som i dag brister.
EU måste utvecklas i harmoni med sin omvärld.
Det är få som politiskt förespråkar ett Europa som
ängsligt sluter sig gentemot omvärlden. Risken för en
negativ utveckling ligger snarare i frånvaro av medve-
ten politik och frånvaro av politiska visioner. Det är i
politisk vilsenhet som det kortsiktiga egenintresset
lättare kan göra sig gällande.
Försvarsalliansen NATO växte fram i det tudelade
Europa, men får successivt ökad inriktning på säker-
hetspolitisk dialog och samarbete med de stater som
tidigare stod utanför samarbetet. Partnerskap för fred,
i vilket Sverige deltar, är ett uttryck för detta. Det
NATO vi ser leda fredsstyrkan IFOR i Bosnien i dag
är inte detsamma som före det kalla krigets slut.
Flertalet tidigare medlemmar i Warszawapakten
strävar i sökandet efter en ny säkerhetsidentitet efter
NATO-medlemskap. I Ryssland höjs röster mot detta.
Diskussionen om NATO:s utvidgning befinner sig i
gränslandet mellan det gamla och nya sättet att se på
säkerheten i Europa.
Varje land måste självt göra sitt säkerhetspolitiska
val. För svensk del är det avgörande att det inte ska-
pas nya skiljelinjer i Europa. Förändringar i säker-
hetsstrukturen skall leda mot målet: en alleuropeisk
säkerhetsgemenskap.
Västalliansen NATO är det främsta uttrycket för
USA:s aktiva deltagande i det europeiska säkerhets-
samarbetet. En utveckling i inåtblickande riktning i
USA, med ett minskat engagemang för Europa, skulle
försvåra byggandet av en ny säkerhetsordning.
Herr talman! När freden nu äntligen kommit till
forna Jugoslavien är detta framför allt slutet på ett
outsägligt lidande för miljoner människor. Men fortfa-
rande återstår många problem och vi måste vara be-
redda på bakslag.
Det krävs nu ett enormt arbete för att återupprätta
det civila samhället. Människor får då äntligen chan-
sen att återvända, bygga på nytt och försonas. Det
internationella samarbetet i forna Jugoslavien är också
en illustration till de nya säkerhetspolitiska villkoren
där USA och europeiska länder, däribland Ryssland,
samarbetar.
Daytonavtalet har i huvudsak fungerat väl i den
första fasen. Konflikten har kylts ned, parterna har
separerats. Det är glädjande att den nordiska brigaden
spelar en viktig roll i detta. Den mycket komplicerade
civila delen av fredsprocessen har också inletts, där
människor skall föras samman i en försonings- och
läkningsprocess. Denna måste stödjas med samma
energi som de militära insatserna. Carl Bildt har re-
geringens aktiva stöd som samordnare för detta vikti-
ga arbete.
Flyktingar får nu hjälp att återvända. Fria och de-
mokratiska val förbereds, infrastruktur återskapas. Vi
kommer inte att spara någon möda för att skapa klar-
het om försvunna, om massgravar och om misstänkta
krigsförbrytelser. Allt detta är avgörande för att för-
soningsprocessen inuti varje människa skall kunna
fullföljas. Annars riskerar hela befolkningsgrupper att
stigmatiseras. Bosnien måste bestå som en fri, mång-
kulturell och oberoende stat.
Balkan är en del av Europa. Sverige och Norden
har tagit och tar fortsättningsvis en god del av ansva-
ret, både med trupp och för att skapa de grundläggan-
de förutsättningarna för ett civilt samhälle och en
bestående fred. Härvidlag måste de politiska ledarna i
Balkans länder i handling visa respekt för de normer
och värderingar som övriga Europa står för.
De bittra erfarenheterna av konflikten i f.d. Jugo-
slavien är att Europa och världen måste bli bättre på
att förhindra konflikter och humanitära nödsituationer
- och när de ändå inträffar kunna agera snabbt.
För att hantera framtida kriser måste vi utveckla
samarbetet inom en rad forum. EU:s gemensamma-
och säkerhetspolitik har en allt större betydelse. Väst-
europeiska unionen har satt det fredsfrämjande arbetet
i fokus. Samarbetet inom Partnerskap för fred och
inom Organisationen för säkerhet och samarbete i
Europa, OSSE, har unik bredd. OSSE spelar en nyda-
nande roll på det konfliktförebyggande och konflikt-
hanterande området och arbetar på grundval av ett
brett säkerhetstänkande. Vi måste också på ett mer
konkret sätt kunna bidra till trygga, demokratiska
rättssamhällen. Här kan EU, Europarådet och OSSE
göra viktiga insatser.
Det europeiska säkerhetsbygget förutsätter ned-
rustning och rustningskontroll. Avtalet om konventio-
nella rustningar i Europa, CFE, som förhandlats fram
inom OSSE mellan tidigare Warszawapakten och
NATO, är av stor betydelse för säkerhet och stabilitet
i hela Europa. Regeringen kräver att avtalet efterlevs
och verkar för att ytterligare rustningskontrollför-
handlingar skall komma till stånd, där också Sverige
bör vara en deltagande part.
Herr talman! De baltiska länderna intar en central
plats i vår säkerhetspolitik, också i ett vidare europe-
iskt perspektiv. I den första fasen efter de baltiska
ländernas självständighet inriktades våra ansträng-
ningar på att bistå deras strävan att befästa suveränite-
ten och de demokratiska institutionerna. Att stabilt
förankra dessa länder i den europeiska demokratiska
gemenskapen, där de hör hemma, står för närvarande i
fokus för vårt samarbete.
