Herr talman! År 1994 har av FN utropats till
familjens år. Något familjens år har vi tyvärr inte
sett så mycket av i Sverige ännu. Ibland är jag orolig
för att vi inte får se så mycket av det heller. När man
lyssnar på de politiska partierna får man ibland ett
intryck av att vi är ganska få som öppet och tydligt
deklarerar familjens betydelse som vårt samhälles
viktigaste fundament. Jag beklagar detta djupt.
När man lyssnar på vissa av de övriga partierna får
man ofta intrycket av att de tror och önskar att
Sverige domineras av en massa ensamstående
mammor och pappor i mer eller mindre trassliga
samboförhållanden och med mer eller mindre
alkoholiserade kontrahenter. Vidare får man
intrycket av att den viktigaste omsorgen om barnen
visas genom den offentliga barnomsorgen allt
under det att föräldern förvärvsarbetar och sliter
långt utöver vad vederbörande vill och vad som är
nyttigt och önskvärt. Allt detta sker för att kunna
uppfylla dessa partiers krav på jämställdhet och
oberoende.
Jämställda barn kanske bara är sådana som har haft
förmånen att få gå på dagis. Barn som tvingas vara
hemma med mamma och pappa är ojämställda,
men det vet de inte. De är i stället naiva nog att vara
lyckliga över den kärlek och omsorg som mamma
och pappa visar dem.
Herr talman! Förlåt om jag är ironisk. Dess värre
ligger det ett djupt allvar bakom min ironi.
Herr talman! När vi nu kan summera regeringens
familjepolitik under de gångna tre åren blir jag litet
ledsen. Tänk att en borgerlig regering skall ha så
svårt att föra en borgerlig politik! Det blir än mer
svårt för mig att förstå när jag studerar de fyra
regeringspartiernas familjepolitiska program. Jag
kan försäkra församlingen att jag har studerat dem
mycket noga.
När man läser dem kan man konstatera precis vad
vi sade under valrörelsen 1991, nämligen att det
rimligtvis inte kunde vara några problem att sy ihop
en bra familjepolitik utifrån dessa fyra program.
Men nu vet vi sanningen. Det var uppenbarligen
inte lätt. Ett av skälen är naturligtvis att alla partier
inte följer sina partiprogram nu när de sitter i
regeringen. Det beklagar jag också djupt.
Ställd inför detta faktum blir det plötsligt Ny
demokrati som är skurken. Man anser att det är
vårt fel. Skulle det vara så är vår makt makalöst
stor. Vi brukar ju beskyllas för motsatsen. Hur kan
ett misslyckande bero på oss? Den logiken förstår
jag inte.
Kds partiledare, vår vän Alf Svensson, har t.ex.
sagt att han är djupt besviken. Han låtsas vara litet
förvånad över att vi så konsekvent hävdar vår
familjepolitik. Han vill att vi skall komma på vad
han kallar ''bättre tankar''. Jag har förstått att han
menar att ''bättre tankar'' är kds-tankar.
Ideologiskt tror jag att vi ligger varandra ganska
nära. Det tycker jag är uppenbart när man läser
våra respektive program i familjepolitiskt
hänseende. I andra sammanhang finns det stora
skillnader. Men vi kommer att fortsätta att driva vår
familjepolitik lika konsekvent och lika uthålligt
som hittills.
För ett antal månader sedan blev jag upprörd mer
än en gång. Då fick jag via medierna höra att vi
skulle ha svängt och vinglat i den här frågan. Om
det är någon fråga där vi inte har svängt och vinglat
är det i familjepolitiken. Vi har konsekvent sagt
precis samma sak hela tiden. Därför blev jag
upprörd när t.ex. Alf Svensson sade att vi under
valrörelsen 1991 pläderade för vårdnadsbidrag.
Det är inte sant. Det gjorde vi inte alls. Det är en
osanning eller, som min kära gamla farmor sade,
det är att ha livlig fantasi. Hon kunde nämligen inte
tänka sig att människor ljög. Vi pläderade inte ens
för vår familjepolitik. Vi hade nämligen ingen
familjepolitik i valrörelsen 1991. Vi sade just, som
jag citerade nyss, att vi inte trodde att det skulle bli
ett problem att tillsammans med de fyra borgerliga
partierna sy ihop någonting.
