Fru talman! Man vet inte riktigt hur man skall ta
Patrik Norinder. Den första hälften av anförandet
handlade om regeringens ekonomiska politik. Det
blev inte så mycket arbetsrätt mer än några cynismer
på slutet. Det handlar om likgiltighet för vad arbets-
rätten egentligen har till uppgift.
Låt mig börja med att slå fast att Moderaternas
intresse att ta ställning för kapital, i motsättningen
mellan kapital och arbete, har varit en röd tråd genom
historien. Det gäller ert sätt att vilja avskaffa kollekti-
vavtal - som det också framgår i er förra motion som
behandlades i samband med budgetbetänkandet. Det
handlar om att det behövs flexibel arbetsrättslagstift-
ningen. Kollektivavtalsmodellen passar inte på ar-
betsmarknaden. Turordningsreglerna bör avskaffas.
Så ser era förslag ut. Så ser er vision ut, dvs. ta bort
inflytandet för löntagarna. Det behövs inte. Arbetsgi-
varna klarar skivan.
Ni säger att de fackliga organisationerna inte blir
obehövliga, men den enskilde skall inte behöva vara
beroende av deras välvilja - nähä, men kanske av
företagets.
Utskottet skriver i samband med tillstyrkandet av
Miljöpartiets motion att utskottet motsätter sig en
försvagning av arbetsrätten i övrigt. Det har också
Patrik Norinder från moderaternas sida sagt, och det
har övriga borgerliga partier sagt. Ha ha! Det var lång
näsa till Miljöpartiet. Det är det parti som är i allians
med moderaterna när det gäller arbetsrätten och alltid
går reaktionära kapitalintressen till mötes.
Sverige är fortfarande ett kapitalistiskt klassam-
hälle, där privata ekonomiska intressen styr över
människors välfärd och rättigheter. Vår demokrati gör
fortfarande till stor del halt vid arbetsplatsens port.
Var och en borde kunna se att pratet om fackets makt
är en myt. Människor känner sig ofta rättslösa och
maktlösa på jobbet. Ofriheten och bristen på inflytan-
de är, liksom när det gäller löne- och arbetsvillkor,
dessutom klass- och könsbunden. LO-kvinnor i bot-
ten, SACO-män i topp. Chefsprivilegierna är korken
ovanpå allt.
Yttrandefriheten har måst döljas i papperspåsar.
Uppsägningarna har stått som spön i backen, och
alltfler känner sig utbrända på jobbet. Var hamnar
civilkuraget när jobbet står på spel? Jag frågar er alla,
ni som inte har lagt fram ett enda förslag för att för-
stärka den anställdes rättigheter på jobbet: Är ni blin-
da? Ser ni inte frustrationen och rädslan hos de an-
ställda, både inom offentlig sektor och inom närings-
livet? Tror ni att mer arbetsgivarmakt är modellen?
Tror ni att otrygghet borgar för kvalitet och kompe-
tens? Tror ni att rädda människor vågar vara kritiska
och kreativa och kräva bättre miljö?
Produktinnovationer, miljöomställning, kvali-
tetstänkande, ny företagsamhet och tillväxt kräver
trygga och jämlika människor med inflytande.
Genom att gå samman i fackföreningar vinner de
anställda kollektiv styrka. Underminera inte den de-
mokratiska makten med en destruktiv lagstiftning!
Vi i Vänstern tror på den produktiva rättvisan. Vi
tror både på hållbar tillväxt och jämlik välfärd. Vi vet
att det förutsätter lag och rätt, lika för alla utan un-
dantag för vissa. Vi vet att subjektivt godtycke un-
dergräver de anställdas rättigheter. Vi vill utvidga och
återställa demokratiska rättigheter, både när det gäller
skydd och trygghet och när det gäller inflytande och
medbestämmande. Därav kommer mängden av reser-
vationer från Vänsterpartiet i detta betänkande.
Arbetsrätten är till stor del ett arv från 70-talet.
MBL, LAS, förtroendemannalagen och arbetsmiljö-
lagen gav ny praxis och utvidgades till hela arbets-
marknaden, dvs. till den offentliga sektorn och de
små företagen. På de stora företagen var det ofta
redan praxis och kutym med starka fackliga, själv-
ständiga organisationer.
Men fortfarande gäller § 32 i sina grunddrag. Ar-
betsgivaren anställer fritt och fattar egentligen de
avgörande besluten ensam på arbetsplatsen. Men han
har att tala med facket. Det finns i olika frågor spel-
regler som ger en del inflytande.
