Herr talman! Det finns mycket i utrikesministerns
tal som man gärna instämmer i. Inledningen om att
Sveriges internationella engagemang utgår från soli-
daritet och humanism är en härlig programförklaring.
Däremot har vi som bekant andra åsikter vad gäller
EU och de ekonomiska fördelar EU givit oss under
året, liksom våra möjligheter att påverka och föränd-
ra. Vi tror inte heller att man måste vara medlem i
unionen för att ha ett gott och givande samarbete med
andra länder. Men vi skall snart ha en EU-debatt här i
kammaren, så jag går inte in på det här och nu.
Jag går i stället över till Miljöpartiets fem-
punktsprogram om internationell solidaritet.
På en enda jord med begränsade resurser är vi alla
beroende av varandra. Ansvaret för tillståndet i värl-
den är gemensamt. Vi anser att jordens människor
skall tillgodose sina grundläggande mänskliga behov
- både de materiella och icke-materiella - att männi-
skors tillit till egna initiativ, egen förmåga och egna
resurser skall vara drivkraften för samhällsutveckling-
en, att jordens länder skall få möjlighet att styra sin
utveckling på demokratiskt sätt och utifrån sina egna
behov, villkor och förutsättningar, att nuvarande oba-
lans i människors tillgång till jordens resurser skall
jämnas ut både inom och mellan länder samt att all
utveckling skall utgå från jordens livsbetingelser och
utformas så att den är miljömässigt och socialt håll-
bar.
Vi menar också att FN är den organisation som
kan ta in allt detta inom sitt verksamhetsfält. När
föregångaren till FN bildades - Nationernas förbund -
gällde det fred. Det blev ett slags kollektiv säkerhets-
institution där möten och samarbeten på alla områden
skulle stärka förtroendet medlemmar emellan så att
krig blev en omöjlighet. Tanken var också att de
pengar man använt till upprustning skulle användas
till andra ändamål, allt för att minska spänning och
misstro länderna emellan.
Verkligheten blev en annan. När andra världskri-
get bröt ut upplöstes NF. Men drömmen om en
världsfred försvann inte. Samma idéer om fred och
samarbete fortsatte in i en ny organisation - FN - som
startade sin verksamhet efter krigsslutet 1946.
Nu har FN stora ekonomiska problem. Vi har sett
rubrikerna i tidningarna: Konkurs hotar skuldsatt FN.
FN:s medlemsstater som inte betalat sin avgift är
skyldiga 4 miljarder kronor tillsammans, och det är
halva FN:s verksamhetsbudget. Det är inte konstigt att
FN inte klarar av alla sina uppgifter.
FN fyllde femtio år i höstas och behöver förändras
och reformeras. Reformeringen av FN:s säkerhetsråd
är en av de viktigaste frågorna i reorganisationen. Det
gäller medlemmarnas antal. Hur många medlemmar
skall de femton medlemmar som nu finns utökas
med? Skall fler länder än de fem som har det nu ha
vetorätt? Är det inte dags att ta bort den helt, eller i
alla fall inskränka den som ett första steg på vägen?
Utrikesministern nämnde ingenting om detta. Jag
undrar hur utrikesministern ställer sig till vetot. Vad
tänker Sverige göra för att få en ändring? Är det de-
mokratiskt att ett par medlemmar i en förening har
vetorätt?
FN fick själv inte ihop en fungerande fredsbeva-
rande styrka i f.d. Jugoslavien. FN var för svagt.
Medlemmarna ställde inte upp i den omfattning som
behövdes. Det är en förklaring. En annan är att Euro-
pa inte var starkt nog.
Det finns en amerikansk författare som heter Ge-
orge Weigel. Han är chef för Centrum för etik och
samhällspolitik i Washington och en känd politisk
kommentator. En av hans böcker finns här på riks-
dagsbiblioteket. Den handlar om ryska revolutionen -
den sista revolutionen 1989.
Jag har fäst mig vid ett yttrande av honom. Jag
läste det i en tidskrift. Han säger: Europa har förlorat
sin moraliska ryggrad. Han säger vidare: Det krävdes
två förödande världskrig och ett kallt krig för att rädda
den europeiska demokratin. I alla fallen segrade frihe-
tens styrkor bara tack vare USA:s aktiva intervention.
Jag vill inte gärna tro att det krävs två världskrig
för att rädda demokratin vare sig i Europa eller i nå-
gon annan världsdel. Ett starkt och enigt multinatio-
nellt förbund som är på sin vakt, som är lyhört för de
tidiga varningssignalerna och som inte väntar med att
ingripa har möjligheter att lyckas.
Men Weigels ord tål att tänka på när vi undrar
över stabiliteten i demokratiprocessen hos grannarna
på andra sidan Östersjön - de som nyligen gått ige-
nom ett stort och genomgripande systemskifte. Det
behövs tid för dem, och stöd av alla slag i utbildning,
kunskapsuppbyggnad, forskning, förvaltning, omsorg
osv. Allt bidrar direkt eller indirekt till ett lands sta-
bilitet när stora förändringar pågår i samhället.
Samarbetet mellan Polen, de baltiska länderna,
Ryssland och Sverige i Östersjöprogrammet handlar
om att stoppa och åtgärda de svåra föroreningarna
från industrier, jordbruk och avlopp. Det praktiska
samarbetet får i förlängningen också säkerhetspolitisk
betydelse.
