Utrikespolitisk debatt

Herr talman! När riksdagen för knappt ett år sedan

samlades till utrikespolitisk debatt dominerade tre

teman. Det blodiga kriget i Bosnien, Sverige som

nybliven EU-medlem och striden om uttolkningen av

vår säkerhetspolitiska doktrin. Denna träta fick för

övrigt Centerpartiet att kräva partiledaröverläggningar

om säkerhetspolitiken - ett krav som regeringen efter-

följde. Som ljudkuliss till dispyten om vår säkerhets-

politiska doktrin återfanns också kavitationsljud från

ubåt blandat med ljud från simmande mink.

När riksdagen i dag åter samlas till utrikespolitisk

debatt har mycket förändrats. Överenskommelsen om

fred, Daytonavtalet, har skapat de nödvändiga förut-

sättningarna för fred i ett krigshärjat Bosnien-

Hercegovina. Implementeringsstyrkan IFOR och

världssamfundets insatser för uppbyggnad av det

civila samhället är handfasta exempel på att omvärl-

den bryr sig om de utsatta människorna. Vårt lands

medborgare har anledning att känna stolthet över de

insatser som Sverige bidragit med för att skapa fred i

det forna Jugoslavien. Vi har ställt trupp till FN:s och

NATO:s förfogande i Bosnien-Hercegovina, i Make-

donien och Kroatien. Soldaterna och de förband som

tjänstgjort där har rönt stor uppskattning inom FN,

bland kollegor från NATO-förbanden och från en hårt

prövad civilbefolkning. Det är en uppskattning som vi

här i Sveriges Riksdag fullt ut delar.

Men jag vill också påminna om av vi bidrar på an-

nat sätt. Sverige har gett över en miljard kronor i

humanitär hjälp. Därutöver har vi gett stöd till demo-

krati- och försoningsinsatser och till återuppbyggnad.

Närmare 80 000 flyktingar från det f.d. Jugoslavien

har fått en trygg fristad i Sverige.

Fred byggs sakta och tålmodigt upp. Vi kommer

att få räkna med bakslag. Även om de olika parterna i

konflikten - och då särskilt de ledande företrädarna -

uppriktigt söker fredens väg framstår det som orealis-

tiskt att sätta en ettårsgräns för omvärldens engage-

mang. Världssamfundet måste ha tålamod. Svårartade

cancersvulster kräver en uthållig behandling. Vi måste

betänka att hatets ständigt växande svulst måste ersät-

tas av tilltrons och respektens friskhet. Dödsfiender

skall kunna leva som goda grannar. Att bygga upp tar

oändligt mycket längre tid än att rasera.

Herr talman! Sverige bör efter ett år som EU-

medlem känna stolthet och tillförsikt. Genom EU-

medlemskapet har vårt land tillsammans med fjorton

andra länder tagit på sig den stora utmaningen att lyfta

samarbetet upp till en alleuropeisk nivå. Det kräver en

utvidgning av samarbetet till i princip dubbelt så

många länder som i dag. Estland, Lettland, Litauen,

Polen, Tjeckien, Slovakien, Ungern, Slovenien, Ru-

mänien, Bulgarien, Cypern och Malta eftersträvar

samtliga aktivt ett EU-medlemskap.

Dessutom bygger EU kontinuerligt vidare på sam-

arbetsvägen med Ryssland, Norge, Island och inte

minst med de andra länderna runt Medelhavet. Det

finns få saker som gör mig personligen mer upprörd

än antydningar om att EU är en rikemansklubb med

taggtrådsgränser mot omvärlden.

Visserligen finns mer att önska vad gäller han-

delsliberalisering och sänkta tullar, men EU är trots

allt motorn för samarbete i Europa och ytterst viktigt

för vårt samarbete med resten av världen.

Jag anser att EU-medlemskapet har blivit ett lyft

och en framgång för Sverige. På det positiva kontot

vill jag placera samarbetet inom den gemensamma

utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är mycket tack

vare EU:s brobyggaransträngningar över Medelhavet

och Östersjön som Sveriges säkerhetspolitiska läge

förbättrats. Ett intensivt samarbete skapar nämligen

positiva beroenden.

Samarbets- och handelsavtalet mellan EU och

Ryssland är en del av en större strategi för att lång-

siktigt knyta Ryssland till den europeiska gemenska-

pen. När Centerpartiet beslutade att förespråka ett

svenskt EU-medlemskap var det med utgångspunkten

att samarbete är bättre än isolering. Vi valde EU för

fredens, säkerhetens, miljöns och jobbens skull -

billigare mat var däremot inget vägande skäl. Det som

uppenbarligen - historiskt och i framtiden - är bra för

resten av Europa är värdefullt och nödvändigt också

för Sverige.

Det finns dock ett smolk i bägaren. EU har ingått

en tullunion med Turkiet. I Turkiet sitter många

fängslade för sina åsikters skull, däribland fyra parla-

mentariker. Jag vill att utrikesministern med några ord

i något av de kommande anförandena berör vad Sve-

rige inom EU kommer att göra för att ställa krav på

mänskliga rättigheter i Turkiet.