Vår utmärkta familjepolitik är av betydligt senare
datum. Den presenterades offentligt den 21 januari
1993 kl. 14.30. Jag vet det, herr talman, eftersom
det var jag själv som presenterade den på
presskonferensen och det är jag som är
huvudarkitekten bakom vår familjepolitik.
Vi har vidare aldrig rest land och rike runt och
pläderat för vårdnadsbidrag. Vi har pläderat för en
familjepolitik som är rättvis och som ger valfrihet,
och det tycker vi att bl.a. vår familjepolitik gör.
Men vi tycker också -- hör och häpna -- när vi läser
om Folkpartiets, Moderaternas, kds och Centerns
familjepolitik att denna har många
beröringspunkter med vår. Också deras politik
skulle ge rättvisa och valfrihet, om partierna följde
sina partiprogram.
Vi vet också att det inte finns någon
riksdagsmajoritet som stöder vårt förslag, och vi
accepterar parlamentarismens sätt att fungera.
Men det är precis samma sak för
regeringspartierna. Det finns inte heller någon
majoritet för dem. Vi sitter alltså på sätt och vis i
samma båt eller, om man så vill, i var sin båt men i
samma sjö. Vi har försökt att sitta litet lugnt i båten
för att inte störa de känsliga diskussionerna. Vi har
också mycket tydligt gjort klart hur vi ser på de här
frågorna. Det kan inte ha varit något som helst
tvivel för någon, varken på Rosenbad eller inom
Socialdepartementet, om var vi står i
familjepolitiska frågor.
Ibland får jag en känsla av att man njuter av att
spela parlamentarisk rysk roulett. Låt mig försäkra,
herr talman, att vi inte gör det. Ibland får jag en
känsla av att man faktiskt är djupt oense inom
regeringen i de familjepolitiska frågorna och att
man faktiskt har olika familjepolitiska
grundvärderingar. Jag blir därför konfunderad när
jag läser dessa partiers program. Där framkommer
nämligen inte detta, utan där är det gemensamma
grundvärderingar som tonar fram.
Vi vet alla att det är andra faktorer som har skapat
de tyvärr mycket starka prestigelåsningar som
tidigare har präglat förslagen. Men, som sagt, vi får
skulden. Man kritiserar oss för att vi inte
förbehållslöst stödjer regeringens -- låt mig kalla
det så -- familjepolitiska sylta. Det är nämligen
många komponenter i denna.
Och varför skulle vi då stödja den? Jo, man säger
att den är ett steg i rätt riktning och att den är det
näst bästa alternativet. Jag funderar då över om det
möjligen är så att man tycker att vår familjepolitik
är det bästa alternativet.
Vad menas då med ''rätt riktning''? Jo,
pappamånad, en tvingande barnomsorgslag och ett
oerhört starkt understrykande av den kommunala
barnomsorgen. Det finns i detta dessutom politiska
pekpinnar som vi inte alls gillar. Man permanentar
djupa orättvisor och ger vårdnadsbidrag till
miljonärer. Det finns i detta även en krydda som vi
inte är förtjusta i och som vi kallar Myrdalsk
Westerbergideologi. Herr talman! Det är inte i
denna riktning som Ny demokrati vill medverka till
att driva familjepolitiken.
Vilken är då vår inriktning? De fyra grundpelarna
är valfrihet, rättvisa, barnets bästa och föräldrarnas
ansvar. Det är de grundvärderingar som bär upp
hela vårt familjepolitiska program. När jag läser
regeringspartiernas familjepolitiska program finner
jag inte att deras grundvärderingar skiljer sig från
våra, men jag har lärt mig att man kan lägga in olika
betydelser i ord.
Vårt förslag resulterar dessutom i en
samhällsekonomisk besparing på drygt 20
miljarder. Det är en sifferuppgift som vi har fått
hjälp med att verifiera via Finansdepartementet.
Det är alltså inte bara våra egna datorer och
huvudräknare som har kommit fram till den. Den
ideologiska grunden för Ny demokratis
familjepolitik är att familjen är individens och det
svenska samhällets absolut viktigaste och mest
betydelsefulla fundament och att föräldrarna alltid
har det hela och fulla ansvaret för sina barn, även
om föräldrarna skulle vara frånskilda eller bo
åtskilda.
