Herr talman! När regeringens deklaration förr i ti-
den högtidligen lästes upp av kungen, i det s.k. tronta-
let, löd ofta öppningsraderna: "Sveriges förhållande
till främmande makter är gott." Så skulle mycket väl
även årets deklaration ha kunnat inledas. Vi bor i ett
fredligt och tryggt land. Krig och ofred finns på andra
håll i vår värld, inte runt våra gränser.
När jag i söndags tog en skön promenad i det
strålande vintervädret i min vackra hemstad Norrkö-
ping passerade jag Albrektssalen, en samlingssal som
för bara någon vecka sedan troligtvis var helt okänd
för er som bor utanför Norrköping. Men det är den
inte längre. För drygt en vecka sedan vrålade 700
skinheads och andra nazister och fascister slagord just
i Albrektssalen. Mellan väggarna ekade "arisk stat -
judehat" och "Sieg Heil, Sieg Heil". Albrektssalen i
Norrköping blev över en natt känd, och det i ett sam-
manhang som väcker avsky.
180 poliser var inkallade för att se till att nazist-
mötet kunde hållas och att allt gick lugnt till väga.
Många har haft synpunkter på polisens agerande.
Eventuellt tänkte några, som via sin TV såg nazist-
hälsningarna, hakkorsflaggorna och hörde slagorden,
på Ulf Lundells berömda sång som börjar med orden:
"Du kanske säger Norrköping, det är en jävla stad."
Förknippa för all del inte Norrköping som stad
med vad som hände denna lördagskväll i Albrektssa-
len, utan minns hellre fortsättningen på Ulf Lundells
text, där han i nästa rad sjunger: "Då har du aldrig gått
på stadens Södra Promenad." Det är en hyllningssång
till en fin stad, som under en februarilördag chockades
av skränande nazister med hakkorsflaggor i händerna.
Det är nästan ofattbart att vi i svenska städer år
1996 får uppleva nazistmöten av detta slag. Vi får inte
rycka på axlarna och invagga oss i tron att det bara är
fråga om en liten, vilsen extremgrupp som njuter av
att provocera. Nej - vi måste reagera starkt.
Sverige anses av internationella bedömare vara det
land i Västeuropa, vid sidan av Tyskland, där nazister
är mest aktiva. Det är här, inom våra gränser, som
nazister från olika länder planerar och genomför sina
nazistmöten. Detta måste stoppas i tid, annars kan det
växa och så småningom bli okontrollerbart. Vi har sett
och upplevt det förr.
Jag vill därför fråga utrikesministern vilka åtgär-
der regeringen ämnar vidta för att förhindra sådant
som hände i Norrköping så att vi slipper få uppleva
något dylikt igen. Finns det några planer eller några
tankar?
Innan jag tog den där söndagspromenaden hade
jag hunnit läsa morgontidningarna. Där fanns några
rubriker som jag vill citera.
"IRA-bomb bröt vapenvilan." Det hela illustrera-
des med en bild av förödelsen som bomben åstad-
kommit i Docklands i östra London.
"Flyktingläger i Zaire stängs." Vi ser samma ru-
brik i dagens tidning.
"Vänsterfolk dödade i Turkiet."
"Bosnienserber bryter med Nato."
I dagens tidning kan vi läsa bl.a. följande rubriker:
"FN nära bankrutt. Budgeten måste bantas efter
budgetunderskott på tre miljarder."
"Höjd beredskap på Taiwan."
Jag skall återkomma till dessa två rubriker litet se-
nare.
Som sagt var, bor vi i ett lugnt hörn av vår värld.
