Fru talman! För exakt en vecka sedan stod den
nya finansministern i denna talarstol och uttalade:
"Arbetslösheten skall betvingas. Målet är att den
öppna arbetslösheten skall nå 4 % under år 2000."
Detta var helt i linje med den socialdemokratiska
retoriken och höstens regeringsförklaring.
I dag finns det nog ingen seriös bedömare som
tror på det uppsatta 4-procentsmålet. Vårpropositio-
nen ger också helt andra signaler.
Halveringsmålet är devalverat till ett riktmärke,
och prognosen för arbetslösheten ligger på 5,4 % -
långt ifrån det uppsatta målet. Denna prognos är i sig
optimistisk, om jämförelse görs med Konjunktur-
institutets prognos där den öppna arbetslösheten be-
räknas ligga på 5,7 % år 2000. Visserligen sjunker
arbetslösheten för närvarande, till stor del beroende
på konjunkturella faktorer. Men konjunkturen kan
snabbt förändras, och är de strukturella felen inte
åtgärdade kan arbetslösheten åter öka.
Jag beklagar att varken utskottets socialdemokra-
tiske ordförande eller ministern deltar i dagens debatt.
Det hade varit intressant att höra deras syn på 4-
procentsmålet. Hur ser Socialdemokraternas Anders
Karlsson på detta? Tror Anders Karlsson på talet om
att de 4 procenten skall uppnås? Det ärliga svaret
borde vara att målet inte kommer att uppfyllas. Detta
reser ett antal följdfrågor: Varför gör regeringen ing-
enting? Vilka hinder finns det för ökad sysselsätt-
ning? Vad behövs för anpassning till en modern ar-
betsmarknad?
Om regeringen, enligt vårpropositionen, inte själv
tror på sitt uppsatta mål, varför kommer då inga för-
slag som är verkningsfulla? Samtalen mellan rege-
ringen och näringslivet har varken lett till någonting
konkret eller skapat förutsättningar för ett bättre fö-
retagsklimat. Det ömsesidiga förtroendet mellan nä-
ringslivet och regeringen har snarare försämrats.
Någon annan slutsats är det svårt att dra, efter bl.a.
statsministerns klumpiga inhopp i debatten. Den 6
mars redovisade näringslivets företrädare i Tillväxt-
gruppen i DN Debatt sin syn på statsministerns utta-
lande:
"Tror Göran Persson att ett gott samtalsklimat
mellan företag och regering främjas av att regering-
ens främste företrädare söker politiska poäng i vad vi
inte uttalat oss om? Tror man att förtroendet ökar när
näringsministern och hans grupp betraktas som en
'opinionsgrupp bland andra' av finansministern?"
I dag kunde vi höra Lars Ramqvist säga: Förtro-
endet är i botten. Vi har bränt oss. Sorgligt utfall.
Kastade på gatan.
Inte med bästa vilja i världen kan man påstå att
relationerna är särskilt hjärtliga.
Fru talman! I regeringsförklaringen 1994, alltså
för fem år sedan, beskrev Ingvar Carlsson målande:
"Arbetslösheten skär som en kniv genom det
svenska välfärdssamhället. Alla drabbas av arbetslös-
heten, inte bara de arbetslösa. Får arbetslösheten
fotfäste kommer välfärden att undermineras."
Ingvar Carlsson menade att en av regeringens ab-
soluta huvuduppgifter var att minska arbetslösheten.
Men löften blev just bara löften. I dag är närmare
20 000 färre svenskar i arbete än då Ingvar Carlsson i
oktober 1994 presenterade sin regeringsförklaring.
Jag får säga som i TV-reklamen: Bra jobbat rege-
ringen!
Att det finns grundläggande strukturella fel inom
arbetsmarknaden går det inte att komma runt. Såväl
företag som kvalificerad arbetskraft flyr Sverige. Det
nya valspråket tycks vara: Ur Sverige - i tid!
Stora företag flyttar både huvudkontor och verk-
samhet utanför Sveriges gränser. I dag kan vi erfara
att Esselte flyttar till London. Omkring 60 % av stor-
företagen tror att inköpen i Sverige kommer att mins-
ka inom de fem kommande åren. Detta kommer att
slå hårt mot de svenska underleverantörerna.
