Fru talman! Att ändra ståndpunkt är ibland enda
möjligheten att få någonting att hända. Vi kan inte ha
den situation vi har i dag. Jag tror inte att en föränd-
ring av arbetsrätten är vare sig det allena saliggörande
eller det enda förslaget som är vettigt att komma med.
Men det händer absolut ingenting.
Vi kan titta på hur situationen ser ut för den en-
skilda människan där det finns en facklig organisa-
tion. Om man inte får facket med sig sitter man otro-
ligt ensam. Likaså är det för den lille företagaren som
är ensam och har en stor facklig organisation att dis-
kutera med. Han känner sig också ensam och över-
körd och vågar inte göra någonting. Vi måste alltså
hitta nya förslag till förbättringar på arbetsrättens
område, för att fler människor skall få jobb.
Det är klart att det är jätteviktigt att vi får fler an-
ställda inom kommuner och landsting för vård, om-
sorg och skola, men det måste också finnas männi-
skor som producerar varor och tjänster och som ser
till att vi har en grund för att kunna anställa fler män-
niskor inom den offentliga sektorn. Den är oerhört
viktig för oss, och den måste också finnas för att vi
skall ha en grund för att kunna utöka antalet företag
och antalet anställda i den privata sektorn. Vi måste
också se till att den privata sektorn fungerar bättre än
i dag.
Men vi får inga förslag till riksdagen. Det händer
ingenting. Det är det som ibland gör mig så uppgiven
i den diskussion som förs i kammaren.