Men vad framtiden har i sitt sköte vet vi inte; det kan
vi enbart spekulera över och förhoppningsvis dra de
rätta slutsatserna samt försöka genomföra det vi tror
kan föra oss in mot en fredlig utveckling. Ty utan fred
blir det ingen utveckling. Vi känner alla förtvivlan
och maktlöshet när vi via rubriker och TV-skärmar tar
del av krig och förintelse, tortyr och flyktingström-
mar, hunger och svält. Men känslan av maktlöshet får
inte förlama oss. Alla goda krafter måste samverka
för en bättre framtid; en bättre värld för kommande
generationer.
Herr talman! Politiken är ofta alltför kortsiktig.
Det är nu vi planerar för den värld våra barn och
barnbarn skall växa upp i och framleva sina liv i. Vi
som hunnit bli mor- och farföräldrar stannar kanske
på ett speciellt sätt upp inför detta perspektiv.
Som exempel tar jag mitt eget barnbarn Alexan-
der. Om han blir lika gammal som jag är i dag har
tiden runnit i väg till år 2050. Då har jordens befolk-
ning för länge sedan fördubblats, med den takt i be-
folkningsökningen vi har i dag. Då skall dubbelt så
många kunna äta sig mätta - något som vår värld inte
klarar av i dag, med dagens befolkningssiffra.
Och blir Alexander lika gammal som min mor
skall han skriva årtalet 2080 när han kvitterar ut sin
pension. År 2080 skall han förhoppningsvis kunna
leva i en fredlig värld, andas frisk luft, äta sig mätt
och bada i rent Östersjövatten. Det är detta tidspers-
pektiv vi skall ha när vi nu planerar inför framtiden.
År 2080 kan tyckas vara ett långt perspektiv, men vi
sätter upp dagordningen nu.
Det är därför det är så oroväckande att det inter-
nationella solidaritetsarbetet får allt svårare att hävda
sig. FN brottas med ekonomiska svårigheter på grund
av dålig betalningsmoral bland sina medlemmar, där
USA står i skamvrån med alla sina stora skulder till
FN.
Och här hemma i Sverige har regeringen frusit bi-
ståndsbudgeten fram till 1998. Det innebär, att för
varje år som går sjunker biståndets andel av BNP. I
dag ligger det på ca 0,87 %, dvs. långt från det enpro-
centsmål utrikesministern talat om här i dag. Och
värre blir det fram till 1998. Kanske även Sverige då
får svårigheter att nå upp till de 0,7 % som är FN:s
krav på sina medlemmar.
Jag vill därför fråga utrikesministern: Är det inte
dags att ändra på detta nu och redan i den budget som
läggs i september vända trenden och låta ord bli
handling? Då skulle krystade deklarationer om enpro-
centsmål inte låta så tomma. I stället skulle solidarite-
ten och trovärdigheten öka.
Herr talman! Jag gav tidigare exempel på tidnings-
rubriker som visar hur människan misslyckas med att
leva i fred och harmoni. Är då bilden så mörk som
rubrikerna basunerar ut?
Nej, det finns naturligtvis hoppingivande tecken
också. Ett sådant är det pågående EU-arbetet och
EU:s utvidgningsmöjligheter för att åstadkomma mer
av samarbete och mindre av konfrontation. Och även
här är det viktigt att vi ser de möjligheter som erbjuds
insatta i ett längre historiskt perspektiv.
För inte alltför många hundra år sedan utkämpade
östgötar, västgötar, smålänningar och dalkarlar blodi-
ga krig och bataljer med varandra, ända tills de fann
att det var ett dåligt sätt att lösa gemensamma tvister
och problem. Bättre var att tala med varandra. Så
småningom blev Sverige ett land. Men krigen fortsat-
te, nu med våra nordiska grannländer, ända tills vi
fann att det var bättre att bryta ner gränserna mellan
våra länder för att kunna resa fritt utan pass, studera
och arbeta hos varandra och umgås och lära av var-
andra. Utbyte skapade, och skapar i dag, förståelse
och respekt.
