Fru talman! Jag kan efter Karin Falkmers inlägg
konstatera att det i mycket råder en samsyn också
kring frihandelspolitiken, liksom det visade sig göra
under den allmänna utrikespolitiska debatten nyligen.
Det är förstås en styrka för ett land som Sverige, inte
minst som nytt EU-land.
Jag vill dock ta upp två saker där vi kanske har om
inte delade meningar så i varje fall olika inriktning.
När det gäller de regionala initiativen menar jag att
det kan ligga en fara i att många olika regioner nu
utarbetar egna regler som går långt utöver handelsom-
rådet och långt utöver tullavveckling. Det kan t.ex.
handla om investeringar. Om man bara trampar på i
den riktningen kan det ganska lätt leda till fem olika
regionala investeringsavtal. Det kan inte vara rimligt
och vettigt i en värld där produktionssystemen är mer
globaliserade. Det måste vara riktigare att WTO tar
sig an den uppgiften.
Däremot håller jag med om, och det ingick också i
vad jag sade, att regionala initiativ kan vara en expe-
rimentverkstad där man startar med att frigöra eko-
nomisk aktivitet på områden där tiden ännu inte är
mogen för multilaterala, världsvida förhandlingar. Det
gäller t.ex. tjänsteförhandlingarna under 80-talets
början mellan Australien och Nya Zeeland, och det
finns även andra exempel. Sedan kan erfarenheterna
av de regionala initiativen lyftas vidare på ett multila-
teralt plan. Jag hoppas att de nya elektronik- och
högteknologiförhandlingar som kommer att föras
mellan EU, USA och Kanada skall kunna ha den
rollen. På den punkten är jag överens med Karin
Falkmer.
Vad beträffar de andra två punkterna får jag up-
penbarligen återkomma i nästa replik, eftersom min
tid är ute.