Fru talman! Efter fyra heta veckor står vi till slut
här för att debattera arbetsrätten, med motioner från
allmänna motionstiden - veckor som har präglats av
hot, påhopp och intensiva påtryckningar med uttryck
som inte lämpar sig för den här talarstolen.
Miljöpartiet har genom tidigare motioner och in-
terpellationer fått igenom en hel del som betytt myck-
et för arbetstagarna men som facket, tyvärr, inte har
en aning om och inte heller har brytt sig om att fråga
om eller ens ta reda på. Nej, nu satsas det miljoner på
att driva en kampanj som i många stycken har varit
smutskastning. Birger Schlaug kommer att prata mer
om det i sitt inlägg. Miljöpartiets manliga språkrör
har minst sagt varit utsatt i den här kampanjen.
Miljöpartiets förslag om ett undantag i turord-
ningsreglerna för småföretagen syftar till att säkra
jobben och att underlätta tillkomsten av nya jobb. Det
är viktigt att små företag vågar anställa och att ar-
betstagare trivs med sin uppgift.
Fru talman! I maj 1997 framställde jag en inter-
pellation till dåvarande arbetsmarknadsminister Mar-
gareta Winberg om inlåsningseffekter på arbetsmark-
naden. Professor Gunnar Aronsson på Arbetslivsin-
stitutet har gett ut en rapport som visar att så mycket
som 28 % av dem som har ett arbete känner sig in-
låsta på det jobb de har och därför inte vågar sluta.
Jag tog i det sammanhanget upp det faktum att ka-
rensdagarna för egen uppsägning var för många.
Regeringen hade tidigare föreslagit 60 dagar men
Miljöpartiet fick igenom en sänkning till 45 dagar
med sikte på 20 dagars karenstid. Dessa människor
mår psykiskt dåligt. Att mista sin a-kassa under så
lång tid kan i flera fall vara förödande.
Fru talman! Jag kände det som en framgång när
regeringen, efter ett flertal interpellationer och frågor,
tillsatte en arbetslivsdelegation där det nu skall dis-
kuteras om tystnaden på jobben.
Professor Gunnar Aronsson pekar i sin rapport på
att många av dem som är tillsvidareanställda upplever
att de inte befinner sig i det yrke där de skulle vilja
vara. Dessa människor är ofta kompetenta och skulle
kunna gå direkt till en annan arbetsgivare. Men de
vågar inte detta därför att de får ett sämre anställ-
ningsskydd som nyanställda. 25 % uppger att de inte
vågar ta steget därför att regeln sist in, först ut då
kommer att drabba dem.
Symtom som dessa människor uppvisar är bl.a.
stress och huvudvärk. Det kan vara människor som
har fått behålla jobbet när arbetsstyrkan för övrigt
skurits ned och som också drabbas av en inlåsningsef-
fekt.
Om man vill byta jobb hamnar man nederst på tu-
rordningslistan. Detta leder till att omsättningen på
arbetsmarknaden minskar. Det blir inte rätt person på
rätt plats och därmed minskar produktiviteten, till
förfång för hela samhället. Många skulle vilja byta till
ett jobb där de bättre kommer till sin rätt eller för att
komma ifrån en påfrestande psykosocial arbetsmiljö.
En del vill kanske dra ned på sin arbetstid men saknar
den möjligheten på den nuvarande arbetsplatsen.
Den vantrivsel och överansträngning som kan bli
följden har också ett pris, både för den enskilde och
för samhället. Trygghetssystemen bör kunna ge social
trygghet på en framtida flexibel och rörlig arbets-
marknad. Detta är viktigt, inte minst för de arbetslösa
som i dag har svårigheter att komma in på arbets-
marknaden och därmed inte heller kan komma in
under fackets stora vingar.
Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till reser-
vation 3 i betänkandet, vilken handlar om att en ut-
redning av arbetsrätten behöver göras för att i större
utsträckning se om trygghetssystemen och för att se
hur dessa kan utformas så att de följer personen, inte
anställningen. Jag kan undra vad facket egentligen
gör för de ungdomar som i dag har projektanställning
eller andra tillfälliga jobb.
Själv jobbade jag i 20 år som obehörig lärare och
gick med i facket men jag kunde aldrig få någon hjälp
när lärarbrist uppstod. Elever t.o.m. demonstrerade
för att få behålla mig. Vid varje terminsslut fick jag
avsked, alltså innan jag hade varit anställd i sex må-
nader. Det blev fem och en halv månad så jag kunde
aldrig uppfylla kravet för att få fast anställning. Sedan
gick jag arbetslös utan ersättning flera månader varje
år.
