Herr talman! Det internationella samfundet har
under de senaste tio åren varit mycket starkt och
präglats av något som skulle kunna kallas för konstant
föränderlighet. Detta har satt stor press på såväl de
internationella som de nationella politiska och eko-
nomiska systemen. Under det senaste decenniet har
såväl Sveriges närbelägna omvärld som de mer geo-
grafiskt avlägsna världsdelarna varit skådeplatsen för
en mycket dynamisk utveckling, vilket ställer stora
krav på vår och andra staters anpassningsförmåga.
Ur internationellt ekonomiskt perspektiv har de
olika marknadernas internationalisering och liberali-
sering kraftigt tilltagit och därmed bidragit till ökad
tillväxt och ökat välstånd. De under 1986 påbörjade
GATT-förhandlingarna avslutades 1994 med sam-
manlagt goda resultat och skapandet av en ny fast
organisation för internationell frihandel, WTO.
Det råder en försiktig optimism beträffande ut-
vecklingen i Öst- och Centraleuropa, medan den eko-
nomiska situationen i Ryssland förblir osäker. Asien,
och i synnerhet Sydostasien, präglas av relativt stark
tillväxt. Afrikas utsatta läge består, medan Latiname-
rika präglas av viss optimism. De europeiska länderna
har trots växande ekonomier inte förmått bryta tren-
den med stigande arbetslöshet under de senaste 20
åren.
Herr talman! Ur internationellt politiskt perspektiv
segrade frihetens och demokratins ideal över totalita-
rismen och kommandoekonomin när Sovjetunionen
och östblocket föll ihop till förmån för ett system av
självständiga och fria stater i Europas östra delar.
Samtidigt ökade den säkerhetspolitiska instabiliteten
och osäkerheten. Kriget i f.d. Jugoslavien är det mest
påtagliga exemplet på detta. Det sätter stor press på
Europas politiskt stabila institutioner, EU, NATO och
OSSE, att ta ett större internationellt ansvar.
Ur globalt perspektiv har Rysslands makt försva-
gats och Kinas position stärkts. USA förblir den enda
globala supermakten. Ur Europaperspektiv har EU i
två omgångar drivit på fördjupning och utvidgning.
1986 såg tillkomsten av enhetsakten och medlemskap
för Portugal och Spanien. 1992 förhandlades EU-
fördraget fram, och 1995 blev Sverige, Finland och
Österrike medlemmar.
De tio år som förflutit mellan 1986 och 1996 är
emellertid inte unika. Mycket talar för att den sam-
hällsekonomiska utrikespolitiska utvecklingstakten
inte avtar. Mot denna bakgrund måste Sveriges utri-
kespolitik ha beredskap att hantera både en europeisk
och en global dagordning. Redan nu vet vi att mor-
gondagens europeiska dagordning kommer att styras
av att ett tiotal länder från Baltikum samt Öst- och
Centraleuropa hyser stora förhoppningar på medlem-
skap i Europeiska unionen, att Rysslands utveckling
präglas av fortsatt osäkerhet och att södra Medelhav-
sområdet domineras av en explosiv kombination av
demografiska problem och osäker välståndsutveck-
ling.
Den globala dagordningen kommer med största
sannolikhet och stor nödvändighet att ta upp FN:s
omstrukturering, riskerna för fler inomstatliga etniska
konflikter, befolkningsfrågan och den tillhörande
försörjningsfrågan, globala miljöproblem och interna-
tionell brottslighet. En fråga som under de senaste
åren har fått alltför litet uppmärksamhet är solidarite-
ten med utvecklingsländerna. Den måste nu åter föras
högre upp på dagordningen. En fråga som däremot
inte kommer på någon officiell dagordning, men som
är väl så viktig, är de framtida konsekvenserna av
tyngdförflyttningar inom den globala maktbalansen. I
detta avseende är det viktigast att närmare följa kon-
sekvenserna av Rysslands försvagning och Kinas
tilltagande styrka.
För att möta den nya tidens krav måste världens
stater mer än någonsin vara beredda på ett globalt
samarbete över nationsgränserna och mellan kontinen-
terna. Talet om ett fördjupat internationellt samarbete
får inte stanna vid slitna honnörsord. Förväntningar på
det internationella freds- och säkerhetsinstitutionerna,
där FN intar en central roll, att generera utrikespoli-
tisk stabilitet, gränsöverskridande lösningar på poli-
tiska problem och ekonomiskt välstånd är med rätta
högt ställda. Det förutsätter att dessa organisationer
får mer resurser och att beslutsmekanismerna effek-
tiviseras. Världens stater får därför vara bredda på att
i än större utsträckning acceptera att den nationella
suveräniteten som begrepp inte längre tolkas bokstav-
ligt.
