Herr talman! Jag vet inte för vilken gång i
ordningen som vi i riksdagen diskuterar ett
vårdnadsbidrag. Det skulle vara intressant att se
statistik över det. Men det är i dag som vi för första
gången har att ta ställning till ett färdigt förslag.
Eftersom det i denna kammare finns en majoritet
för ett vårdnadsbidrag, talar förstås all logik för att
vi nu också får ett beslut om detta.
Det var Centerns dåvarande partiledare Gunnar
Hedlund, som först satte sitt namn under en motion
om införande av vårdnadsbidrag. Året var 1965.
Det har runnit mycket vatten under broarna sedan
dess, men trots det är den vision som fanns bakom
hans förslag den gången, nämligen
grundtryggheten för barnfamiljerna, valfriheten
och jämlikheten, fullt giltig och aktuell fortfarande.
Likaväl som det fanns, och fortfarande finns, ett
barnbidrag lika för alla barn, som är ett stöd till
barnfamiljernas konsumtion, bör det finnas ett
likvärdigt stöd också till barnomsorgen i vid
mening. Då inkluderar jag föräldrarnas egna
omsorgsinsatser, vilket egentligen borde vara en
självklarhet.
Jag har, ärligt talat, svårt att förstå det bittra
motstånd som Socialdemokraterna fortfarande
spelar upp. Vänsterpartiet har jag litet större
förståelse för. Med deras ideologi och tro på
kollektivets styrka är det kanhända naturligt att
bekämpa en stödform som riktar sig till individen,
eller till familjen, och som bygger på en tilltro till
människors egen förmåga.
Men, som sagt, Socialdemokraterna har ändå på de
flesta andra områden visat en vilja att förnya sig, att
ompröva gamla dogmer, och de har slaktat en del
av sina tidigare heliga kor. Kan det vara så att de
har gjort vårdnadsbidraget till den sista riktiga
symbolfrågan, att de i alla fall vill visa att de har
något som de håller fast vid att de är emot och att
de är det till varje pris?
Motståndet från Socialdemokraterna handlar
mycket om att de ger en bild av verkligheten som
inte alls stämmer. De talar om föräldraförsäkringen
och barnomsorgen som en egen skapelse och som
om den skulle stå i motsatsförhållande till ett
vårdnadsbidrag. Så är det inte alls. När den första
borgerliga regeringen tillträdde 1976 omfattade
föräldraförsäkringen sju månader, men byggdes
under perioden ut till 12 månader. Antalet platser i
barnomsorgen ökade mer än någon gång tidigare,
det gällde både daghem och familjedaghem. Rätt
till förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar
infördes, liksom s.k. barnaår i pensionssystem.
Flerbarnstillägget infördes likaså.
Jag vet att när det begav sig fanns ett motstånd från
Socialdemokraterna på en del av de här punkterna.
Men under mina ganska många år här i riksdagen
har jag inte hört ett ord mer om detta. Tvärtom
förklarar man nu gärna det uppnådda förhållandet
som om det vore i stort sett ett eget verk.
Det var under Karin Söders tid såsom
socialminister som en stor del av de insatser som jag
nämnt gjordes. Hon var en mycket varm anhängare
av en utbyggd barnomsorg, men hon brukade säga
att familjepolitiken inte kan stå på bara ett ben,
nämligen barnomsorgen. Det behövs också ett
andra ben, ett vårdnadsbidrag, för att man skall
kunna tala om jämlikhet och rättvisa och för att
föräldrarna skall kunna känna att de har samhällets
stöd för det egna valet, även om det består i att man
vill ge mer egen tid till barnen under deras första
levnadsår.
Jag läste motionen av Ingvar Carlsson m.fl. som går
ut på avslag på propositionen. Jag hörde också Maj-
Inger Klingvall läsa ur den tidigare. Där står det
bl.a att ett vårdnadsbidrag mest gynnar familjer
med högavlönade män och kvinnor. Orättvisorna
ökar, jämställdheten hotas och bidraget blir en
kvinnofälla. Det här är ingenting annat än
uppradande av ett antal gamla klyschor utan någon
substans.
Man håller envetet fast vid myten att redan
privilegierade grupper skulle gynnas med ett
vårdnadsbidrag. Men då glömmer man sådana som
man annars brukar säga sig vilja måna om,
nämligen många från LO-grupperna. För det är
inte de som mest använder sig av den kommunala
barnomsorgen. I många fall hankar man sig i stället
fram utan barnomsorg genom att pussla med
arbetstider och barnomsorg. När den ena föräldern
förvärvsarbetar tar den andra hand om barnen och
så byter man. Det handlar alltså om en ganska
jobbig situation, ofta med tungt skiftarbete. Man
räknar sig knappast till de högavlönade eller
särskilt gynnade grupperna.