Förutsättningarna har faktiskt blivit svårare under
90-talet för att upprätthålla löntagarnas och de an-
ställdas inflytande. Massarbetslösheten är naturligtvis
det allra viktigaste. Under täcket av massarbetslös-
heten går det väl an att rikta en offensiv mot de fack-
liga organisationerna som organiserar de enskilda
löntagarna. Marknadskrafterna på global nivå, en allt
hårdare konkurrens, hjälper till att bryta upp demo-
kratin på hemmaplan i Sverige. Vi har fått se en hel
del social dumpning, både globalt och inom ramen
för EU. Just in time-mekanismen, som leder till en
oerhörd mängd övertid, korta anställningskontrakt,
mer deltider, inhyrning, vikariat osv., skapar otrygg-
het för anställda. Det kan ge problem i deras vanliga
civila liv, t.ex. att få ett lån, att binda sig vid ett hus-
kontrakt.
Bolagisering, out-sourcing och avknoppning ska-
par allt mindre juridiska enheter och allt mindre och
snävare turordningskretsar. Det blir allt svårare att få
överblick och inflytande.
Det finns exemplet med koncernförsäljning. När
STORA och ENSO gick ihop och hamnade i Finland,
försvann representationen i bolagsstyrelsen. Det var
ett stort nederlag för det fackliga inflytandet för de
anställda. Vem bryr sig? Ja, inte borgarna i parla-
mentet. Vem bryr sig när det visar sig att det är billi-
gare att lägga ned verksamhet i Sverige, t.ex. Erics-
son i Norrköping, och flytta verksamheten till Skott-
land med social dumpning som följd? Vem bryr sig?
Inte är det borgarna i den här församlingen. Tyvärr
tycker jag att även regeringspartiet är förvånansvärt
passivt i frågan.
Utvecklingen i arbetslivet som förändrat förutsätt-
ningarna för att uppnå våra mål om trygghet och
inflytande ligger bakom Vänsterpartiets upprepade
förslag om en modernisering och komplettering av
arbetsrätten. Vi vill ha mer demokrati, inte mindre. Vi
vill ha bättre skydd för de anställda, inte sämre.
Nya lagar har på förslag av Vänsterpartiet vid ti-
digare tillfällen drivits igenom för att förhindra dis-
kriminering på grund av kön, sexuell läggning, funk-
tionshinder, etnisk tillhörighet osv. Idén är att synlig-
göra grunderna för beslut, framför allt i anställnings-
processen. Därmed, Barbro Johansson, skapas en
objektiv grund och arbetsgivarens subjektiva besluts-
fattande och godtycke minskar i omfattning. Det är
därför det är så skrämmande när jag ser utskottsmajo-
riteten fatta ett beslut om undantag från turordnings-
reglerna. Det strider mot ambitionen att uppnå objek-
tivitet, saklig prövning och argumentation för att i
stället få mer av arbetsgivarmakt och godtycke.
Vi har nu lagt en serie förslag, och vi har sam-
manfattat dem i en plattform för mer demokrati på
arbetslivets område. Vi menar att det är dags för en
rejäl parlamentarisk utredning i dialog också med
parterna. Det bygger på begrepp som demokrati, som
handlar om inflytande över det egna jobbet, över
investeringar, över bemanningsplaner, över arbetsor-
ganisation och allt vad det kan vara. Det bygger på att
ta ett rejält grepp på arbetstagarbegreppet. När entre-
prenörer, konsulter, inhyrda, korttidsanställda och
vikarier nu står som spön i backen ger det en mer
oklar bild när det gäller hur arbetsrättsliga rättigheter
skall kunna utövas.
Hur skall kompetensutvecklingen gå till? Alla
löntagare och anställda borde verkligen få del av
kompetensutveckling som en naturlig del i jobbet, så
att man står starkare i en flexibel värld med allt hår-
dare krav på arbetsmarknaden. Så långt är jag överens
med Patrik Norinder.
Slutligen gäller det yttrandefriheten, både inne i
företaget och externt. Hur skall vi se till att våra kon-
stitutionella rättigheter också gäller när vi jobbar, den
stora del av vår tid som vi ger järnet för att utveckla
tillväxt och välfärd och sociala kontakter i vårt ar-
betsliv? Varför skall vi där vara berövade så mycket
av yttrandefrihet som vi i dag är, särskilt på det pri-
vata området? Varför finns det inte engagemang när
människor drabbas, vilket de ofta har gjort både i
näringsliv och i offentlig sektor, genom brister i ytt-
randefrihetslagstiftningen som gäller arbetsrätten?
Alla ställde ju upp när det gällde Polhemsgården,
efteråt, och applåderade Sarah. Det hon gjorde är inte
möjligt med vår arbetsrätt i dag, men ingen följer upp
det annat än Vänsterpartiet när det gäller krav på
lagförändringar.
