Fru talman! Jag börjar med Folkpartiet och frågan
om ett utträde ur EU.
Ja, det är alldeles riktigt att vi i Vänsterpartiet an-
ser att vi på ett mycket konstruktivt sätt bidrar till att
arbetet inom Europeiska unionen förbättras. Bl.a. har
vi mycket aktivt bidragit när det gällt att se till att den
svenska finansieringen gått i lås - en inte alltför ovik-
tig fråga i sammanhanget.
Vi betraktar betydelsen av en utträdesparagraf uti-
från dess principiella betydelse. Därmed inte sagt att
det gäller bara den frågan. Det finns många andra
frågor som vi aktivt driver inför den regeringskonfe-
rensen som börjar nu i mars.
Sedan vänder jag mig till Moderaterna. I Göran
Lennmarkers första inlägg nämndes över huvud taget
inte Asien, Latinamerika eller Afrika. Det var dock
välkommet när det sedan kom.
Vad gäller biståndet talar Göran Lennmarker bara
om var bistånd inte skall utgå. I anförandet förekom
inte något beklagande av att vi sänkt biståndsramen.
Ingenting sades heller om att biståndet mera måste
inriktas på de allra fattigaste länderna. Guinea Bissau
är ju ett av världens fattigaste länder. I det avseendet
talar man om att strypa biståndet, medan andra länder
- t.ex. en av de asiatiska tigrarna, Malaysia - får bi-
stånd. Den diskussionen tycks Moderaterna inte föra.
Utrikesministern vill jag tacka för hennes svar på
några av de frågor som jag ställt. Jag är glad över
klargörandet vad gäller NATO. Det finns alltså inte
några planer där från regeringens sida, inte ens om
åtta eller tio år. På samma sätt förhåller det sig i frå-
gan om en kärnvapenfri zon i Norden. Jag upplever
inte att jag fick något svar på frågan om Sveriges
engagemang inom Europa för att få bort kärnvapen
över huvud taget. Inte heller fick jag något svar vad
gäller vår ständiga diskussion om de svenska minorna.
Där har regeringen verkligen förhalat. Man har inte
kommit fram till ett konkret ställningstagande. Det
tycker jag är direkt pinsamt.
Fru talman! Jag kommer tillbaka till frågan om FN
och reformeringen av FN, vilken Lena Hjelm-Wallén
i sitt inledningsanförande var inne på.
Det svenska engagemanget för att få en plats i
FN:s säkerhetsråd 1997 är synnerligen befogat. Sveri-
ges möjligheter att därigenom påskynda reformering-
en av FN-systemet skulle påtagligt öka, likaså möjlig-
heterna att agera för att stärka små och fattiga länders
inflytande inom FN. I det avseendet kan jag försäkra
regeringen att allt stöd finns att få från Vänsterpartiet.
Ja, jag skulle tro att det gäller samtliga partier. Jag ser
nämligen detta som en gemensam angelägenhet. Alla
vi som är internationellt aktiva kan, och måste, där
göra allt för att stärka Sveriges position.
Utrikesministern nämner också en del av de för-
slag till reformering som presenterats av Ingvar Carls-
son och Shridath Ramphal. Där nämns möjligheten
till internationella avgifter t.ex. på valutatransaktio-
ner. De återfanns emellertid inte i regeringens skrivel-
se i höstas. Nu talas det i deklarationen om att "stärka
FN:s finanser, också med hjälp av internationella
avgifter". Är det vad man avser? Tänker regeringen
driva den frågan fram till konkreta resultat?
I samma avsnitt finns en text om att demokratiskt
hantera den internationella ekonomin. Är det vad som
avses från regeringens sida? Detta var ju uppe när vi
behandlade FN-skrivelsen i höstas. Det handlar då om
reformeringen av Världsbanken och IMF samt om
inordningen inom FN-systemet. Där tycker jag att
regeringen borde kunna precisera sig mera. Vad tän-
ker ni göra? Hur kommer dessa frågor att drivas?
Vidare instämmer jag i det som Helena Nilsson
sade om miljöarbetet inom FN. Miljöpartiet och
Vänsterpartiet - och kanske ytterligare några - har
drivit frågan om att det borde finnas en särskilt miljö-
ansvarig på FN-delegationen i New York t.ex. för att
ytterligare förstärka det arbetet. Det finns anledning
till viss oro här. Man kan alltså undra hur pass aktivt
regeringen driver de frågorna.
Jag vill också ta upp frågan om Unicef och bar-
narbetet. FN fyllde ju 50 år förra året. I år är det
Unicef som fyller 50 år.
Unicef har lyft fram mycket intressanta fakta i sin
skrift Tillståndet för världens barn - The State of the
World´s Children. I år är temat barn i krig. Man lyfter
fram fakta om att mer än 2 miljoner barn har dödats,
att 5 miljoner barn är handikappade, att 12 miljoner
barn är hemlösa osv. enbart på grund av just krigets
faror.
I dag finns det hela generationer som vuxit upp
och levt i stort sett hela livet i krig. Det har gällt i t.ex.
Angola i mer än 30 år och Afghanistan i 17 år.
Utrikesministern nämnde den världskonferens mot
sexuell exploatering av barn som Sverige ansvarar för
och som äger rum i augusti. Likaså vet vi att Sverige
driver frågan om förbud mot barnsoldater. Det här är
bra exempel på vad Sverige internationellt kan göra
för utsatta barn. Men jag vill vet litet mera. Hur går
arbetet med barnkonventionen vidare? Sveriges anse-
ende har ju allvarligt skadats internationellt i och med
utvisningen av familjerna från Åsele, men det gäller
också andra uppmärksammade fall.
Vad gör man för att återställa förtroendet? Och
hur kommer regeringen att ställa upp på Unicefs an-
tikrigsplan, som förelagts världens regeringar? Finns
det några planer på att öka det ekonomiska bidraget
till insatser för barn i krig?