En av fyra av årskullen nyutexaminerade civilin-
genjörer lämnar Sverige och bara två av fem av dessa
kommer tillbaka. Det är bra för Sverige att arbeta
internationellt, men problemet är att alltför få kom-
mer hem igen.
Det finns mer än 600 000 företag i Sverige. Över
400 000 av dessa är utan anställda. Problemet är att
dessa ensamföretag i ringa grad växer och anställer
arbetskraft. Det finns alltså grundläggande hinder för
att företagen skall anställa.
Huvudsakliga hinder för fler jobb är skattesys-
temets utformning, synen på företagandet och en
omodern arbetsrätt.
Fru talman! Dagens betänkande behandlar motio-
ner om förändring av arbetsrätten. Det är en arbetsrätt
som härrör från början av 1970-talet och bygger på
förlegade föreställningar om hur näringslivet ser ut
och under vilka villkor företagen arbetar, en arbetsrätt
som också så gott som entydigt, av företagare, anses
vara en hämmande faktor för tillväxt och ökad syssel-
sättning.
Arbetsrätten är illa anpassad till de krav som ställs
på företagen, vilka måste kunna vara flexibla till
såväl konjunktursvängningar som andra strukturella
förändringar. Störst konsekvenser har lagstiftningen
för de små företagarna. Den arbetsrättsliga lagstift-
ningen har aldrig anpassats för små företag. Dessa
anser regelverket alltför krångligt och omfattande.
Därför väljer många mindre företag att inte växa och
utvecklas, som de annars skulle kunna göra.
Något som ofta hörs, av framför allt småföretaga-
re, är att de inte har viljan att växa. Utan vilja och
motiv för tillväxt får vi därför inte de många arbets-
tillfällen som skulle kunna tillkomma.
I dag kan vi också konstatera att nyföretagandet
minskar kraftigt. Under årets början minskade antalet
nystartade företag med 14,1 % jämfört med samma
period förra året och med hela 22,1 % jämfört med
1997.
Fru talman! Arbetsrätten består av ett omfattande
regelverk som i grunden måste anpassas till en mo-
dern arbetsmarknad. Det är ett stort arbete, det finns
nästan 80 lagar och förordningar inom arbetsrätten.
Utgångspunkten för en sådan här utredning är enligt
den moderata grundsynen regler som ger största möj-
liga utrymme för nya anställningar och som samtidigt
stärker den enskildes egen ställning på arbetsmarkna-
den. Jag beklagar att utskottsmajoriteten inte kunde
ställa sig bakom förslaget att göra denna mer genom-
gripande översyn av arbetsrätten.
Det finns bland motionerna i betänkandet många
förslag som skulle göra att det svenska företagskli-
matet blev bättre. Utskottsmajoriteten, framför allt
Vänstern och Socialdemokraterna, förkastade så gott
som alla ansatser till att åstadkomma strukturella
förändringar som innebär förbättringar för företag-
samheten.
Det finns dock ett undantag där en motion har till-
styrkts. Det gäller turordningsreglerna i LAS, som
bland företagsledare anses vara bland de största pro-
blemen.
Det är svårt att förstå att en mindre förändring av
turordningsreglerna, där de små företagen kan un-
danta två anställda vid en neddragning, kan väcka så
upprörda känslor hos LO-pamparna och vice nä-
ringsminister Mona Sahlin.
Förklaringen till att LO:s avtalssekreterare Hans
Karlsson uppmanat till strid kan vara att LO inte
tolererar några som helst förändringar som gör att
deras maktposition förändras. Den egna makten går
före dem som står utanför arbetsmarknaden. LO tycks
värna om dem som har ett arbete, men är ointresserat
av dem som står utanför arbetsmarknaden.
Turordningsreglerna brukar inte vålla företagen
några problem är ett argument som facket vanligen
hävdar. Det kan måhända vara så i många fall. Men
då skall man komma ihåg att det oftast gäller de stör-
re företagen och de som har kollektivavtal.
Lagen är semidispositiv, vilket gör att undantag
endast kan göras med stöd av kollektivavtal. De som
står utanför kan inte göra turordningslistor, och det
finns exempel på att företagare av den anledningen
har tvingats att lägga ned sin verksamhet.
Att facket till stor del står isolerat i sin inställning
verifieras av en Skop-undersökning. Två av tre
svenskar anser att den som klarar jobbet bäst skall få
stanna. I samma undersökning framkommer även att
två av fem tvekar att byta jobb därför att det skulle ge
en sämre anställningstrygghet. Det är en mycket hög
andel, som visar att turordningsreglerna motverkar en
nödvändig flexibilitet och rörlighet inom arbetsmark-
naden.
