Fru talman! Knappast någon fråga har under den-
na vårvinter fått en sådan uppmärksamhet som en
delfråga på arbetsrättens område. Uppmärksamheten
föranleds av att regeringen står inför ett hotande vote-
ringsnederlag. Men debatten - för att inte säga pro-
cessen - om de arbetsrättsliga frågorna, där turord-
ningsreglerna kanske är den mest publika frågan, är
ju inte ny. Ett flertal reformkrav förverkligades då
den förra regeringen satt vid rodret. Denna förändring
och ett antal för näringslivet och småföretagsamheten
gynnsamma förändringar återställdes ju efter 1994 års
val då socialdemokraterna återtog regeringspositio-
nen.
En av de viktigaste uppgifterna är att modernisera
de regler som styr den svenska arbetsmarknaden. Det
är uppenbart att en rigid lagstiftning bidrar till att
cementera massarbetslöshet och problem med löne-
bildning. Skadeverkningarna av lagstiftningen märks
på många olika sätt:
· arbetsgivare drar sig för att anställa,
· småföretagen tvingas att betala dryga skadestånd
för att de har missförstått snåriga regler,
· människor som en gång hamnat utanför arbets-
marknaden har mycket stora svårigheter att ta sig
in på den,
· lönesättningen avspeglar dåligt såväl det sam-
hällsekonomiska utrymmet som produktivitetsut-
vecklingen i skilda branscher och företag.
En tid därefter återställde emellertid regeringen en
del av återställandet från hösten 1994. Situationen
inom näringslivet och på arbetsmarknadens område
har väsentligt förändrats mellan 70-talets början och
det nya sekel och årtusende som vi strax går in i. Det
har bekräftats praktiskt taget av samtliga talare här i
debatten.
Vi har varit med om ett 90-tal då arbetslösheten
ökade i svallet av 1980-talets vårdslösa ekonomiska
politik. Det var då som finanshajar härjade och bank-
kriserna dränerade såväl statskassa som enskilda
människors sparkapital.
Hösten 1990 - under en socialdemokratisk rege-
ring - sköt arbetslösheten i höjden med katapultfart.
Vi fick efterkrigstidens svåraste lågkonjunktur, och
regeringsskiftet på hösten 1991 ändrade inte trenden.
Arbetslösheten fortsatte att stiga fram till 1993 för att
därefter plana ut och sjunka samtidigt som nyanställ-
ningarna satte fart.
Samma år beslutade riksdagen om en begränsad
reformering av arbetsmarknadslagarna, förändringar
som för arbetstagarna var förhållandevis marginella.
Det var de förvisso också för arbetsgivare och småfö-
retagare, men de hade en psykologiskt positiv effekt.
Nyanställningarna ökade under såväl 1994 som 1995
innan socialdemokraternas återställare medverkade
till att dra ned på engagemanget för nyanställning.
I dagens betänkande återkommer yrkanden från
oppositionen om att man vill komma tillbaka till det
gynnsamma läge som var under 1994 och som med-
verkade till att sätta fart på nyanställningarna. Det
gäller i första hand vissa regelförändringar. Det gäller
vidare decentralisering av arbetsrätten. Det gäller
turordningsreglerna där utskottet och dess majoritet
har varit klok nog att ta ett viktigt steg. För detta skall
Miljöpartiet ha support för att man inte låtit sig
skrämmas av miljonkampanjer från LO, understödda
och livligt applåderade från Socialdemokraterna och
Vänsterpartiet.
En förändring som vi kräver är förbud mot block-
ad av enmansföretag. Mona Sahlin har bekräftat att
regeringen avser att förbjuda en sådan stridsåtgärd
när det gäller fåmans- och familjebolag utan anställ-
da. Hon har ju tydligt bekräftat att ett sådant förslag
är tänkt att ingå i en proposition om lönebildning som
regeringen skall lägga fram i höst. Det är bra om
regeringen orkar fullfölja åtminstone något av allt det
som statsrådet Sahlin har varit ute och pratat om.
I en av reservationerna tar vi upp proportionali-
tetsregeln som berör frågor kring stridsåtgärder där
det är rimligt att anpassa balansen mellan parterna. I
en teknisk ny modern tid har parterna helt andra möj-
ligheter att utan förluster för den egna stridskassan
medverka till förödande skador för motparten.
Vi har en helt förändrad arbetsmarknad där allt
färre tillsvidareanställs, där projektjobb och korttids-
anställningar just nu dominerar och där vi har en
internationell influens vars effekter långsiktigt inte
går att överblicka. Då behöver vi se över hela det
arbetsrättsliga fältet. Det är så tydligt att 70-talets
behov inte kan jämföras med situationen på arbets-
marknaden 30 år senare.
