Fru talman! Först vill jag tacka utrikesministern
för svaren. Jag har respekt för att regeringen valde
som strategi att medverka till att Turkiet fick en tul-
lunion med EU. Jag uppskattar också att utrikesminis-
tern på allvar följer med när det gäller att se till att de
mänskliga rättigheterna efterlevs. Jag försäkrar utri-
kesministern att vi från risdagens sida noga kommer
att följa regeringens arbete på detta område.
Jag vill återgå till att prata om FN. Jag delar rege-
ringens syn på tillståndet för FN, och gör i allt vä-
sentligt samma bedömning om det nödvändiga i att
reformera och stärka organisationen. Det är värdefullt
att utrikesministern i denna deklaration tydligare tar
ställning för de förslag rörande FN:s utveckling som
lades i Carlssonkommissionens rapport Vårt globala
grannskap än vad jag upplevde att fallet var i rege-
ringens skrivelse om FN inför framtiden som vi be-
handlade i höstas.
Centerpartiet önskar se Sverige i en framträdande
och aktiv roll i diskussionen om ett starkare FN bort-
om år 2000. En världskonferens 1998 för reformering
av FN-systemet bör kunna vara ett mycket viktigt
avstamp inför 2000-talet.
FN:s och FN-organens roll i kampen mot globala
orättvisor och överlevnadshot är mycket viktig. Starka
principiella skäl kan tala för multilateralt bistånd
snarare än bilateralt. Det bilaterala biståndet skapar
lätt beroendeförhållanden mellan givare och mottaga-
re och kan få karaktär av välgörenhet. Det multilatera-
la biståndet är däremot ett uttryck för ett gemensamt
ansvar att, efter förmåga, medverka till att lösa globa-
la problem.
Samtidigt är det ofta svårt att bedriva multilateralt
bistånd lika effektivt som bilateralt. De ansträngning-
ar att öka effektiviteten i hela FN-systemet som be-
skrivs i skrivelsen är viktiga, och Sverige bör fortsätta
att ha en hög ambitionsnivå på detta område. Även
om det knappast är realistiskt eller önskvärt att hu-
vuddelen av allt utvecklingsbistånd skulle gå genom
multilaterala kanaler behövs det en bättre samordning.
För de enskilda mottagarländerna är uppsplittringen
på många givarländer med ibland motstridiga inten-
tioner en stor svårighet. Behovet är också stort att ta
samlade grepp på utvecklingsproblemen i flera länder.
Jag vill i detta sammanhang som exempel nämna
Sahelländerna, som hotas av Saharas utbredning sö-
derut, länderna i Himalaya, där avskogningen skapar
stora erosionsproblem och som dessutom leder till
översvämningskatastrofer vid flodmynningarna i t.ex.
Bangladesh.
För ungefär ett år sedan riktade Centerpartiet kri-
tik mot den modell som antogs av riksdagen när det
gäller frysning av biståndsbudgeten till 13 360 miljo-
ner kronor per år t.o.m. budgetåret 1998. Många talare
före mig har varit inne på att detta kan innebära att
biståndets andel av BNI riskerar att sjunka ned mot
0,7 %. Vi i Centerpartiet anser att det fortsatt skall
vara en koppling till BNI och att målsättningen skall
vara att Sverige snarast kommer tillbaka till enpro-
centsmålet för biståndet. Men jag är också realistisk
och inser att den djupa ekonomiska kris som landet
befinner sig i kan göra att det inte är möjligt i en nära
framtid att höja biståndsramen.
Jag vill ändå göra ett positivt konstaterande. Även
om vi var motståndare till det här sättet att anslå bi-
stånd så har faktiskt saneringen av den svenska eko-
nomin, som Centerpartiet har varit med att stödja,
inneburit en stärkt krona. Vi får därför faktiskt mer
bistånd för samma pengar i dag.
Fru talman! Jag ser det som viktigt att utrikesmi-
nistern utpekar Afrika som den viktigaste kontinenten
för svenskt bistånd. Ekonomiskt och befolkningsmäs-
sigt står kontinenten inför gigantiska problem. Afrika
är lidandets kontinent. Vi har under det gångna året
också kunnat se hur några av världens mest brutala
diktaturer återigen har visat musklerna. Nigeria och
Niger är tyranners hemvist. Vi hyser också stor oro
för vad som sker i Algeriet. Samtidigt finns det ändå
exempel på spirande demokratier i Afrika, Mellanös-
tern och inom OSS. Sydafrika är tillsammans med de
självstyrande områdena i Palestina exempel och sym-
boler på att hat och förtryck kan ersättas av spirande
respekt - det går att vända riktningen på en nedåtgå-
ende våldsspiral.
Det finns också oro för utvecklingen i delar av
Asien. Offren för Sovjetunionens ockupation av Af-
ghanistan och för det påföljande inbördeskriget lider
och svälter. Det slutna Nordkorea verkar stå på randen
till att fullständigt kollapsa. I och för sig är det väl få
som skulle sörja om Kim Jong-Il faller. Men som
alltid är det ju folket som får utstå de största umbä-
randena. Det finns också, vilket tidigare talare har
framfört, anledning till oro för Kinas vapenskrammel,
och det är inte bara skrammel utan ett stort muller
visavi Taiwan. För de västliga demokratierna bör det
vara fullständigt omöjligt att acceptera en diktaturstats
övergrepp på ett demokratiskt styrt område, i detta
fall Taiwan. Det bör från Sveriges sida göras klart att
hoten om en militär intervention från folkrepubliken
Kina bara kommer att leda till ett större stöd för
Taiwan.