Fru talman! Det var kanske inte så konstigt att det
var en doft av 70-tal när jag talade, eftersom jag tala-
de om en lagstiftning som faktiskt kom till på 70-
talet. Det var ett viktigt decennium. Innan det gällde
fullständig arbetsgivarmakt i frågor om uppsägning.
Vi fick ett system där man kunde pröva i förhål-
lande till saklig grund. Arbetsgivaren var tvungen att
argumentera för sin sak. Det vill ni ta bort i än högre
grad än vad betänkande i dag föreslår. Jag menar att
det är en oerhört dålig lösning av ett arbetsrättsligt
problem.
Sedan säger ni att ni inte vill att några skall drab-
bas av detta och bli utsorterade eller diskriminerade.
Men hur skulle man kunna pröva det i förhållande till
den diskrimineringslagstiftning vi har. När jag har rätt
att plocka ut så blir det som det blir med det som blir
kvar.
Stefan Attefall undrar vad som händer med dem
som blir utplockade i dag. Jag håller med om att det
är en svår situation vid en uppsägning. Men i dag har
vi möjlighet att se det hela som en paketlösning. I dag
kan några få gå på utbildning, och man kan göra
ekonomiska åtaganden för någon. Det finns många
sådana exempel för äldre. Man kan rumstera om i
turordningslistorna. Man hittar nästan alltid en bra
lösning. Det bygger på samförstånd och dialog, och
det rycker ni undan. Ni rycker undan mattan för de
parter som bär upp avtal och dialog på arbetsplatser-
na.
Det är detta som jag menar är det stora brottet
med 70-talslösningen. Det är det som gör det så dåligt
arbetsrättsligt. Sedan ser jag egentligen inga starka
skäl för att det här skulle gynna sysselsättningen, men
det är en annan sak.