Herr talman! Den europeiska unionen spelar en
avgörande roll för frihet, fred och välstånd i hela
Europa. Det europeiska integrationsarbetet har skapat
den hittills mest framgångsrika perioden i Europas
historia.
Vi kan för ett ögonblick fundera på hur Europa
skulle ha sett ut om EU inte funnits - om det inte
funnits något omfattande förpliktande samarbete
mellan de europeiska länderna. Förmodligen hade
situationen liknat den som rådde under mellankrigsti-
den. Då fanns det välmenande, men svaga, samarbets-
institutioner. Dessa räckte inte för att förhindra den
nationella egoismen. När det uppstod ekonomiska
svårigheter och när arbetslösheten ökade sökte man
sig till trångsynt nationella lösningar. Tullarna höjdes,
utländska varor utestängdes, arbetslösheten ökade och
tullarna höjdes ytterligare. Strävan efter nationell
självförsörjning ledde till ekonomiskt och socialt
kaos. Diktatur, förtryck och krig följde.
Detta är historia, men det vore naivt att tro att inte
dessa faror hotar också i framtiden. Jag säger detta
särskilt till de partier och personer som förespråkar att
man inte skall fortsätta det europeiska integrationsar-
betet. I dagens tidningar ser vi kartor över olika mass-
gravar på Balkan, som ju faktiskt ligger i Europa. De
är inte från medeltiden eller från 1940-talet, utan från
1990-talet. Somliga av dessa massgravar är mindre än
ett år gamla. Därför behövs en ständig och kraftfull
uppslutning kring det europeiska integrationsarbetet.
Samtidigt riskerar EU:s framgångar att bli dess
svaghet. Friheten, freden och välståndet tas för givna,
och eftersom EU så framgångsrikt levererat just detta
i Västeuropa framstår det som trivialt. Europa skulle
bli en mycket mörk och kall världsdel om vi inte hade
ett fast organiserat och förpliktande europeiskt samar-
bete.
När Richard Holbrooke, USA:s biträdande utri-
kesminister, anklagar Europa och framför allt EU för
bristande förmåga att handla i akuta krislägen har han
delvis rätt. Det är just därför vi måste se till att den
gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken blir
kraftfullare. Detta för att tidigt kunna ingripa vid
spänningar, kriser och konflikter.
Nu handlar det om att bygga upp en i verklig me-
ning gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Vi
måste se till att Europas förbannelse - den ständiga
splittringen och striderna - upphör. Vi måste se till att
länderna tillsammans kan formulera en stark politik
för att minska spänningar, för att förebygga konflik-
ter, för att stoppa och hindra kriser i fall de uppstår.
Detta är faktiskt den absolut viktigaste uppgiften i det
arbete som nu förestår i regeringskonferensen.
Vi Moderater har länge argumenterat för att EU
måste bygga upp en kraftfull analysenhet. Detta syn-
sätt verkar nu accepteras. Det är också viktigt att få en
mer effektiv beslutsordning. Pudelns kärna i detta
avseende är en svår avvägning mellan att verkligen
skapa en effektiv utrikes- och särkerhetspolitik och
samtidigt hitta en ordning så att ett medlemslands
vitala nationella säkerhetsintressen inte träds för när.
Detta är inte lätt. Det kommer att bli en svår uppgift.
Det viktiga nu är att Sverige konstruktivt tillsammans
med övriga medlemsländer deltar i just detta viktiga
arbete. Det går inte att omöjliggöra detta genom att
kräva enhet tvärs över hela linjen. Dessutom bör EU
få möjlighet att utföra de s.k. Petersbergsuppgifterna,
men därom råder nog ganska stor enighet.
Herr talman! Om krishanteringen är svag i EU har
man däremot en genomtänkt och långsiktig idé om
hur friheten och freden skall stärkas i Europa och
Medelhavsområdet. Vi har de tio länderna från Est-
land i norr till Bulgarien i söder, samt Malta och Cy-
pern, som har ett medlemskapsperspektiv. Länderna
öster om dessa erbjuds samarbets- och part-
nerskapsavtal. Det gäller främst Ukraina och Ryss-
land, men också andra i det forna Sovjetunionen.
Turkiet har just ingått en tullunion med EU. Gentemot
kris- och krigsländerna på västra Balkan har EU under
Carl Bildts ledning ett stort ansvar för att främja frihe-
ten och freden genom att underlätta försoning och
bygga det civila samhällets struktur.