Herr talman! Det finns en föreställning om att vi i

Sverige inte tillåter oss att diskutera säkerhetspolitik

öppet och oförväget. Det beslut om etapp 1 av för-

svarsbeslutet som riksdagen fattade den 6 december

föregicks av en mycket frisk och frejdig debatt. När

realbehandlingen sedan började i det sammansatta

utrikes- och försvarsutskottet gick det att åstadkomma

en samsyn kring vad som främjar säkerheten för vårt

land och dess innevånare. De som sökt avfärda vår

militära alliansfrihet som förlegad har inte vunnit

någon som helst framgång. Militär alliansfrihet är

även framgent det förhållningssätt som bäst tillgodo-

ser svenska säkerhetspolitiska intressen.

Vårens arbete i den återupplivade Försvarsbered-

ningen kommer av naturliga skäl framför allt att

präglas av utvecklingen i Ryssland. Genuin osäkerhet

råder om fullföljandet av det s.k. CFE-avtalet och

huruvida den ryska Duman över huvud taget kommer

att godkänna Start 2-avtalet. I uppladdningen inför det

ryska presidentvalet i juni har frostigheten i tonfallet

otvivelaktigt ökat. Det välkända fenomenet att driva

inrikes utrikespolitik är gångbart även i Ryssland.

Det finns anledning att känna viss oro inför den

stapplande reformpolitiken. Vi kanske underskattade

de problem som en omvandling av det ryska samhäl-

let innebär. Jag delar trots allt utrikesministerns be-

dömning att rörelseriktningen består.

Sveriges agerande kräver, som utrikesministern

också påpekar, konsekvens i agerandet. Det skall inte

råda något tvivel om att Sverige kräver och förväntar

sig att Ryssland följer ingångna avtal. Vi accepterar

inte de metoder som regimen valt för att söka kväsa

konflikten i Tjetjenien eller hur man hanterade giss-

lansituationen i Pervomajskoje.

Samtidigt finns det behov av att avmystifiera vårt

grannland Ryssland. Centerpartiet delar regeringens

strävan till fördjupat samarbete med Ryssland - bila-

teralt, runt Östersjön, i Barentsregionen och inte minst

inom ramen för EU-samarbetet. Sverige måste fortsatt

ha en framträdande roll i EU:s arbete med att utveckla

en gemensam säkerhetsskapande politik för Östersjö-

området och i Barentsregionen.

Från Centerpartiets sida vill vi också särskilt beto-

na det förtroendeskapande samarbetet mellan kom-

muner, regioner, folkrörelser och föreningar i Sverige

och Ryssland. Barentssamarbetet är uppbyggt på detta

sätt. Med anledning av att Sverige i höst övertar ord-

förandeskapet för Barentsrådet vill jag fråga utrikes-

ministern: På vilket sätt avser regeringen att stödja det

svenska ordförandeskapet i Barentsrådet?

Herr talman! Centerpartiet anser att ett säkerhets-

politiskt samarbete med en alleuropeisk karaktär är

avgörande för Europas framtid. Det långsiktiga målet

är gemensam säkerhet byggd på en europeisk

fredsordning. Tvivelsutan finns det i den europeiska

säkerhetsarkitekturen flera byggstenar för ett säkrare

Europa.

Politiskt är EU den oomtvistade motorn. Utvidg-

ningen av EU österut är en utmaning större än någon

annan - mångdubbelt viktigare än EMU:s tredje steg.

Europarådet - nyligen förstärkt med Ryssland - har

stor moralisk betydelse som skyddsnät för Europas

medborgare. Organisationen för säkerhet och samar-

bete i Europa, OSSE, har som utrikesministern fram-

håller ett betydande säkerhetspolitiskt värde.

På det militära området önskar Centerpartiet se ett

fortsatt förtroendefullt samarbete inom ramen för

Partnerskap för fred. Grundläggande för en vision om

gemensam säkerhet måste vara att i det korta pers-

pektivet förhindra en ny permanent delning av Euro-

pa.

I likhet med många andra EU-länder håller Sveri-

ge på att omdefiniera sin syn på begreppet säkerhet.

Ett vidgat säkerhetsbegrepp omfattar exempelvis

gränsöverskridande hot som storskaliga miljöolyckor,

haverier eller störning av infrastruktur, omfattande

flyktingströmmar m.m.

I vår globala värld råder gemensam utsatthet.

Samarbete för att minska dessa problem är också en

del av gemensam säkerhet. Slutligen är internationell

samverkan i humanitära insatser, krishantering och

fredsfrämjande aktioner kanske den mest näraliggan-

de komponenten för gemensam säkerhet. IFOR-

styrkan i Bosnien är ett exempel på att det går.

Centerpartiet vill se OSSE i rollen som koordina-

tor och ansvarig för fredsfrämjande insatser. OSSE är

det enda europeiska forum där USA och Ryssland

naturligt möts. Jag ser däremot inga hinder för att

EU:s medlemsländer förbereder och tränar för ett

gemensamt agerande i sådana uppdrag på samma sätt

som Sverige samverkar i nordiska enheter i det forna

Jugoslavien.

