Fru talman! Vi socialdemokrater yrkar avslag på
regeringens proposition om införande av ett
vårdnadsbidrag. Det gör också majoriteten i
socialutskottet.
Vår inställning är väl känd. Ett vårdnadsbidrag
kommer att öka orättvisorna, minska valfriheten,
hota jämställdheten och öka budgetunderskottet i
statens finanser.
Vårt land befinner sig i en ekonomisk kris med
massarbetslöshet, urusla statsfinanser och ökande
klyftor mellan människorna.
Krisen drabbar barnen. I måndags kom ännu en
larmrapport från barnens värld. Sveriges
kommuner skall spara 1,6 miljarder på
barnomsorgen bara i år. Det är SKTF,
Kommunaltjänstemannaförbundet, och IMU som
har sammanställt en omfattande och nedslående
rapport om läget inom barnomsorgen.
I går kom Socialstyrelsen med sin skrift Social
rapport 1994. Den visar bl.a. att 500 000 barn i vårt
land växer upp i familjer med knappa ekonomiska
resurser. För vart femte barn med ensamförälder
täckte inte familjens inkomst de beräknade
levnadsomkostnaderna.
I detta utomordentligt dystra läge har regeringen
lagt fram sitt förslag till vårdnadsbidrag med en
beräknad kostnad på 3,7 miljarder. Det är ett helt
ofinansierat förslag som bara spär på det redan
rekordhöga budgetunderskottet. Till det kommer
ungefär 70 miljoner i ökade administrativa
kostnader. Det behövs nämligen en rejäl byråkrati
för att räkna ut och betala ut vårdnadsbidraget.
Regeringen visar med detta en anmärkningsvärd
brist på ekonomiskt ansvar -- men inte bara det.
Regeringen visar också en anmärkningsvärd brist
på rättvis prioritering.
Samtidigt som kommunerna tvingas skära bort 1,6
miljard i barnomsorgen tar regeringen på sig
spenderbyxorna och lägger 3,7 miljarder på ett
vårdnadsbidrag. Vilka vinner och vilka förlorar på
den politiken?
Ensamstående småbarnsmammor kommer inte att
få någon nytta alls av vårdnadsbidraget. De
kommer bara att få vara med och betala genom sin
skatt. Som ensamförsörjare måste de arbeta minst
30 timmar per vecka, och det betyder noll kronor i
vårdnadsbidrag.
Vårdnadsbidraget blir mest intressant för dem som
redan har råd att stanna hemma, familjer med en
högavlönad man och en hemmafru.
Vårdnadsbidraget blir i kronor räknat allra mest
värt för de familjer där bägge föräldrarna
förvärvsarbetar, har goda inkomster och kan
anställa en barnflicka. De familjerna får hela
bidraget på 2 000 kr och får desssutom göra avdrag
vid taxeringen för kostnaderna för barnflickan. Det
betyder att de får 2 000 kr i månaden efter skatt i
vårdnadsbidrag.
Man kan verkligen fråga sig om det är dessa
familjer som nu främst behöver samhällets stöd.
I ett svårt ekonomiskt läge gäller det att hålla
samman och se till att klyftorna mellan människor
blir så små som möjligt. Att bära varandras bördor
har för oss socialdemokrater en djup etisk
betydelse. Regeringens politik går tyvärr i motsatt
riktning.
Socialstyrelsen lämnade nyligen sin rapport Barns
villkor i förändringstider till regeringen och
socialminister Bengt Westerberg. Av det digra
materialet kan man dra många slutsatser. Jag skall
dra tre:
För det första prioriteras inte verksamheter för
barn. Tvärtom minskar resurserna mer för barn och
unga än för annan kommunal verksamhet. Det
visar också den nyligen publicerade
undersökningen från SKTF och IMU.
För det andra fortsätter nedskärningarna allra mest
i storstäder och förortskommuner som har en mer
ansträngd ekonomi än andra.
För det tredje blir barnfamiljernas egen ekonomi
allt viktigare för barnens välfärd. Många familjer
kan med pengar, tid och kunskap kompensera sina
barn när dagis, skola, fritis, bibliotek och
musikskola försämras eller läggs ner. Andra
familjer har inte en chans att kompensera.
Barnombudsmannens kommentar var att
rapporten är oroväckande när det gäller synen på
barn enligt FN:s barnkonvention. Regeringen har
anledning att titta på hur man lever upp till
åtagandena i barnkonventionen. De långsiktiga
effekterna är inte belysta säger
barnombudsmannen Louise Sylwander.
Precis samma kritik kan riktas mot
vårdnadsbidragspropositionen. Regeringen har
inte analyserat vilka effekter vårdnadsbidraget
kommer att ge. Hur många småbarnsmammor
kommer att stanna hemma? Vad händer med
arbetskraftsutbudet på sikt? Kommer kvinnor att
helt tappa fotfästet på arbetsmarknaden? Hur
många barnfamiljer kommer att välja bort
barnomsorg som har offentligt stöd? Hur många
fler småbarnsföräldrar kommer att skiftarbeta?
Hur många barn med behov av särskilt stöd
kommer att sluta i barnomsorgen? Vad kommer att
hända med vår väl utbyggda barnomsorg?
På alla dessa frågor ger propositionen inga svar.
Ingen vet.
Som vårdnadsbidraget är konstruerat gynnar det
privata tillsynsalternativ framför offentligt stödd
barnomsorg. Kostnaden för helprivat tillsyn får
dras av motsvarande bidraget på 2 000 kr.
Avgifterna till kommunalt dagis eller
föräldrakooperativ får inte dras av alls.