EU har en samlad strategi för att bygga upp sam-
arbetet i Medelhavsområdet. Politiskt samarbete,
miljö- och rättssäkerhet ingår, liksom strävan att byg-
ga ett frihandelsområde till år 2010. Detta är exempel
på den sammanhållna strategin för att främja frihet,
fred och stabilitet i hela Europa och i Medelhavsom-
rådet. Häri ligger EU:s styrka. Dess svaghet ligger
kanske i den oförmåga att hantera mer akuta kriser
och konflikter som ibland visats.
Herr talman! Det finns nu en historisk möjlighet
att hela Europa. Att hela det djupa sår som så länge
skilde frihetens och välståndets västra del från för-
tryckets och fattigdomens östra. Vår generations eu-
ropeiska politiker måste visa samma framsynthet som
de som inledde den europeiska integrationen efter
andra världskrigets slut.
De nya demokratierna i Central- och Östeuropa
skall inte komma med på nåder, som något slags ge-
nerositet från medlemsstaternas sida. EU är hela Eu-
ropas projekt - inte bara ett projekt för ett antal länder
i västra Europa. Redan i Romfördraget slogs det fast
att EU skulle lägga grunden till en allt fastare sam-
manslutning mellan de europeiska folken. I Romför-
draget uppmananas de övriga europeiska folken som
bekänner sig till samma ideal att ansluta sig till dessa
strävanden.
Denna utgångspunkt är viktig. Många i öst är räd-
da för att Västeuropa skall svika - att vi för vår be-
kvämlighets skull skall vända ryggen åt de olyckliga
folk som så länge lidit under förtryck och socialism.
När detta är sagt måste det samtidigt betonas att det
hänger på ansökarländerna själva att snabbt förbereda
sig. För att komma med som medlem måste man vara
en demokratisk rättsstat där individers och minorite-
ters rättigheter respekteras. Vi skall komma ihåg att
varje ny medlemsstat delar beslutsrätt med de befint-
liga. De skall faktiskt vara med om att fatta beslut
som skall gälla också här i Sverige. Länderna måste
också klart och målmedvetet vara på väg mot en
marknadsekonomi på den inre marknadens villkor.
De tolv ansökarländerna måste bli medlemmar på
sina egna meriter. Detta är särskilt viktigt att under-
stryka. Det handlar inte om ett geopolitiskt betraktel-
sesätt, där man tar fram kartan och tittar på distansen
till Bryssel eller närheten till unionsgränsen och låter
det vara avgörande. De tolv skall få medlemskap på
sina egna meriter.
De länder som först uppfyller kraven bör enligt
moderat uppfattning kunna bli medlemmar redan år
2000. Det är en tidshorisont som uppfattas som snäv
och kanske orealistisk. Jag vill då erinra om att många
EU-experter i Bryssel och annorstädes så sent som
strax före jul 1993, dvs. knappt ett år före inträdet,
ansåg att tidpunkten för Sveriges medlemskap, den 1
januari 1995, var helt orealistisk. Om det finns en
bestämd politisk vilja, och om landet uppfyller rimli-
ga krav är det alls ingen omöjlighet att ha medlem-
skap per den 1 januari år 2000.
I debatten kommer nu problemen att sättas i cent-
rum. Det är på sitt sätt naturligt. Vi vet själva att un-
der ansökningstid och förhandlingsskede kommer just
problemen i fokus. Det som man lätt klarar av står
möjligtvis i tidningarna en dag, medan problemen
ligger kvar i rubriker och i spekulationer.
Det talas ofta om de kostnader för EU som östut-
vidgningen skall föra med sig. Det är nog sant att det
kan uppstå kostnader, särskilt om jordbruks- och
regionalpolitiken inte reformeras. Samtidigt är det
viktigt att komma ihåg att östutvidgningen ger stora
vinster. Det är bra att få in länder som har vitala och
snabbväxande ekonomier. Polen t.ex. har med dess
tillväxt varit Europas mest snabbväxande land under
flera år. Många av länderna har en tillväxt på 4-6 %
årligen. Enligt Östekonomiska institutet här i Stock-
holm är Sverige det land bland de västeuropeiska
länderna som för egen del har mest att vinna på en
östutvidgning. Det stimulerar och befrämjar nämligen
vår egen ekonomi.
