Fru talman! En effekt hade i alla fall middagsup-
pehållet, att stämningen av klasskamp och kamp mot
det reaktionära kapitalets intressen avtog och dämpa-
des. Det var som att komma tillbaka till den gamla
debatten på 70-talet när man började känna igen
kommunisterna och Hans Andersson i den retorik
som var före pausen.
Fru talman! Arbetslösheten är i dag det största so-
ciala och ekonomiska problemet i Sverige. Trots en
god konjunktur under flera år är den totala arbetslös-
heten fortfarande så hög som 11,6 % av arbetskraften,
enligt SCB. Studerar man antalet sysselsatta är bilden
ännu dystrare. Jämfört med krisåret 1993 är syssel-
sättningen i stort sett densamma, bara 14 000 fler i
arbete - detta trots att antalet personer i yrkesverksam
ålder under den här perioden har ökat med omkring
160 000.
Den kraftiga ökningen av sysselsättningen, som
fyrpartiregeringen lämnade efter sig, bröts snabbt av
den socialdemokratiska regeringen och vändes till en
rekordlåg nivå 19997.
Man får gå tillbaka ända till 1973 för att hitta en
lägre sysselsättningsnivå i Sverige. Men då var den
arbetsföra befolkningen 390 000 personer färre än
1997. Det visar på ännu en sida av problemet, nämli-
gen hur stor andel av den arbetsföra befolkningen
som var sysselsatt. Denna andel har under socialde-
mokraternas regeringstid utvecklats ännu sämre än
just antalet sysselsatta. Läget på arbetsmarknaden är
alltså mycket allvarligt.
Det finns inte en metod som på allvar kan vända
utvecklingen. Det krävs ett batteri av åtgärder, både
på kort och på lång sikt. Arbetsmarknaden måste
fungera bättre, skattepolitiken måste läggas om, re-
gelverket för och attityden till företagarna måste
förändras osv. - allt för att öka sysselsättningen och
bättre rusta Sverige för att möta det nya årtusendet. I
detta sammanhang är arbetsrätten en komponent.
Fru talman! Dagens arbetsrätt är anpassad till
1970-talets samhälle med stora varuproducerande
företag som förebild. Tron att människor är utbytbara
i en produktionskedja präglar tänkandet som ligger
bakom dagens arbetsrätt.
Förändringstakten i näringslivet har accelererat
sedan dess. Människor är alltmer välutbildade och
svåra att byta ut. Det är i de små företagen som de
nya idéerna föds och de nya jobben skapas. Arbetsli-
vet har förändrats till sin karaktär och till sitt innehåll.
Företag som är på snabb tillväxt upplever sällan pro-
blem med arbetsrätten, inte heller stora företag med
hög arbetsrättslig kompetens och stora möjligheter att
disponera om arbetskraften. Däremot upplever mind-
re företag som är i förändring arbetsrätten som ett
stort problem. Sammantaget innebär detta att arbets-
rätten måste moderniseras och förenklas.
Arbetsrättens syften, att skapa trygghet för de an-
ställda och förhindra att arbetsgivare behandlar sina
anställda godtyckligt, är viktiga och riktiga principer
bakom dagens lagstiftning. Tydliga spelregler på
arbetsmarknaden är bra för att underlätta för arbetsta-
gare och arbetsgivare att träffa överenskommelser
och för att ha något att falla tillbaka på vid tvister.
Men mycket talar också för att dagens arbetsrätt
motverkar sitt syfte. Det visar samtal som jag har haft
med företagare, det visar undersökningar som har
gjorts och det visar det allvarliga läget på arbets-
marknaden.
Den höga arbetslösheten är därför ett viktigt skäl
för att reformera arbetsrätten, inte för att den är den
enskilt viktigaste anledningen till hög arbetslöshet
eller den avgörande frågan. Men nuvarande arbetsrätt
skapar ett svårgenomträngligt regelverk för det lilla
företaget. Den skrämmer många från att nyanställa,
och den skapar en känsla av vanmakt hos många
företagare. Dessutom innebär exempelvis reglerna för
provanställning att många företag väntar i det längsta
med att nyanställa tills de vet om konjunkturen bär
eller inte.
Under fyrpartiregeringens tid 1991-1994 genom-
fördes en del förändringar av arbetsrätten i syfte att
underlätta och skapa en mer flexibel arbetsmarknad.
Dessa förändringar upphävdes av den socialdemo-
kratiska regeringen efter maktskiftet 1994.
Vi kristdemokrater anser att arbetsrätten måste
göras mer flexibel och bättre anpassad till inte minst
de mindre företagens situation. Det handlar om
· rätten att undanta två personer från turordnings-
reglerna vid uppsägning. De som undantas skall
vara personer som är viktiga för företagets fort-
satta drift, s.k. nyckelpersoner. Detta är viktigt för
främst mindre företag vid en neddragning av
verksamheten. Förutsättningarna för företaget att
överleva och så småningom återigen växa är stör-
re om viktig kompetens kan behållas vid en ned-
dragning.
· att avskaffa fackets vetorätt vid entreprenader.
· att införa förbud mot blockad av enmans- och
familjebolag samt av företag som inte har kollek-
tivavtal därför att ingen av de anställda är med-
lemmar i något fack eller vill ha något kollekti-
vavtal. Detta är ett förslag som tydligen statsrådet
Mona Sahlin har aviserat skall komma, men som
socialdemokraterna verkar säga nej till i dag.
· möjligheten att förlänga tiden för provanställning
från nuvarande 6 månader till 12 månader, vilket
skulle öka företagens benägenhet att nyanställa i
stället för att utnyttja övertid vid exempelvis en
konjunkturuppgång.
· att tillåta visstidsanställning upp till två år vid
arbetsanhopning.