Hans Andersson påstod visserligen att normallä-
get var tillsvidareanställning. Det hade varit bättre om
han hade sagt att det har varit normalläget. Som jag
sade är det alltfler som korttidsanställs, projektan-
ställs och visstidsanställs. Jag gör ingen värdering av
detta, men det är ett faktum att vi har en mycket an-
norlunda arbetsmarknad.
Samtidigt är det viktigt att man vid en regel-
förenkling och en reformering av arbetsrättsliga frå-
gor inte tappar bort det som är arbetsrättsreglernas
huvudsakliga syfte, nämligen att ge enskilda männi-
skor skydd så att de kan hävda sina rättigheter. Men
det är så uppenbart att det behövs en förändring och
en större smidighet, eller som jag själv ofta har ut-
tryckt det i den här kammaren: Det behövs en lag-
stiftning som är rundare i kanterna.
När det gäller avvikelser från turordningsreglerna
som finns i kollektivavtal m.m. är det intressant att
konstatera att praktiskt taget samtliga LO-förbund har
avtal som medger avsteg från lagens turordningsreg-
ler. Det vanligaste är att avtalen anger att lokal över-
enskommelse om avvikelse får ske men att det i öv-
rigt inte anges några riktlinjer för vilka kriterier som
skall tillämpas. I några få avtal finns det dock riktlin-
jer. Det kan röra sig om de kriterier som skall beaktas
när man bestämmer turordningslistan. Det gäller för
bl.a. elektrikerbranschen, som har tydliga anvisningar
om hur undantag från turordningsreglerna skall hante-
ras.
På tjänstemannasidan finns det en trygghetsöver-
enskommelse mellan PTK och SAF och den lokala
tjänstemannaparten beträffande överenskommelser
som avviker. Riktmärket vid en sådan överenskom-
melse skall vara att med minsta möjliga olägenhet för
berörda tjänstemän bibehålla en personalstyrka i
företaget som gör att effektiviteten inte eftersätts. I
flera centrala avtal på SIF-området har sedan be-
stämmelser av denna innebörd införlivats. Därför är
det något patetiskt då man från t.ex. LO-håll tar till
storsläggan mot alla avvikelser. Hetskampanjen mot
Miljöpartiet i turordningsfrågan talar sitt tydliga
språk.
Arbetslöshetsmålet, regeringens främsta mål un-
der fyra år, har nu havererat. Det har ersatts av ett
sysselsättningsmål, som ligger långt borta i tiden. Det
låter som om socialdemokrater och toppfunktionärer i
LO har behov av en politisk kampfråga. För Vänster-
partiets del handlar det mycket om att göra kampen
till en klasskamp. Jag tror att det är därför partiets
talare så ofta går upp i falsett, om inte i rösten så i
argumenteringen.
Fru talman! Vi måste få vidare. Det är inte därför
att vi skall trappa upp prestigen mellan löntagarorga-
nisationerna och arbetsgivarnas företrädare, och inte
heller i relationen med den lagstiftande församlingen.
Det är angeläget att säga att det inte handlar om att
"välja sida", till skillnad från vad politiker på höger-
och vänsterkanten menar. Det handlar om att få till
stånd spelregler som gör att den politiska instansen
mera kan ta på sig "domarrollen" än vara en "aktör på
spelplanen".
För Folkpartiets del gäller att vi har varit med om
att driva fram många arbetsrättsliga reformer genom
åren. Det må vara den lagstadgade åttatimmarsdagen
eller införandet av Arbetsdomstolen i slutet på 20-
talet. Vi var med och initierade den s.k. § 32-
utredningen. Liberala krafter var med om huvudpar-
ten av den arbetsrättsliga lagstiftningen på 70-talet.
Den kom i samband med att vi med liberala arbets-
marknadsministrar var med om att reformera arbets-
miljölagen och besluta om den historiska jämställd-
hetslagen.
Det skulle vara en olycka för arbetsmarknadens
möjligheter att fungera om riksdagen inte drog slut-
satser av ett förändrat arbetsliv, där skyddet och vär-
net för den enskilde arbetstagaren hävdas. Det måste
dock ske i ljuset och genom en balanserad avvägning
mot en smidigare och mera flexibel arbetsmarknad,
där möjligheten till nya jobb har högsta prioritet.
Frågan är av den digniteten att den tar över myck-
et av det som rubriceras som "trygghet i anställning-
en". Den största prioriteringsfrågan för parterna,
lagstiftaren och regeringen är att stimulera och un-
derlätta för att vi skall få fram nya, riktiga jobb. Att
de sedan måste komma i en utvidgad arbetsmarknad
med tyngdpunkten mot tjänstesektorn och alla dess
grenar är en självklarhet. Det skulle vara ett lyft för
kvalitet och trygghet i jobbet. Dagens betänkande
visar att det återstår en hel del att göra.
Fru talman! Jag ber att få yrka bifall till i första
hand reservationerna 1 och 16.