Eftersom vårdnadsbidraget betalas fullt ut bara till
dem som har helprivat tillsyn eller ingen alls finns
det risk för att allt fler kommer att ''saxa'' sina
arbetstider för att behålla så mycket som möjligt av
bidraget. Vårdnadsbidraget blir en extrainkomst i
vardagsbudgeten, och det ligger nära till hands att
många föräldrar ser sig tvingade att lösa
barnomsorgen på billigast möjliga sätt och avstå
från en daghemsplats. Det kanske blir en släkting,
en granne eller ett äldre syskon som får se till
barnen medan föräldrarna arbetar. Mest drabbas
barnen med behov av särskilt stöd.
Konstruktionen av vårdnadsbidraget innebär att
föräldrarna kan använda pengarna till vad som
helst -- utom till barnomsorg med offentligt stöd.
Då fryser pengarna inne.
Om regeringen var genuint intresserad av att
förbättra barnfamiljernas situation genom att satsa
ytterligare 3,7 miljarder hade man naturligtvis valt
de upparbetade vägar som vi har i den svenska
familjepolitiken. Man kunde ha höjt barnbidraget.
Man kunde ha förbättrat bostadsbidraget för att nå
framför allt låginkomstfamiljerna. Man kunde ha
byggt vidare på föräldraförsäkringen. Man kunde
ha satsat på kommunerna för att klara kvalitén i
barnomsorgen.
Men detta gör man inte. Man är ute efter något
annat. Det handlar inte om att ge barnfamiljerna
mer stöd. Man vill åstadkomma ett systemskifte i
svensk familjepolitik genom stora nedskärningar i
välfärden och genom en helt annan syn på kvinnors
och mäns uppgifter i samhället.
Många kvinnor i Sverige är i dag rädda för den
europeiska unionen och för ett svenskt EU-
medlemskap med dess befarade konsekvenser när
det gäller kvinnors rätt till arbete och utbildning.
Jag vill påstå att det är en obefogad rädsla i
förhållande till vad regeringen tänker åstadkomma
alldeles på egen hand.
Inga Persson, docent i nationalekonomi som har
arbetat åt Finansdepartementet, svarade i en
intervju på frågan om vad som händer svenska
kvinnor vid ett EU-medlemskap. Hon sade: ''Ett
vårdnadsbidrag som gör det lönsamt för många
kvinnor att stanna hemma blir ett större bakslag för
jämställdheten än ett medlemskap i EU.''
Fru talman! Vårdnadsbidraget hotar
jämställdheten på flera sätt.
Marginaleffekterna är extrema. För lågavlönade
deltidsarbetande kvinnor blir det knappt lönsamt
att arbeta. Samtidigt är bidraget så litet att
knappast någon enda pappa kommer att stanna
hemma med barnen. Signalen är tydlig --
småbarnsmammor behövs inte i arbetslivet. Deras
insats är försumbar.
Vårdnadsbidraget bidrar till att kvinnor får ännu
sämre villkor i arbetslivet med bl.a. en sämre
löneutveckling. Sambandet mellan förhållandena i
arbetslivet och fördelningen av föräldraansvaret
mellan mamman och pappan är mycket tydlig.
Jämställda villkor i arbetslivet förutsätter en
jämnare fördelning av föräldraansvaret.
Vårdnadsbidraget verkar i rakt motsatt riktning.
Kopplingen till tre års tjänstledighet innebär att
många kvinnor aldrig kommer in på
arbetsmarknaden eller kommer att utestängas från
den. Kvinnorna som stannar hemma blir återigen
beroende av männnens inkomster. Kvinnorna
tappar fotfästet på arbetsmarknaden, och däri
ligger också det största hotet mot jämställdheten.
Fru talman! Vi socialdemokrater vill i stället driva
en familjepolitik som sätter barnens levnadsvillkor
i främsta rummet, som främjar jämställdheten
mellan kvinnor och män och som stärker
kvinnornas ställning i arbetslivet.
Den socialdemkratiska familjepolitiken har lett till
att vi i dag lever i ett av världens mest jämställda
länder. Kvinnor och män kan kombinera
förvärvsarbete och föräldraskap. Nästan alla
småbarnsmammor arbetar utanför hemmet,
samtidigt som vi har höga födelsetal.
Föräldraförsäkring, god barnomsorg och
barnbidrag till alla barn är hörnstenar i den
socialdemokratiska familjepolitiken. Vill man
förbättra barnfamiljernas ekonomi och samtidigt
öka valfriheten och jämställdheten så krävs en helt
annan politik än den regeringen för.
Det krävs en politik som ser till att god barnomsorg
blir tillgänglig för alla barn. Det krävs en politik för
full sysselsättning så att alla föräldrar som vill
arbeta kan göra det. Förvärvsarbete är den faktor
som har störst betydelse för familjernas ekonomi
och för jämställdheten.
För kvinnornas och barnens skull hoppas jag att en
majoritet av riksdagens ledamöter i dag bestämmer
sig för att avvisa regeringens förslag.
Jag yrkar bifall till hemställan i utskottets
betänkande nr 25 och avslag på reservationerna nr
1 och 3. Jag yrkar bifall till reservation 2 under
förutsättning av bifall till reservation 1.
Vi socialdemokrater står självfallet bakom samtliga
reservationer i betänkande nr 29, men för att vinna
voteringstid yrkar jag bifall till reservation 1.
I detta anförande instämde Georg Andersson, Elvy
Söderström, Ewa Hedkvist Petersen, Hans
Karlsson, Inger Lundberg, Maud Björnemalm,
Lahja Exner, Ulla Pettersson, Jan Andersson,
Monica Widnemark, Martin Nilsson, Catarina
Rönnung, Ingvar Björk, Berit Löfstedt och Birgitta
Dahl (alla s).