I regeringens skrivelse med anledning av FN:s
femtioårsjubileum står det: Bara en stark global or-
ganisation som FN kan också möta det hot mot män-
niskors välfärd som överskrider nationalstaternas eller
regionernas gränser.
Sedan Sovjetunionen upplösts och de baltiska län-
derna blivit självständiga har också den militära hot-
bilden från öst ändrat karaktär. De senaste årens ut-
veckling medför att vi i dag måste teckna en bredare
bild av tänkbara risker, hot och påfrestningar som kan
drabba samhället även i fred, säger regeringen i pro-
positionen om totalförsvar i förnyelse.
Den nya hotbilden är kopplad till fattigdomspro-
blematiken, till den alltför snabba folkökningen, na-
turresurser som stagnerar eller minskar och den stän-
digt ökande förstöringen av natur och miljö.
Enligt Världsbanken är dricksvatten den naturre-
surs som kommer att orsaka flest konflikter länder
emellan i framtiden. Den befolkning jorden bär i dag
kan vid sekelskiftet i det närmaste ha fördubblats.
Precis som i dag är de primära livsbetingelserna för
oss färskt vatten och ren luft.
Vi måste få stopp på de föroreningar som hotar
vårt färskvatten och luften vi andas. 90 % av jordens
avlopp går direkt ut i floderna, som i sin tur leds till
sjöar och innanhav. De gränsöverskridande förore-
ningar som inga vapen och arméer i världen kan stop-
pa kan man i samarbete länderna emellan, i fredlig
samexistens, få bukt med.
Grunden för svensk utrikespolitik är
"internationellt samarbete för fred, demokrati och
välstånd". Enligt Miljöpartiet omfattar fred också en
aktiv nedrustning. Demokrati följs av respekt för
mänskliga rättigheter, och till välstånd hör att den
obalans som finns i människors tillgång till jordens
resurser skall jämnas ut.
Men den ekonomiska tillväxten i ett land får inte
uppnås till priset av en snabb miljöförstöring. Rio-
konventionen talar om hållbar utveckling som grun-
den till välstånd. Gränserna för vår utveckling sätts av
naturen, så att inte avkastningen från de förnyelsebara
naturresurserna, från åkrar, hav och skogar, äventyras
av kortsiktiga ekonomiska vinstintressen.
I-världens konsumtionsmönster är också ett hot
mot de livsuppehållande systemen. Ju större ekono-
miskt välstånd, ju större konsumtion, desto mer avfall
och sopor som inte kan tas upp i naturens kretslopp.
Även den fattiga världen sliter på naturresurserna i
ett överutnyttjande av åkrar och vattendrag samt en
avverkning av skog som man inte har de ekonomiska
möjligheterna att sköta och förnya.
Bistånd för hållbar utveckling är en viktig del i
svensk utrikespolitik. Utan miljötänkande och miljö-
hänsyn får vi ingen långsiktighet i det svenska ut-
vecklingssamarbetet. Principerna för hållbar utveck-
ling, som ingår i Riodeklarationen, är försiktighets-
principen, principen om att förorenaren betalar och
principen om användningen av miljökonsekvensbe-
dömningar.
De här tre principerna nämns ofta tillsammans. Ett
nödvändigt tillägg är socialkonsekvensbedömningar,
som bör göras samtidigt med en miljökonsekvensut-
redning. I det praktiska livet hänger de ofta tätt till-
sammans. Detta är viktigt att ha med i det internatio-
nella agerandet.
Trots alla vackra ord om hänsyn och om nödvän-
digheten av miljövänliga produkter kommer ofta
miljökraven i andra hand och hänsyn till s.k. han-
delshinder i första rummet.
I Sverige har vi gjort beräkningar av vårt lands
miljöskuld. Miljöskuld betyder den summa som det
skulle kosta att reparera kända miljöskador och åter-
ställa skadad natur i sitt ursprungliga skick. I Sverige
uppskattas den summan till 7 miljarder om året. Att
bedöma ett lands miljöskuld samtidigt som man be-
dömer tillväxten ger en idé om tillväxtens kvalitet. Är
det en ekonomisk tillväxt som står i samklang med en
hållbar utveckling eller en tillväxt som bara får miljö-
skulden att öka? Världens nya industriländer behöver
den kunskapen från oss i-länder. Här har länderna i
FN ett stort ansvar.
Miljöpartiet anser att det svenska målet, att 1 % av
bruttonationalinkomsten anslås till internationellt
utvecklingssamarbete, är ett ständigt mål att arbeta
för. Vi hoppas att det är med i nästa budget.
En hållbar utveckling handlar inte bara om eko-
nomi och miljö. Den handlar också om ett lands socia-
la, kulturella och demokratiska betingelser. Jämsides
med den nya säkerhetspolitiska hotbilden får biståndet
också en ny och annorlunda betydelse. Det blir ett
konfliktförebyggande instrument, på sikt fredsskapan-
de. Det blir ett utrikespolitiskt instrument för att
minska de sociala klyftorna och fattigdomen och
skapa stabila stater och samhällen.
I detta anförande instämde Ewa Larsson, Eva
Goës, Per Lager, Gudrun Lindvall, Ronny Korsberg,
Ragnhild Pohanka och Gunnar Goude (alla mp).