Som strålskyddsingenjör på Sahlgrenska sjukhu-
set fick jag laboratorieassistentbetalning men jag fick
inte gå med i laboratorieassistentfacket - ingen hjälp
där heller. De killar som jag lärde upp fick ingenjör-
stjänst och kom med i sjukhusingenjörernas fack.
För att kunna försörja mig och passa in på arbets-
marknaden var jag tvungen att ständigt vidareutbilda
mig. När jag t.ex. hade tagit taxikort för att börja köra
taxi möttes jag av kompakt motstånd med krångliga
regler i facket bl.a. I princip gick det bara att köra taxi
om man var gift med en taxiägare e.d. Därför blev jag
så småningom kopparslagare och egenföretagare och
kunde arbeta själv i min lilla verkstad.
Men, fru talman hur går det för ungdomarna i
dag? De hamnar naturligtvis alltid sist på turord-
ningslistan. Till följd av kostnadsbesparingar har
många organisationer, som offentliga verksamheter
och privata företag, antingen stopp för nyrekrytering
eller sagt upp personal. Detta får till följd att vi nu har
många organisationer som nästan saknar anställda
som är under 40 år. Yngre människor har fått stryk
dubbelt upp genom en svag efterfrågan på arbetskraft
och genom att man blivit uppsagd enligt principen
sist in, först ut. Konsekvensen är en svår ekonomisk
och social situation för många barnfamiljer som har
dryga utgifter för barn och bostad, vilket oförskyllt
drabbar barn och ungdomar. Separationer till följd av
arbetslöshet är inte ovanligt.
Det är också en bortkastad utbildningssatsning för
både samhället och den enskilde när man inte inom
rimlig tid får tillfälle att praktisera sina kunskaper.
Minskad produktivitet och lönsamhet är också en
konsekvens av att unga människor med nya kunska-
per och idéer inte kan behållas eller nyanställas. Man
kan t.o.m. i företagen hamna i en ond cirkel där man
tvingas till ytterligare nedskärningar varvid de yngre
återigen drabbas. Det blir också problem vid framtida
nyrekrytering. Vilka skall ta över när stora klumpvisa
pensionsavgångar blir verklighet? Jag tillhör faktiskt
en sådan jättestor kull.
Målet måste ju vara att företag som vågar satsa på
ny kompetens kan växa så att alla kan få en säkrare
anställning. För oss i Miljöpartiet är det självklart att
företagens överlevnadsförmåga utgör en viktig del av
anställningstryggheten.
Fru talman! Miljöpartiets förslag till beslut har
från LO:s sida inte alltid återgivits som det ligger.
Man hänvisar till det förslag som gällde 1994. Soci-
aldemokraterna går tillsammans med LO ut i pressen
och påstår att kvinnor, speciellt gravida eller små-
barnsmammor, kommer att drabbas.
Förra gången gällde undantaget från turordnings-
listan alla företag och det inrättades turordningskret-
sar där man i varje krets kunde frånta två personer.
Detta skedde i stora företag och i kommuner där en
stor del av arbetskraften var just kvinnor.
Vårt förslag säger bestämt att några turordnings-
kretsar inte får inrättas, utan att högst två personer
skall kunna skyddas från uppsägning per företag, och
det skall vara företag med mindre än tio anställda.
Det gäller alltså inte kommuner, inte landsting eller
större företag. Det handlar om att behålla folk och att
inte fritt få avskeda folk. Vårt förslag innebär att
företag skall ges möjlighet att anställa medarbetare.
Detta öppnar för att de nya arbetstillfällen som alla
partier säger skall komma i de små företagen verkli-
gen kommer till.
Arbetsgivaren skall ha saklig grund för uppsäg-
ning, alltså skall arbetsbrist gälla. Uppsägning får inte
bryta mot jämställdhetslagen och andra diskrimine-
ringslagar som nu har skärpts, bl.a. genom Miljöpar-
tiets motioner. Företrädesrätten för återanställning
skall gälla. Därmed kan arbetsgivaren inte avskeda
folk ena dagen och anställa någon annan nästa dag.
På förekommen anledning måste jag påpeka att vi i
Miljöpartiet var emot försämringen av återanställ-
ningstiden 1996, från tolv månader till nio månader.
Vi reserverade oss för att tolv månader skulle gälla
som återanställningstid. Det har också påståtts i pres-
sen att så inte var fallet.
Jag vill till slut också säga, fru talman, att ett för-
slag som är ägnat att säkra jobben och i en helhet
skapa nya arbetstillfällen läggs fram i förebyggande
syfte. Vårt mål är att de arbetslösas intresse måste
komma i första hand.
Jag vill härmed, fru talman, yrka bifall till utskot-
tets hemställan under mom. 7.
I detta anförande instämde Gunnar Goude, Birger
Schlaug, Helena Hillar Rosenqvist och Thomas Julin
(alla mp) samt Elver Jonsson (fp).