EU är därvidlag den centrala byggstenen. EU-
medlemskapet beror främst på de baltiska ländernas
egna ansträngningar, men Sverige kan ge viktiga
bidrag. Som granne, vän och EU-medlem kan vi hjäl-
pa till med nödvändig anpassning och förberedelser
för EU-inträdet. Parallellt med detta är den svenska
politiken inriktad på att inlemma de baltiska länderna
i ett nära samarbete tillsammans med övriga Öster-
sjöstater.
Vi kommer att fullfölja våra strävanden att även
på andra sätt stärka de baltiska ländernas välstånd och
integration. Men detta är en uppgift som är för stor för
enbart Sverige eller de nordiska länderna. Det krävs
ett uthålligt europeiskt och amerikanskt engagemang
för de baltiska länderna.
Den fortsatta utvecklingen i Ryssland är av stor
betydelse inte bara för Sverige utan för Europa och
det internationella samfundet som helhet. Inom loppet
av ett fåtal år har två på varandra följande parlament
valts på demokratisk väg. Detta får i sig betraktas som
avsevärda framsteg. Ryssland befinner sig nu samti-
digt i en fas där reformpolitiken ifrågasätts från olika
håll. Det är oundvikligt att den ryska omvandlingen
kommer att ta lång tid.
Regeringen utgår ifrån att rörelseriktningen i
Ryssland mot fortsatta reformer och nära samarbete
med de europeiska samarbetsstrukturerna består. Den
svenska politiken i förhållande till Ryssland är kon-
sekvent. Vi eftersträvar ett fördjupat samarbete såväl
regionalt, i Östersjöområdet och Barentsområdet, som
i bredare internationella sammanhang. Samtidigt
ställer vi samma krav på Ryssland som på övriga
europeiska demokratiska länder. Rysslands krigföring
i Tjetjenien är oacceptabel. Denna kritik kommer vi
att föra fram till dess att en politisk lösning på kon-
flikten uppnåtts.
Östersjörådet, i vilket Sverige för närvarande är
ordförande, är ett viktigt redskap för det breda regio-
nala samarbete som Sverige eftersträvar i syfte att:
stärka möjligheterna till gemensam säkerhet,
främja demokratiseringsprocessen i Ryssland,
stödja de baltiska staternas och Polens närmande
till EU,
bidra till ekonomisk utveckling i området och
uppmuntra mellanfolkliga kontakter i regionen.
För att ge samarbetet ytterligare politisk energi har
statsministern inbjudit samarbetsländernas tio rege-
ringschefer samt EU-kommissionens president och
ordförandelandets regeringschef till en konferens i
Visby den 3-4 maj i år.
Barentsrådet, där Sverige i höst övertar ordföran-
deskapet, rör ett strategiskt betydelsefullt område och
är viktigt för Rysslands närmande till det europeiska
samarbetet.
Det nordiska samarbetet är unikt i sin bredd och
folkliga förankring och en modell för regional sam-
verkan. Genom att Sverige och Finland i likhet med
Danmark blivit EU-medlemmar har formerna för,
men inte betydelsen av, det nordiska samarbetet änd-
rats.
Herr talman! Målen för Sveriges säkerhetspolitik
består, men medlen måste utvecklas utifrån föränd-
ringar i vår omvärld. Sveriges militära alliansfrihet,
syftande till att vårt land skall kunna vara neutralt i
händelse av krig i vårt närområde, består.
I rapporten Vårt globala grannskap konstateras att
militärt våld i ett modernt säkerhetstänkande är legi-
timt endast under två förutsättningar: som försvar av
det egna territoriet eller under FN:s mandat. Detta sätt
att se på den militära dimensionen av säkerhet stäm-
mer helt med traditionell svensk politik.
Vi fortsätter att själva ha ansvaret för försvaret av
vårt territorium. Däremot har både behovet av och
möjligheterna till samverkan på bred bas i fråga om
förebyggande diplomati, krishantering och fredsbeva-
rande ökat kraftigt. För oss är det uppgifterna och
problemen som står i centrum. Det är på marken, i
konkret samarbete för att lösa gemensamma problem,
som den djupare samhörigheten uppstår. Sverige
deltar aktivt och konstruktivt i detta, såväl i Europa
som i andra delar av världen. Det är en central uppgift
för vår säkerhetspolitik.
FN har det övergripande ansvaret för internationell
fred och säkerhet. Om varje kontinent endast tar an-
svar för sitt ökar den gemensamma osäkerheten. Det
behövs ett solidariskt deltagande i fredsfrämjande
operationer.
Herr talman! Gränsen mellan utrikes- och inrikes-
politik blir mindre skarp i en globaliserad miljö. Vi
människor är i dag sammanflätade och ömsesidigt
beroende av varandra inom nationer och över nations-
gränserna. Det räcker inte med en politik för den
avgränsade världen - för familjen, nationen eller
kontinenten. Vi måste på alla nivåer forma politiken
utifrån ett globalt perspektiv. Därför blir utrikespoliti-
kens uppgift i växande grad att tydliggöra sambandet
och bygga den politiska och demokratiska bryggan
mellan det lokala och det globala.
(Applåder)