Man kan göra kalkyler och räkna på det här sättet.
Det centrala är dock någonting annat - nämligen vad
alternativet är till en östutvidgning. Vad är alternativet
om den stora klyftan består? Kostnaden för detta är
naturligtvis lidande, kriser, konflikter och krig. Dessa
kostnader är naturligtvis omätbara såväl i mänskligt
lidande som i kronor och ören. Vi kan ju bara erinra
oss det enorma pris som folken i f.d. Jugoslavien har
betalat. Detta har även påverkat Sverige, som ligger i
andra ändan av den europeiska kontinenten.
Herr talman! En av regeringen Bildts viktigaste
prioriteringar var stödet till Estland, Lettland och
Litauen. Under Sveriges medlemskapsförhandlingar
krävde vi att frihandeln med dessa länder skulle ut-
sträckas till hela EU. Så skedde också, och redan
inom ett halvår från tidpunkten för vårt eget medlem-
skap slöts Europaavtal med Estland, Lettland och
Litauen.
Utan överdrift kan man påstå att regeringen Bildt
mycket verksamt bidrog till att bildligt talat flytta de
baltiska länderna från f.d. Sovjetunionen till Central-
europa - en av svensk utrikespolitiks viktigaste bedrif-
ter.
I dag är fyra av Östersjöns nio strandstater med-
lemmar i EU. Estland, Lettland, Litauen och Polen
har Europaavtal och bör samtliga kunna bli medlem-
mar inom 4-8 år. Med den nionde strandstaten Ryss-
land finns ett interimsavtal i väntan på det part-
nerskaps- och samarbetsavtal som skall träda i kraft så
småningom.
Östersjön har i århundraden varit i fokus för kon-
flikter och krig, ofta med Sverige inblandat. Det se-
naste halvseklet har Östersjön varit delad. Taggtråden
har bildligt talat gått öster om Gotland. Denna Öster-
sjö kan nu blomma upp till ett frihetens och fredens
hav där mänskliga kontakter knyts, där handeln
blomstrar och där gränserna vittrar bort.
Sverige spelade en viktig roll i samband med de
ryska truppernas uttåg ur Estland och Lettland. Många
menar att den västliga politiken i denna fråga under
detta viktiga skede de facto leddes från Stockholm.
Sverige har inte minst mot bakgrund av vår historiska
skuld ett särskilt ansvar att stå upp för de baltiska
ländernas självständighet och frihet. Den rösten får
inte tystna. Tyvärr är det nu angelägnare än någonsin
att den svenska regimen står upp och talar ut. Det
gäller i Bryssel.
I Tallinn, Riga och Vilnius skall vårt engagemang
höras och kännas. Men än viktigare är att det hörs och
känns också i Moskva. Vårt kraftfulla agerande det
senaste åren har väckt respekt också där. Tydligheten
har inte varit en nackdel utan en fördel därför att
principer och engagemang alltid gör intryck.
Jag vill uppmana utrikesministern och regeringen
att fullfölja denna höga profil. Sveriges röst får inte
tystna.
Herr talman! Den europeiska unionen är kärnan i
den civila säkerhetens Europa. Den är viktig, och blir
allt viktigare. Men den civila säkerheten måste vila på
den militära säkerhetens hårda kärna. Ett land som
inte är tryggt i sin existens får svårt att bygga friheten
och välståndet. Det är svårt att vara öppen, generös
och framtidsinriktad om hoten känns påträngande.
Den militära säkerhetens huvudfråga handlar om
att bygga säkerheten, helst med ett demokratiskt och
fredligt Ryssland eller i värsta fall mot ett revanschis-
tiskt. I båda fallen krävs under överskådlig tid USA:s
närvaro och starka engagemang i Europa.
Den militära säkerheten i Europa är vidare än EU.
Den har ett transatlantiskt fundament. Föreställningen
att den europeiska unionen skulle bygga den militära
säkerheten under de närmaste åren är helt enkelt inte
realistisk.
NATO är Västeuropas militära säkerhetsordning.
Samarbetet byggs raskt ut. Genom PFF, Partnerskap
för fred, har NATO samarbete med alla länder i Eu-
ropa med undantag av något enstaka. PFF växer fram
som ett embryo till en möjlig europeisk säkerhets-
ordning. Även OSSE, Organisationen för säkerhet och
samarbete i Europa, har viktiga uppgifter i den euro-
peiska säkerheten.
