Fru talman! En doft av 70-tal, säger Hans Anders-
son. Det är kanske det som är problemet. Hans An-
dersson är kvar i 70-talet, både i retoriken och i den
verklighet som rådde då. Min fråga till Hans Anders-
son är: Finns det ingen skillnad mellan 70-talets ar-
betsmarknad och den arbetsmarknad som vi ser fram-
för oss in på 2000-talet? Har det inte hänt något under
dessa år? Har inte arbetskraften blivit mer välutbil-
dad? Har inte företagens förutsättningar förändrats?
Har inte Sveriges roll i världen förändrats?
I Hans Anderssons värld är vi kvar i den gamla
världen. Vi är fortfarande kvar i parollerna om klass-
kamp och högerns allians med det reaktionära kapi-
talet och den typen av retorik som bara låter patetisk.
Hans Andersson pratar om samarbete på arbets-
platserna. Tycker Hans Andersson att hans anförande
var ett uttryck för samarbete och samförstånd. Nej,
det var klasskampsretorik. Om vi får sådant på våra
arbetsplatser kommer det inte att gå bra för Sverige.
Däremot delar jag helt Hans Anderssons uppfatt-
ning om att vi inte skall gå tillbaka till en station där
arbetsgivaren har allt makt på arbetsplatserna. Det vill
inte vi kristdemokrater. Men vi måste hitta ett regel-
verk som har en rimlig balans. I dagens läge vet vi att
balansen inte fungerar.
Det finns rötägg bland alla, bland fackliga före-
trädare, bland anställda och bland företagare. Men de
absolut flesta företagarna tar mycket seriöst på sitt
ansvar som arbetsgivare. Jag tror att man kan lösa de
flesta problem genom samtal. Men det finns lägen,
och det vittnar många också om, när man inte kom-
mer överens och det blir en stridsfråga som förs upp i
centrala förhandlingar. Då går det prestige i frågorna
och då blir principerna viktigare än den lokala före-
tagsstationen. Då får vi dessa problem som t.o.m. kan
hota många företags existens, inte minst de små fö-
retagens.
Frågan är om det har hänt någonting i Hans An-
derssons värld sedan 70-talet. Har det hänt någonting
på arbetsmarknaden sedan 70-talet som kräver ett
nytänkande?