Om de här familjerna skulle få ett bidrag på 2 000
kr per barn och månad, så att en av föräldrarna,
förmodligen oftast mamman, kan minska sin
arbetstid, kan någon på allvar påstå att orättvisorna
därigenom skulle öka eller att jämställdheten skulle
minska? Jag är för min del övertygad om att den
mamman inte skulle uppleva att hon fastnat i den
fördömda kvinnofällan. Förmodligen skulle hon i
stället känna sig litet friare än tidigare, friare att
kunna och orka ta sitt föräldraansvar.
En annan grupp som också missgynnas av dagens
ofullständiga system är de föräldrar som inte har
hunnit etablera sig på arbetsmarknaden och som
inte kan dra nytta av föräldraförsäkringens
förmåner. Deras barn har samma rätt som alla
andra till en trygg tillvaro, till trygga föräldrar som
känner att de också har rimlig ekonomisk möjlighet
att ge sina barn en bra uppväxt.
Det finns en allvarlig hake i socialdemokraternas
resonemang, en av flera vill jag säga. Det är att man
ständigt återkommer till kvinnofällan. Man säger
att eftersom det är kvinnorna som har de lägre
lönerna så blir det de som avstår från
förvärvsarbete. Detta finner jag vara ett något
märkligt resonemang. Det är som om man för all
framtid är beredd att acceptera att kvinnor har
lägre lön än män. Men det är en fråga för sig, som
man måste ta sig an i särskild ordning -- något som
man verkligen måste förklara att man har en vilja
att göra.
Om vi från samhällets sida menar något med våra
ord om jämlikhet och solidaritet måste alla
människor omfattas av våra trygghetsinsatser. Det
gäller barnfamiljerna, pensionärerna, de sjuka, de
handikappade, m.fl. Det är det som vi i Centern
brukar kalla för grundtrygghet.
Vi ser förslaget till vårdnadsbidrag som en del av
denna grundtrygghet. Jag är inte beredd att hävda
att det här förslaget är till alla delar fulländat.
Säkert går det att hitta detaljer. Vi har redan sett
prov på det, och jag föreställer mig att vi kommer
att få se ytterligare exempel, där man hävdar att
den och den detaljen kommer att slå orättvist.
Men de detaljer som eventuellt inte är allra bäst
utformade är heller inte omöjliga att rätta till i
efterhand. Det är snarast naturligt att det kan
finnas vissa svagheter i en ny reform. Det är något
som är vanligt i alla sammanhang. Exempelvis kan
tiderna för barnomsorg och därmed gränserna för
bidragets varierande storlek vara en sådan sak som
man måste se över. Det har man också från
regeringens sida förklarat att man är beredd att
göra.
Men det är, herr talman, inte i första hand
detaljerna som det handlar om, utan principen om
ett rättvisare stöd där inga grupper lämnas utanför.
Jag yrkar bifall till reservation 1 till betänkande nr
25 och i övrigt till utskottets hemställan.
Jag skall avslutningsvis bara orda något om
betänkande nr 29, som handlar om barnomsorgen.
Där uppfattar jag att vi egentlien i stort sett är
överens. Reservationerna från Socialdemokraterna
har gjort mig något konfunderad. I reservation 1
hävdas det att man måste skapa garantier för
rättvisa, kvalitet och valfrihet i barnomsorgen. Det
är egentligen det yrkandet går ut på. Men hela
denna reservation är egentligen ett ordsvall. Jag
skulle vilja veta på vilket sätt man har tänkt sig att
formulera den här garantisedeln.
Reservation nr 3 hade Maj-Inger Klingvall den
goda smaken att inte yrka bifall till. Det har jag en
viss förståelse för. Den är utomordentligt märklig.
Där anmärker man på att regeringen inte har varit
tillräckligt tydlig när det gäller utbildningsbehovet
för barnomsorgspersonalen. Regeringen säger att
''barns behov av omsorg och god pedagogisk
verksamhet kan tillgodoses''. Det är riktigt.
Personalen skall ''ha en sådan utbildning eller
erfarenhet att barns behov av omsorg och god
pedagogisk verksamhet kan tillgodoses''. Men,
säger reservanterna, detta är inte tillräckligt. Sedan
kommer man med det egna förslaget. Där säger
man att personalen skall ha ''sådan utbildning och
erfarenhet att barnens behov av omsorg och god
pedagogisk verksamhet kan tillgodoses''. Man
föreslår alltså i reservationen ordagrant det som
man vänder sig emot i regeringens förslag. Det
skulle jag gärna vilja ha en kommentar till. Är inte
detta om något att ägna sig åt luftförslag?
Jag yrkar bifall till hemställan i dess helhet i
betänkande nr 29.
I detta anförande instämde Stina Eliasson, Karin
Israelsson, Ulla Tillander, Birgitta Carlsson,
Roland Larsson, Ingrid Skeppstedt och Kjell
Ericsson (samtliga c).