Herr talman! Det var i alla fall skönt att Rosa Östh
erkände att det skulle bli vissa problem för
ensamföräldrarna. Sanningen är ju att det inte
kommer att bli någon ökad valfrihet eller någon
förbättring för de här grupperna kvinnor.
Konstruktionen av vårdnadsbidraget är gjord på
det sättet att man inte får ett öre i vårdnadsbidrag
om man arbetar mer än 30 timmar i veckan. De
ensamma kvinnor som har försörjningsansvar
måste självklart jobba heltid för att klara sin och sin
familjs försörjning.
LO-familjernas problem, Rosa Östh, löser vi inte
med ett vårdnadsbidrag. Till det behövs helt andra
saker. Det är prioriteringarna som jag har försökt
att envist föra fram i denna debatt, vilka insatser
som man behöver göra i svåra tider och vilka
grupper som har störst behov av att vi når dem med
samhällets insatser. Det kan aldrig vara ett
vårdnadsbidrag, Rosa Östh, som är det mest
nödvändiga och det som ger mest effekt för de här
familjerna. Tvärtom har LO-familjernas situation
redan kraftigt försämrats och den kommer
fortsättningsvis att försämras med det här
vårdnadsbidraget. Det kommer inte att ge dem
någon ökad rättvisa eller någon ökad valfrihet.
Om vi vill öka jämställdheten för kvinnor, om vi vill
förbättra kvinnornas situation på
arbetsmarknaden, kan vi inte införa ett bidrag som
kraftigt försämrar kvinnornas situation. Den
familjepolitik som vi står för står på tre ben:
barnbidraget, barnomsorgen och
föräldraförsäkringen. Vill Rosa Östh vara med och
förbättra barnfamiljernas situation och göra det
möjligt för småbarnsföräldrar att kunna välja ett liv
som passar dem, handlar det framför allt om
föräldraförsäkringen. Den ger precis de
möjligheter som Rosa Östh är ute efter.
Innan jag slutar min replik till Rosa Östh vill jag
framföra samma tack som till Ingrid Hemmingsson.
Jag har förstått att det är den sista debatten som vi
för i den här kammaren. Det har för mig varit sex
intressanta och stimulerande år att få debattera
med Rosa Östh och att få samarbeta med henne i
socialutskottet.