NATO har valt strategin Membership and Part-
nership - medlemskap för Centraleuropa och part-
nerskap för Ryssland. Det handlar om en svår balans-
gång. Länderna öster om EU och väster om Ryssland
känner en stigande nervositet i takt med att retoriken i
Moskva hårdnar. Medlemskap i NATO ses som ga-
ranten för den nyvunna friheten och den nationella
självständigheten.
För NATO finns den moraliska skyldigheten att
inte vända dessa länder ryggen. I Central- och Östeu-
ropa är misstänksamheten stor. Man minns München
och Jaltas prisgivande av Östeuropa.
Även om NATO är en strikt försvarsallians vars
garantier enbart gäller vid angrepp inses lätt att Ryss-
land inte får ges känslan av att vara inringat och utsatt
för hot. Därför gäller det att partnerskapet byggs.
Under dessa förutsättningar kommer det NATO
som utvidgas att kunna bidra till att öka den politiska
stabiliteten i Europa. Det är också en fördel för Sveri-
ge.
Från svensk sida är det viktigt att betona att med-
lemskap i NATO är en fråga för organisationens
medlemsstater och ansökarlandet. Varje stat har rätt
att själv besluta om sin säkerhetspolitik.
Det behöver byggas en europeisk freds- och sä-
kerhetsordning. Men för att kunna bevara freden
måste en sådan kunna garantera säkerheten för små
länder som saknar resurser att med egna medel för-
svara sitt nationella oberoende. En freds- och säker-
hetsordning måste därmed ha kraft att lösa sina upp-
gifter. Den måste också bygga på andra principer än
vad som var fallet under det kalla kriget.
Det handlar inte om en fred hur som helst, utan
om frihetens fred. Det lugn och den stabilitet som
KGB och Gulag skänkte får aldrig accepteras. En
gemensam säkerhet på dessa gamla premisser måste
bestämt avvisas.
Sverige kan inte dra sig undan detta arbete. Som
riksdagen uttalat är det viktigt att Sverige främjar
framväxten av en europeisk freds- och säkerhetsord-
ning.
Herr talman! Utvecklingen i Ryssland inger oro.
De rödbruna krafternas frammarsch och deras ofta
skrämmande retorik skapar oro inte bara i grannlän-
derna och i väst utan kanske än mer i Ryssland självt.
Demokraterna i Ryssland är mycket bekymrade inte
bara för de ekonomiska reformerna utan även för att
demokratins fortbestånd och den fredliga utveckling-
en kan sättas i fråga.
Det finns de som ser Tjetjenienkriget som ett slags
förövning inför vad som kan komma att ske i det s.k.
nära utlandet.
Presidentvalets slutomgång i juni kan mycket väl
bli en uppgörelse inom det rödbruna blocket - kom-
munistledaren Zjuganov mot fascistledaren Zjiri-
novskij.
I det läget gäller det att vara tydlig från svensk och
europeisk sida. Det gäller att markera det självklara
stödet både för ett demokratiskt och fredligt Ryssland
och för det ryska folkets strävan att bygga välståndet.
Handel och bistånd är viktiga för detta. Men samtidigt
måste varje försök till hot eller orättfärdig påverkan
mot grannländerna fördömas. Våldsam retorik, hot
om inmarsch och repressalier befrämjar oro och in-
stabilitet.
Detta gäller inom parentes även Kina och dess re-
lation till den demokratiska delen av Kina.
Mot bakgrund av denna händelseutveckling vore
det nu klokt om regeringen valde att fullfölja det
försvarsbeslut som fattades 1992. Det fattades när det
kalla kriget var slut och när den säkerhetspolitiska
situationen snarare såg ljusare ut än i dag.
Finland och Norge har liksom Sverige hittills valt
att hålla uppe satsningarna på försvaret. Den säker-
hetspolitiska situationen här i nordliga Europa har inte
på samma sätt som i Centraleuropa givit en gynn-
sammare säkerhetspolitisk situation.
I detta läge, när utvecklingen är osäker, är det
klokt att fullfölja den linje som inleddes till följd av
detta beslut.
Herr talman! Jag har valt att betona några punkter.
Andra moderater kommer senare under debatten att ta
upp de punkter som jag inte har haft tid att beröra här.