Centerpartiet eftersträvar en klarare uppdelning i

det europeiska samarbetet mellan fredsfrämjande

uppgifter och militära säkerhetsgarantier. Det talar för

att banden inte bör stärkas generellt mellan EU och

VEU som ett resultat av regeringskonferensen som

snart skall påbörjas.

Centerpartiet anser att två villkor måste vara upp-

fyllda för att Sverige skall kunna acceptera att EU,

snarare än VEU, utvecklar förmågan att delta i freds-

främjande och humanitära uppgifter i enlighet med

VEU:s Petersbergsdeklaration. För det första skall

gemensamma fredsfrämjande styrkor inom EU enbart

kunna agera på mandat av FN eller OSSE. För det

andra skall valet att delta göras med nationella beslut i

varje enskilt fall.

NATO är och bör i det korta perspektivet vara den

enda organisation som förmår ge ömsesidiga säker-

hetsgarantier. Det isolerade europeiska spåret genom

VEU eller EU är ett uppenbart stickspår. EU har allt-

jämt ett säkerhetspolitiskt intresse av Förenta stater-

nas närvaro och delaktighet i den europeiska utveck-

lingen. Det gäller såväl i samarbetet inom OSSE som

inom NATO.

Vad gäller NATO:s framtid finns för Sveriges del

inte något intresse av vare sig medlemskap eller att

NATO:s europeiska medlemsländer ställs utan stöd

från USA. En utvidgning av NATO skall ske på ett

sätt som främjar den gemensamma säkerheten.

Herr Talman! Det globala samarbetet står inför

andra utmaningar av närmast oöverskådliga mått.

Miljöproblemen framstår alltmer som en global fråga

med kraft att på sikt hota mänsklighetens exis-

tensmöjligheter.

När World Watch Institute häromdagen här i

Stockholm presenterade sin rapport om tillståndet i

världen gavs många exempel på hur vi människor är i

färd med att flytta naturgrundlagarna mot de yttersta

gränserna för vad vår biosfär tål. Försurningsproblem,

klimatgaser, brist på rent vatten och en accelererande

jordförstöring hotar själva grundvalarna för männi-

skors försörjning. Världens befolkning växer med 88

miljoner människor årligen. Trösklarna överskrids för

vad jordens ekosystem uthålligt förmår producera.

Lester R. Brown från World Watch Institute konstate-

rar att livsmedelskrisen knackar på dörren.

Enkla fakta belyser försörjningsproblemen. Sedan

1950-talet har jordens befolkning fördubblats, behovet

av spannmål och kött har blivit tre gånger så stort och

efterfrågan på fisk och skaldjur har ökat fyra gånger.

För de skogliga resurserna gäller att efterfrågan på

virke fördubblats, på ved tredubblats och på papper

sexdubblats - allt detta jämfört med förhållandena på

1950-talet.

Detta skall jämföras med tillgångarna på åker-

mark, fiskevatten och skogsarealer. Avskogningen

fortsätter i Sydostasien, Afrika och Sydamerika på

grund av att efterfrågan är mycket större än den ut-

hålliga avkastningen. Spannmålsförråden minskar,

och jordbruksarealerna fortsätter att minska.

Lester R. Brown konstaterar att fångsterna nu

minskar i 13 av världens 15 viktigaste fiskevatten.

Antalet fiskekrig är nu årligen fler än de sammantaget

var under 1800-talet.

Det är uppenbart för var och en att krig om resur-

serna inte är en väg att lösa våra allvarliga globala

problem. De kan inte heller lösas av enskilda länder

var för sig, utan vi behöver ett kraftfullt världsomfat-

tande samarbete. Jag är därför förvånad över att utri-

kesministern i dag inte har med de globala försörj-

ningsproblemen i sin deklaration. I visionerna om

framtiden för FN saknas nästan detta perspektiv. Vi

håller kanske på att förlora det goda renommé vi

erhöll i samband med Riokonferensen.

Vi i Centerpartiet är uppriktigt bekymrade. Den

nuvarande regeringen var med vid stafettväxlingen

men verkar nu ha tappat både stafettpinnen och orien-

teringen. Jag vill därför fråga utrikesministern: Saknar

regeringen idéer till åtgärder för miljöarbetet inom

FN? Var finns det globala engagemanget för hållbar

utveckling?

Det är en låg prioritering av miljöfrågorna i FN-

systemet. Det säkerhetsråd som finns i dag klarar inte

av att hantera dessa frågor. Ett råd för hållbar utveck-

ling skulle ge världssamfundet förbättrade möjligheter

att hantera de globala miljömässiga hoten mot

mänskligheten. Det är ingen hemlighet att Centerpar-

tiet anser att FN skall inrätta ett sådant råd för hållbar

utveckling. Vi anser också att vi har fått fler argument

genom World Watch Institutes rapport, som visar att

tillståndet är mycket allvarligt när det gäller den glo-

bala situationen.