Dessa förändringar innebär ingen kraftig försäm-
ring av tryggheten för den anställde. Men de innebär
ett friare regelverk för de företagare som måste bli
fler och måste våga anställa fler om Sverige skall
bemästra den höga arbetslösheten.
I det betänkande som vi diskuterar i dag har krist-
demokrater, folkpartister, centerpartister och mode-
rater bifallit en miljöpartimotion. Motionen kräver att
två personer skall kunna undantas från turordnings-
listan vid uppsägningar på grund av arbetsbrist. Det
skall gälla företag med högst tio anställda. I övrigt
skall samma lag om anställningsskydd gälla som i
dag.
Vi skulle helst velat se att gränsdragningen vid tio
anställda togs bort för att undvika tröskeleffekter,
men förslaget är ett steg i rätt riktning, vilket vi påpe-
kar i ett särskilt yttrande.
Detta ganska modesta förslag har väckt en enorm
indignation från bl.a. LO. I en annonskampanj för
några miljoner kronor attackeras det lilla Miljöparti-
et. I helsidor sprider LO avsiktligt vilseledande in-
formation. Med annonsrubriker såsom "Är det vi
kvinnor som ska få sparken först?" framställs det
förslag som riksdagen skall ta ställning till som om vi
införde djungelns lag på arbetsmarknaden. Det är
faktiskt beklämmande att LO nedlåter sig till den
fördumning av debatten som man gör.
I Aftonbladet i går försökte sig socialdemokraten
Johnny Ahlqvist, utskottets ordförande, och LO-
ordföranden Bertil Jonsson på att argumentera mot
förslaget. Låt oss göra en liten analys av de argument
som de tog upp, punkt för punkt.
Socialdemokraten Ahlqvist och LO-Jonsson skri-
ver att det blir mer "rädda löntagare" på arbetsplat-
serna därför att två av de anställda som har särskild
kompetens vid en eventuell neddragning skulle få
undantas från turordningsreglerna.
Men, fru talman, det skulle med Ahlqvists och
Jonssons logik innebära att alla nyanställda i dag
skulle vara tysta och rädda på våra arbetsplatser, för
de står ju först i kön för att tappa sitt jobb om det
skulle behöva göras neddragningar. Är det verkligen
så? Är det inte i stället den höga arbetslösheten som
skapar tystnad, därför att man är orolig för jobbet rent
allmänt sett. Det är inte turordningsreglerna som i
första hand skapar tystnaden.
Ahlqvist och Jonsson skriver att det är en
"avgrundsdjup skillnad mellan att bli arbetslös därför
att man var sist anställd mot att bli arbetslös därför att
arbetsgivaren hellre ville ha någon annan kvar".
Samtidigt brukar ju facket, socialdemokrater och
vänsterpartister hävda att det inte behövs några änd-
ringar i LAS, eftersom facket alltid går med på att
frångå turordningslistan om det är bra för företaget.
Men, fru talman, det värsta som kan drabba en ar-
betslös måste då vara om kompisarna i fackklubben
säger att de hellre vill ha någon annan kvar på företa-
get än den som blev sist anställd. Detta måste ju vara
logiken i resonemanget. Jag tror inte att argumentet
håller. Att bli arbetslös är en smärtsam upplevelse,
oavsett anledning. Det har inte i första hand att göra
med om facket, arbetsgivaren eller anställningstiden i
företaget har orsakat det hela.
Ahlqvist och Jonsson skriver att erfarenheterna av
de regler som gällde under fyrpartiregeringens tid
visar att de svaga på arbetsmarknaden drabbas.
Fru talman! Tyvärr finns det ingen riktig utvärde-
ring av den period 1993/94 då vi hade dessa regler.
Lagen gällde ju under så kort tid och under en tid då
det var kraftig turbulens på arbetsmarknaden. Det var
tragiskt för alla som drabbades av uppsägningar.
Frågan är ju om de företag som utnyttjade undantags-
regeln klarade krisen bättre och kunde nyanställa
tidigare när uppgången kom än om de hade praktise-
rat dagens regelverk. De slapp kanske att slå igen
butiken helt och hållet. Ingen av oss vet detta riktigt
säkert, eftersom en sådan här lag måste få finnas
några år under mer normala arbetsmarknadsbetingel-
ser för att sedan utvärderas ordentligt.
Tonen i debattartikeln i Aftonbladet i går och i
LO:s kampanj är ganska ensidig. Perspektivet är bara
den fast anställde löntagarens, och det är ett viktigt
perspektiv. Det erkänner jag. Det tycker jag också.
Men omsorgen om den arbetslöse som vill få fotfäste
på arbetsmarknaden och den enskilde småföretagaren
saknas helt. Samma sak har det varit i Hans Anders-
sons inlägg, och det kommer säkert att vara samma
sak i Anders Karlssons inlägg.
Man utgår ifrån att alla företagare bara är ute efter
avskeda alla småbarnsmammor och alla halta och
lytta, som någon förhandlingsman från Elektrikerför-
bundet har sagt i ett uttalande. Alla rakryggade per-
soner som har åsikter skulle försvinna om man inför-
de dessa regler. I LO:s värld verkar det som om da-
gens företagare bara skulle vilja ha fogliga, mesiga
män under 50 år utan barn. Är det verkligen så?
Låt oss inse att 70-talets arbetsmarknad och 2000-
talets inte är densamma. Låt oss öppet, t.ex. i den
utredning vi föreslagit i reservation 1, diskutera vad
2000-talet kräver av oss! Låt oss visa tilltro till både
företagarna och de anställda och inte den misstro som
nu gäller.
Fru talman! För tids vinnande yrkar jag bara bifall
till reservationerna 1, 5 och 7.