Då kommer jag till dagens stora fråga, LAS. Det
är en svår avvägning mellan den enskildes skydd i
anställningen och verksamhetens effektivitet. Sverige
har funnit en bra modell. Vi har en modell som byg-
ger på tillsvidareanställning. Det är då det här funge-
rar. Det bygger på företrädesrätt. Det bygger på be-
greppet saklig grund. Det bygger på turordning, som
är ett objektivt kriterium, som en utgångspunkt för
diskussionen. Och så finns det invägt kompetens,
begreppet tillräckliga kvalifikationer i samband med
omplacering som kan bli en följd av att man säger
upp personer. Att säga upp personer är någonting
mycket svårt och bekymmersamt. Det blir lättare om
man skapar en dialog och försöker få ett samförstånd
som tar hänsyn till både de enskildas intressen av
skydd och trygghet och verksamhetens fortsatta liv.
Att införa undantag är att införa godtycke. Det är
att införa en process utan argumentation, som bakvä-
gen kan stöta ut andra på listan. Man väljer gubevars
inte ut dem som man vill bli av med, utan man väljer
ut de pärlor som man vill ha kvar, och så kommer
turordningen att sköta resten. Det är cynism. Det är
att införa någonting som är motsats till lag och rätt på
svensk arbetsmarknad.
Och hur skall man bevisa diskriminering och ut-
sortering, när man som arbetsgivare har fått privilegi-
et att helt enkelt innan processen drar i gång välja
bort dem?
Vi har en viss erfarenhet. Den borgerliga rege-
ringen införde, lite mer omfattande men motsvarande
idé, nämligen undantag. Var det de stora koncernerna
som gjorde undantag? Nej, det var det inte. Det var de
små arbetsplatserna. Jag har undersökt detta och träf-
fat många som har råkat ut för detta. Inom HTF:s
område är det kvinnliga kontorister till största delen.
Inom Handels område är det butiksbiträden, inom
Fastighets är det städare och inom Hotell och Restau-
rang är det servitriser. Det är den typen av folk. Det
är inte dataingenjörerna eller utvecklaren som skall
lyfta företaget till tillväxtens himmel.
Det är fel spår som ni är inne på när ni går den här
vägen, och ni har fått det väl belyst från de fackliga
organisationer som visste mest om detta. De har ock-
så kunnat dokumentera hur det i många fall handlat
om kvinnor, äldre eller yngre, som varit gravida eller
föräldralediga. Det finns mycket dokumentation som
visar hur det här slog. Och hur man kan anse att detta
är någonting som är positivt för sysselsättning och
tillväxt, när man skapar mer av otrygghet och mer av
rättslöshet, är för mig en gåta. Just de som behöver
lagen bäst får sämst stöd av lagen.
Med de små nystartade företagen blir det alltfler
som hamnar i den här situationen. Många företag
delar i dag upp sig - de har andra skäl för det - för att
bli smidiga och små och kunna agera på marknaden.
Plötsligt är 18-mannaföretaget 2 gånger 9, och plöts-
ligt förändras rättsläget. Varför skall man ha olika
rättigheter som anställd beroende på i vilket företag
man är anställd i vad gäller storleken?
LAS skyddar mot ensidiga arbetsgivarbeslut. Då
kan man väl inte som en reform inom ramen för LAS
införa just ensidiga arbetsgivarbeslut? Detta är en
mycket allvarlig rättsförlust. I och för sig är utskotts-
majoriteten klar över detta, därför att man säger att
några ytterligare försvagningar skall det inte bli frå-
gan om. Men borgarna vet vad de vill. Det blir myck-
et.
Jag vädjar till Miljöpartiet: Ta chansen att i sam-
arbetet mellan Socialdemokraterna, Vänsterpartiet
och Miljöpartiet göra bra saker för småföretagandet!
Det är regelförenklingar, stimulanser och nätverks-
lösningar. Ta t.ex. bort förmedlingsansvaret för sjuk-
lön för de riktigt små företagen. Hjälp till med kom-
petensutvecklingen och riskkapitalet! Men driv inte
igenom sakligt omotiverade och principiellt rättsvid-
riga förslag i strid med hela den politiska och fackliga
arbetarrörelsen! Ni som säger att det är bra för syssel-
sättningen! Vi skulle ha ett samarbete kring syssel-
sättning, rättvisa och jämställdhet. Ni lyckas gå ihop
med borgerligheten i alla de frågorna och förstöra
förutsättningarna på området. Men än finns det tid.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bifall en-
dast till reservation 2 och reservation 9.
I detta anförande instämde Mats Einarsson, Kalle
Larsson, Ingrid Burman, Carlinge Wisberg, Willy
Söderdahl, Sven-Erik Sjöstrand, Johan Lönnroth,
Rolf Olsson, Murad Artin, Peter Pedersen, Tanja
Linderborg, Lena Olsson, Yvonne Oscarsson, Gunilla
Wahlén, Claes Stockhaus, Camilla Sköld, Lennart
Gustavsson och Siv Holma (alla v).