Nu har vi gått vidare in i Europa. Vi bryter ner
gränserna och skapar kontakt på olika plan - ekono-
miskt, politiskt och kulturellt - allt i akt och mening
att öka kontakterna och säkra en fredlig utveckling. Vi
går vidare med utvidgning av EU öster och söder ut.
Baltikums länder liksom länder i Öst- och Centraleu-
ropa vill in i gemenskapen.
Det är i detta historiska perspektiv vi skall se ut-
vecklingen, och det är vi som lever nu som har den
historiska uppgiften att gå vidare i detta fredsarbete.
Det har förvånat mig länge, och det förvånar mig i
dag också, att det finns partier som Vänsterpartiet och
Miljöpartiet som inte fullt ut och helhjärtat vill gå in i
detta arbete utan i stället är motsträvare.
Herr talman! "Regeringen vill göra de närmaste
åren till en kraftsamling inom EU-samarbetet för att
kunna välkomna nya medlemmar." Så formulerade
sig utrikesministern i deklarationen. Det är bra att
ministern så tydligt markerar denna ambition. Jag
noterar också med tillfredsställelse utrikesministerns
öppenhet vad gäller begreppet "vår gemensamma
säkerhet". Jag citerar: "Diskussionen om NATO:s
utvidgning befinner sig i gränslandet mellan det
gamla och det nya sättet att se på säkerhet i Europa".
Ja, så formulerar sig ministern i dag. Men för
mindre än ett år sedan var det omöjligt att få gehör för
att denna diskussion skulle kunna få föras i Försvars-
beredningen. Och i dag leder NATO fredsstyrkan
IFOR i Bosnien, där vi också har svensk medverkan.
Förändringen har gått fort, och regeringen har snabbt
anpassat sig i efterhand. Varför detta tövande? Varför
denna senfärdighet?
Herr talman! Demokratin är det enda styrelseskick
som ger utrymme för den mänskliga skaparkraft som
är nödvändig om den fattiga världen skall kunna ut-
vecklas. Det är den enda samhällsordning som skän-
ker människan värdighet. I ett land som präglas av
politisk frihet frigörs kraft för sociala förändringar
och ekonomisk utveckling. Demokratin är det enda
styrelseskick som ger möjlighet att lösa konflikter
med fredliga medel.
Hade det funnits demokratiska traditioner i Rwan-
da och Burundi skulle miljoner människor sluppit fly
och slaktas. Det var i bägge fallen en oförmåga hos
landets elit att acceptera demokratins yttersta konsek-
vens - risken att förlora makten - som ledde till det
fruktansvärda blodbad som ägde rum i Rwanda och
som fortfarande utgör ett påtagligt hot i Burundi i dag.
Hade demokrati och mänskliga rättigheter fått
prägla länder som Iran, Irak, Kina, Kuba, Nordkorea
osv. - listan kan göras mycket lång - skulle männi-
skor från dessa länder inte befinna sig på flykt från
sina hem. Ca 50 miljoner människor är i dag på flykt
inom eller utom sina länder därför att deras länder
inte är demokratiska och inte respekterar mänskliga
rättigheter. Bl.a. just därför är demokratiarbetet vår
tids största utmaning.
Kina är ett land där demokratin ännu inte fått nå-
gon chans och ett land från vilket vi får ständiga rap-
porter om brott mot mänskliga rättigheter. Många av
oss har på våra näthinnor de förskräckliga bilderna
från barnhemmen. Samtidigt ämnar Taiwan gå till val
nu den 23 mars för att i demokratiska val välja sin
president. Kina hotar i dag med vapenskrammel, och
vi har fått en mycket osäker situation därför att demo-
kratiska val skall hållas i Taiwan. Det är en helt ab-
surd situation, kan man tycka.
Jag skulle vilja avsluta med en fråga på det temat
till utrikesministern. Det skulle vara intressant att höra
svaret. På vilket sätt tänker regeringen markera Sveri-
ges stöd för den demokrati som nu etableras i
Taiwan?