I en värld som karakteriseras av ömsesidigt bero-
ende finns det få nationella politikområden vilkas
konsekvenser stannar vid nationalstatens gränser. Ett
lands interna ekonomiska och politiska stabilitet samt
säkerhetspolitik kan inte betraktas för varje enskilt
land i taget utan detta måste sättas in i ett större sam-
manhang. Morgondagens internationella system måste
i större utsträckning underlätta samspelet mellan stat
och omvärld. I detta perspektiv är Sveriges roll att
underlätta utvecklingen mot ett sådant system.
Herr talman! Glädjande nog har regeringen be-
drivit en biståndspolitik som till stora delar följer den
inriktning som gavs vid regeringsskiftet 1991. Det var
då som svensk biståndspolitik på allvar inriktades på
demokratisering och förändringar mot friare markna-
der. Detta har blivit den enda hållbara vägen för att
hjälpa utvecklingsländerna till en bärkraftig och lång-
siktig utveckling och för att komma till rätta med
försörjningskrisen.
Mycket återstår emellertid att göra i biståndssam-
manhang. Kravet på demokrati måste utvecklas och
framstå som ett verkligt och oåterkalleligt krav. Trots
FN:s kvinnokonferens förra året har kvinnornas situa-
tion ännu inte fått tillfredsställande uppmärksamhet.
Trots ett färskt GATT-avtal är utvecklingsländernas
villkor för frihandel fortfarande otillfredsställande.
Skuldsituationen har fått marginella förbättringar.
Men de strukturella problemen kvarstår. Svensk bi-
ståndsverksamhet skulle på ett bättre sätt kunna ut-
nyttja de enskilda organisationernas potential. De
opinionsbildare som inte inser att antalet biståndspro-
jekt långt överstiger befintliga resurser och inte anser
att enprocentsmålet är ett lika viktigt mål som bistån-
dets effektivisering är antingen okunniga eller sällsynt
cyniska.
Kvinnans situation i olika länder måste lyftas fram
i allt biståndsgivande. Men för att kunna nå kvinnan
måste man också nå mannen så att hans attityder och
inställning till kvinnan förändras. Kvinnan måste
komma upp på samma plan som mannen i alla de
länder där svenskt bistånd är engagerat. Hon måste bli
accepterad som en fullvärdig individ och ha rätt till
fullständigt människovärde.
Herr talman! Familjesammanhållning samt barns
hälsa och utbildning i utvecklingsländerna kan vi i
stor utsträckning tacka dem själva för. Detta har de,
förutom i några undantagsfall, uppnått utan att ha
tillträde till krediter eller äganderätt till den mark som
de brukar och trots en mängd kulturella, sociala, eko-
nomiska och juridiska hinder.
Varje år går utvecklingsländerna miste om hundra-
tals miljarder dollar, uteblivna välfärdsvinster och
inkomster på grund av reglerade varu- och produk-
tionsfaktorsmarknader. Den huvudsakliga anledning-
en är att industriländerna har en lång och tragisk tra-
dition av regleringar inom textilindustrin och jordbru-
ket. Frihandel är den enskilt största faktorn bakom
både OECD-ländernas och NIC-ländernas ekonomis-
ka framgångar. Allt tyder på att detta även skulle gälla
utvecklingsländerna. Tack vare det senast GATT-
avtalet sker det en förbättring under de kommande tio
åren inom områden som är viktiga för utvecklingslän-
derna. Förbättringen har emellertid skett från en
mycket reglerad nivå, och därför återstår mycket att
göra.
Ytterligare ett skäl för att vi skall nå upp till målet
1 % av BNI är att vi då bättre kan utöva påtryckningar
på våra partner inom Europeiska unionen. Det borde
inte vara omöjligt att tillsammans med Danmark och
Nederländerna kunna argumentera för att samtliga
EU-länder borde nå upp till den av FN rekommende-
rade nivån 0,7 %. Redan i dag är EU och dess med-
lemsländer världens största biståndsgivare, men en
höjning för samtliga medlemsländer upp till 0,7 %
som en början skulle innebära ytterligare åtskilliga
tiotals miljarder US-dollar till meningsfulla projekt i
tredje världen.
Herr talman! I förgrunden för Kristdemokraternas
utrikespolitik står målsättningen att försöka tillämpa
ett etiskt förhållningssätt till internationella förhållan-
den. Vi anser att precis som det lilla samhället måste
det internationella samfundet förenas av sammanhål-
lande grundvärderingar som genomsyrar normer och
regelverk. Från början gäller det att slå fast att synen
på människolivet och det medmänskliga umgänget
måste stå i centrum för dessa värderingar. Människans
personliga värdighet är således av avgörande betydel-
se.