Självklart skall staten erbjuda ett stöd för
föräldrarnas ansvarstagande. Vi tycker att det är
självklart att stödet skall vara lika för alla, men det
skall inte utgå till miljonärer. Vi ser inget skäl i
världen till att man skall ta pengar från människor
som har knappt om dem och ge dem till människor
som uppenbarligen inte behöver dem.
Detta har resulterat i vårt förslag, som i korthet
innebär att vi vill införa vad vi kallar en
vårdnadsersättning, vilken i normalfallet skall vara
8 000 kr i månaden och skall utgå under alla år fram
till skolstarten. Vi föreslår också en höjning av
barnbidraget, som skall börja utbetalas när
skolgången börjar och precis som i dag skall
fortsätta fram till 16 års ålder. Vi föreslår att det
skall utgå med 1 000 kr i månaden och, som sagt,
skall utbetalas till dem som behöver dem, Detta
innebär att vi trappar ned bidraget när föräldrarnas
sammanlagda årsinkomst överstiger 300 000 kr och
att det inte skall utgå med en enda krona när deras
årsinkomst överstiger 500 000 kr. Vi tycker att det
är helt i sin ordning.
Men, herr talman, en viktig faktor är att vi också
vill avskaffa föräldraförsäkringen. Det finns ingen
föräldraförsäkring i vårt förslag. Den tillkommer
alltså inte som en ytterligare påbyggnad, som
grädde på moset eller lök på laxen. Vi vill också
totalrevidera det offentliga stödet i form av
statsbidrag till barnomsorgen i kommunerna. Vi
menar att det är föräldrarna som skall styra
barnomsorgsformerna. De skall kunna välja mellan
att själva behålla vårdnadsersättningen, som i vårt
förslag utgår netto och är pensionsgrundande, eller
att köpa barnomsorg. De skall kunna anställa
barnflicka eller förfara på annat sätt. Valfriheten är
nära nog obegränsad.
Vi menar att vårt förslag med stor sannolikhet
skulle resultera i att många föräldrar faktiskt
kommer att göra det som de egentligen vill,
nämligen vara hemma mera med sina barn, minska
sin arbetstid, gå ner på deltid, kanske rent av välja
att stanna hemma på deltid under ett, två eller tre
år för att förvalta sin största förmögenhet, nämligen
barnen. Vi anlägger inga värderingar på det ena
eller andra valet, men vi tycker att ett fundament är
viktigt: Det är föräldrarna som skall fatta beslutet.
De skall ha den reella valfriheten att fatta detta
beslut.
Vi tror att konsekvensen av detta skulle bli
väsentligt färre vilsna och mentalt trasiga barn. Vi
tror att många fler barn då skulle få uppleva en
kärleksfull uppväxt. Varenda klok förälder vet att
detta är den enda garantin för utvecklandet av
harmoniska, självständiga och ansvarstagande
människor.
Vårt förslag skulle också minska arbetslösheten. Vi
tycker att många av de förslag som t.ex. Ann-Marie
Pålsson och regeringens utredare Lars Vinell har
lagt fram är utmärkta. De skulle möjliggöra för
många föräldrar att öka sin valfrihet genom att
köpa tjänster. Vi har mycket svårt att se att det
skulle vara stötande att ha en anställd butler som
tar hand om barnen. Det är enligt vårt sätt att se ett
hedervärt yrke.
Avslutningsvis, herr talman: Vårt förslag är helt och
hållet finansierat inom familjepolitikens ram. Det
ger dessutom ett nettotillskott till statskassan vilket
minskar våra barns och barnbarns skuld med över
20 miljarder.
Låt mig till sist peka på vår utsträckta hand, en
hand som vi under nästan ett år har hållit fram till
regeringen. Vi har skickat många och entydiga
signaler om att vi är beredda att medverka till en
bra och samhällsekonomiskt ansvarsfull politik. Vi
må kritiseras för att vi vill spara hårt. Att vi
kritiseras för att ta ekonomiskt ansvar för Sverige
är något som vi tar med jämnmod och är stolta över.
Den kritiken kan vi bära.
Herr talman! Jag har gjort en ändring i den allra
sista delen av mitt förberedda anförande. I stället
för de bifallsyrkanden som jag ursprungligen hade
tänkt framföra har jag, mot bakgrund av
diskussionerna under gårdagens eftermiddag och
kväll samt under morgonen stannat för att yrka på
återremiss av socialutskottets betänkande SoU25.