Fru talman! I regeringens utrikesdeklaration ägnas
ett förvånansvärt kort avsnitt åt utvecklingen i Ryss-
land. Detta trots att regeringen själv betonat att den
fortsatta utvecklingen där är av stor betydelse för
Sverige, för Europa och globalt. En så viktig och
central fråga hade förtjänat en mer central plats och
en utförligare analys. Regeringen utgår från att rörel-
seriktningen i Ryssland mot fortsatta reformer och
mot nära samarbete inom den europeiska samarbets-
strukturen består.
Moderata samlingspartiet har nära och omfattande
kontakter med de demokratiska krafterna i Ryssland.
Jag själv är möjligen en av dem i denna kammare som
oftast har besökt Moskva de senaste åren. Det är, får
jag säga, alldeles påtagligt i våra kontakter med de-
mokrater i Ryssland, vilken oro också kloka och ba-
lanserade personer känner för den politiska utveck-
lingen inför presidentvalet och inför det som kommer
efter detta.
Därför duger det inte att stoppa huvudet i sanden
och hoppas på att allt ordnar sig till det bästa. Det kan
vi ju alla hoppas på, men i säkerhetspolitikens natur
ligger att särskilt noga analysera och förbereda sig på
de mest ogynnsamma alternativen. Därigenom skapar
man beredskap och handlingsfrihet.
Därför vill jag uppmana regeringen att på grund-
val av riksdagens säkerhetspolitiska analys, och med
hänsyn tagen till utvecklingen i Ryssland, möjliggöra
en ordentlig prövning av det framtida försvarsbeslutet.
Det är inte hållbart att gå in i detta med låsta ramar.
Det kan ju inte vara så att utfallet för försvaret blir
detsamma oavsett vilken analys som görs.
Sverige är militärt alliansfritt. Det ställer betydan-
de krav på vår förmåga att upprätthålla en försvarska-
pacitet. Det är faktiskt själva kärnan när det gäller att
göra den militära alliansfriheten trovärdig.
Fru talman! Jag vill också ta upp en detalj i rege-
ringens utrikespolitiska deklaration. Det gäller be-
greppet gemensam säkerhet. Jag tycker att den form i
vilken detta tas upp är litet olyckligt. Jag har tidigare
här i kammaren påtalat att när detta en gång togs upp i
början av 80-talet, så innebar det då att man skulle
skapa säkerhet genom att blunda för diktatur och
förtryck i öst. Vi hade t.o.m. en utrikesminister som
påstod att man inte fick utsätta systemen för systema-
tisk kritik. Enstaka händelser kunde möjligtvis kritise-
ras, men det fick inte vara fråga om systematisk kri-
tik.
Den säkerhet vi nu bygger upp, bygger inte alls på
detta, utan på motsatsen. Den bygger på demokrati
och på mänskliga rättigheter, och på att vi med skärpa
skall hålla fast vid detta. Jag hoppas att utrikesminis-
tern i den meningen står bakom den nya tolkningen av
den gemensamma säkerheten, och att hon inte står
bakom 1982 års begrepp.
Fru talman! Nu skall jag göra utrikesministern
mindre besviken än hon blev när hon sade att jag inte
talade om världen bortom Medelhavet. Jag talade
visserligen något om världen söder om Medelhavet,
men i övrigt gjorde jag det inte. Det beror mer än
något annat på att jag inte var klok nog att disponera
mitt anförande rätt.
Det pågår en glädjande utveckling i tredje världen.
Fattigdomen minskar snabbt, förmodligen snabbare än
någon gång tidigare i mänsklighetens historia. Det
innebär också att klyftan mellan de fattiga länderna
och de rika länderna minskas. Den minskas dessutom
på rätt sätt: det är de fattiga som blir rikare i stället för
tvärtom.
Men det uppstår en klyfta inom den tredje världen
mellan de länder som utvecklas och de länder som
stagnerar. Det är en allvarlig klyfta, och den är väx-
ande. Ungefär 70 % av u-världens befolkning lever i
länder som uthålligt växer snabbare än t.ex. Sverige.
De flesta av dessa länder växer mycket snabbt. Det
gäller främst Asien, men det gäller också vissa länder
i Afrika och Sydamerika. Jag vill särskilt framhålla
det glädjande i att Indien nu sällar sig till de länder i
Asien som har en mycket snabb tillväxttakt.
Det stora problemet är dock de u-länder som stag-
nerar. Särskilt allvarligt är det för den sjättedel av u-
ländernas befolkning som bor i länder som blir fatti-
gare år efter år och där tillväxten inte hinner med
befolkningsökningen. Det handlar normalt om länder
som fastnat i socialism, feodalism eller merkantilism,
som latinamerikanarna kallar sin statsstyrda ekonomi.
Dessa länder blir fattiga därför att utvecklingen hind-
ras, och det är nästan alltid statsmakten som är det
största utvecklingshindret. Fattiga bönder berövas sin
utvecklingsmöjlighet genom priskontroller och statli-
ga tvångsuppköp. Städernas sluminvånare förvägras
möjlighet att äga sin mark och sin bostad och att starta
mikroföretag.
Det finns länder som i decennier fått mycket bi-
stånd och som likväl inte har blivit rikare utan fattiga-
re. En del av Sveriges samarbetsländer finns i denna
kategori. Det här ställer också biståndet inför ett svårt
dilemma. Skall bistånd över huvud taget ges till
statsmakten i länder där denna hindrar utvecklingen,
länder där staten gör folk fattigare i stället för rikare?
En skillnad mellan de snabbväxande u-länderna
och de stagnerande, är just att statsmaktens roll är
väsentligt mindre, men av högre kvalitet i de först-
nämnda länderna. Länderna i Afrika har t.ex. högre
skattetryck och större offentlig sektor än länderna i
Asien.
Statens uppgift är i första hand att skapa ett rätts-
samhälle. Det handlar om att se till att alla barn får en
grundutbildning och att det finns grundläggande häl-
sovård. Tyvärr har många regeringar helt andra priori-
teringar. Omfattande statsägande och regleringar är
alltför vanligt. Flera av Sveriges biståndsländer har,
trots omfattande biståndsflöden under lång tid, ännu
inte en allmän skolutbildning för alla flickor och poj-
kar, det som vi i Sverige införde genom 1842 års
folkskolestadga.
Det krävs inte så stora resurser för detta. Endast en
mindre del av ett lands BNP behöver avsättas för att
klara det. Trots biståndsflöden från många olika län-
der på ibland, 10 %, 15 %, ja upp till 40 % av BNP,
saknas ofta denna den mest fundamentala av faktorer
för utveckling; att alla får lära sig läsa, skriva och
räkna.
Det är viktigt att Sverige inte ger bistånd till
statsmakter som gör sina folk fattigare. Det är viktigt
att vi entydigt står på utvecklingens sida och inte på
stagnationens.
Låt mig avslutningsvis säga att FN-systemet har
en viktig uppgift när det gäller att stödja u-länderna i
fattigdomsbekämpningen. Det gäller att se till att FN:s
roll i det avseendet förbättras och skärps.