De grundläggande mänskliga rättigheterna behövs
inte bara för att ge trygghet och skydd åt människo-
värdet utan också för att etablera en enhetlig mått-
stock med vilken vi kan bedöma andra länders tro-
värdighet på den internationella arenan. Rätten till liv,
fysisk okränkbarhet, samvets- och religionsfrihet,
yttrandefrihet, församlingsfrihet, rätten till fria och för
individen hemliga val, rätten till självständigt rättsvä-
sende, respekt för privatlivet och familjelivet samt
skydd mot diskriminering är först och främst till för
den enskilda människan. Vi kan emellertid inte bortse
ifrån att det också ger oanade möjligheter att struktu-
rera det internationella systemet, vilket starkt behövs i
dagens oroliga värld.
Herr talman! De självständiga staterna har även ett
reellt etiskt värde som ansvariga för att varje liten
människas rättigheter respekteras men också för det
gemensammas bästa inom sina länders gränser. Dessa
gränser upphäver dock inte det djupa etiska band som
förenar människor och nationer såsom tillhöriga ett
och samma människosläkte. Därför har människans
naturliga rättigheter såsom de kommer till uttryck i
1948 års universella förklaring företräde framför
staters självständighet och principen om icke-
inblandning i staters inre angelägenheter.
När vi nu skriver februari 1996 står FN och sådana
närstående regionala organisationer som OSSE och
EU inför mycket stora utmaningar. De förhoppningar
som många hade om en ny världsordning baserad på
en tillfällig period av stor enighet inom FN:s säker-
hetsråd har tonats ned. Samtidigt har vi fått en ny
situation med många inomstatliga konflikter där
brotten mot de mänskliga rättigheterna är många men
svåra att dokumentera. Behovet av medling, fredsope-
rationer och humanitära insatser har kraftigt ökat.
När det gäller f.d. Jugoslavien finns det fog för en
mycket försiktig optimism. Ur svensk synvinkel bör
vi kunna känna tacksamhet inför det svåra och gedig-
na arbete som de svenska styrkorna och Carl Bildt
genomför. Faran är däremot långt ifrån över. Den
naturliga grunden för varje samhälle och stat är den
minsta och viktigaste gemenskapsenheten familjen. I
f.d. Jugoslavien, och framför allt i Bosnien, är famil-
jerna i spillror och de har fått utstå mord och förned-
ring. Behovet av humanitära insatser är därför ofatt-
bart.
Den tribunal som så småningom skall döma krigs-
förbrytare och i synnerhet de serbiska friskarorna för
brott mot mänskliga rättigheter är i hög grad behövlig.
Förövarna måste identifieras och dömas.
I samband med arbetet att etablera en svensk po-
sition inför EU:s regeringskonferens IGC 1996 note-
rar Kristdemokraterna med stor tillfredsställelse att
det finns en bred politisk enighet bakom kravet på att
EU- fördragen skall inledas med en komplett för-
teckning över grundläggande mänskliga fri- och rät-
tigheter. Kristdemokraterna anser emellertid att för-
dragen även borde kompletteras med ett förbud mot
dödsstraff. Denna sistnämnda åtgärd skulle ha ett stort
värde med anledning av den förestående utvidgningen
mot de baltiska samt öst- och centraleuropeiska län-
derna. Vi anser det helt oacceptabelt att ett EU-land
skulle behålla dödsstraffet.
Utvecklingen i Ryssland måste följas med stor
noggrannhet. Beslutet att inkludera Ryssland i Euro-
parådet kan inte motiveras utifrån dess respekt för
mänskliga rättigheter. Endast om Ryssland på allvar
bryter den nuvarande destruktiva trenden, bl.a. i
Tjetjenien, kan medlemskapet accepteras.
Fru talman! Kina har under senare tid vid uppre-
pade tillfällen varit föremål för skarp kritik mot all-
varliga brott mot grundläggande mänskliga rättighe-
ter. Det har rört sig om brott mot yttrandefriheten,
omänsklig behandling av politiska och kriminella
fångar, summariska rättegångar och flitigt användan-
de av dödsstraff, för att nämna några exempel på
omänsklig behandling. Bland de mest upprörande
fallen är brotten mot rätten till liv för samhällets sva-
gaste och mest försvarslösa individer, nämligen små
barn. Det finns väldokumenterade vittnesmål om
mord och förnedring av främst små flickor på vissa
daghem i Kina. Jag har tidigare uppmanat utrikesmi-
nistern att agera i frågan men inte noterat någon
märkbar förändring.
Jag vill fråga utrikesministern om vi kan förvänta
oss ett stöd för det demokratiska Taiwan, när landet
nu hotas av Kina, och ett mycket kraftfullt fördöman-
de av Kinas sätt att behandla sina medborgare.