Varför går då inte regeringen och Socialdemo-
kraterna emot facket? En viktig förklaring ligger
säkert i det socialdemokratiska partiets stora beroende
av facket, inte bara propagandahjälpen utan även de
stora belopp som partiet erhåller av LO. Röster från
facket visar detta tydligt: "Från fackets sida ställer vi
krav på att arbetsrätten inte skall förändras, vi vill inte
se några försämringar i LAS." Det säger en ombuds-
man på Kommunalarbetareförbundet.
En annan röst: "De fyra miljoner vi har gett är
förbundna med krav. Pengarna skall användas till att
fatta beslut som gagnar våra medlemmar, annars
skulle vi inte ge dem." - Ekonomichef, Handels.
Fru talman! Det finns all anledning att snarast ge-
nomföra en förändring av turordningsreglerna för
framför allt de små företagen. Jag hälsar därför ut-
skottets ställningstagande med tillfredsställelse och
hoppas att vi därigenom både kan underlätta för dessa
företag, så att de får en chans att behålla erforderlig
kompetens i samband med neddragningar, och un-
derlätta för arbetslösa att komma in på arbetsmarkna-
den.
Jag yrkar därför bifall till utskottets hemställan
vad gäller turordningsreglerna, så att undantag med-
ges från dem vad gäller totalt två personer i företag
med färre än tio anställda.
Fru talman! Under perioden 1991-1994, under
fyrpartiregeringen, förbjöds fackliga stridsåtgärder
mot enmans- och familjeföretag för att tvinga fram
kollektivavtal. Denna lagändring var bland de s.k.
återställarna som den socialdemokratiska regeringen
skyndsamt införde i samband med att de återkommit i
regeringsställning 1994.
I dag kan alltså facket sätta en ensamföretagare,
utan någon anställd, i blockad för att tvinga honom att
teckna kollektivavtal. Detsamma gäller familjeföreta-
gare utan någon anställd utanför familjen. Det är för
mig obegripligt och oanständigt att arbetstagarorgani-
sationerna skall kunna bestämma vilka relationer som
skall råda mellan de familjemedlemmar som arbetar
inom sitt företag eller att tvinga en enmansföretagare
utan någon anställd till kollektivavtal. Stridsåtgärder
mot denna typ av företag tillgodoser inte något rim-
ligt fackligt intresse. Det finns naturligtvis heller
ingen anledning att tillåta att man genom sympatiåt-
gärder stöder någon i en konflikt med sådana företag.
Den bestämmelse som gällde 1994 byggde på ett
omsorgsfullt utredningsarbete. Den hade befunnits
förenlig med regeringsformen och av Sverige ratifice-
rade internationella konventioner på området. Det
finns alltså inga som helst skäl att inte skyndsamt
begära att regeringen återkommer med förslag till
riksdagen om förbud mot blockad av enmans- och
familjeföretag.
Fru talman! Avslutningsvis vill jag helt kort redo-
visa den moderata inställningen till lagstiftningen vad
gäller rätten till stridsåtgärder. Vi motsätter oss inte
rätten till fackliga stridsåtgärder. Vår inställning är
dock att det måste finnas en balans på arbetsmarkna-
den för att inte en organisation skall ha ett otillbörligt
inflytande på lönebildning och avtal.
I dag är det möjligt att med små insatser mer eller
mindre slå ut verksamheter med stora ekonomiska
skador till följd. Det är fråga om insatser som kostar
lite för den egna organisationen men orsakar opro-
portionellt stora kostnader för motparten eller tredje
man. Detta gäller särskilt förbund som organiserar
nyckelpersoner. Ett proportionalitetskrav för stridsåt-
gärder bör därför införas.
Vi finner det även orimligt att andra än de som di-
rekt berörs av en konflikt skall kunna dras in i den.
Sympatiåtgärder till förmån för en helt utomstående
part bör därför förbjudas i den möjliga omfattning
som står i överensstämmelse med internationell rätt
och mot regeringsformen.
Fru talman! Jag står naturligtvis bakom samtliga
våra reservationer, men för tids vinnande yrkar jag
bifall endast till reservation nr 5 samt till utskottets
hemställan under mom. 7.